Saknad, inte glömd
Igårmorse dog min morfar. Han var gammal och egentligen har man väl anat att det skulle kunna hända snart, ibland har jag väntat på samtalet, när det ringt mitt i natten, när mamma haft någonting att berätta, det är som att man känt sig på det innan man ens hört rösten, eller orden. Men igår när mamma ringde hade jag inte en aning. Jag svarade glatt, lite förvånat, eftersom mamma och pappa var i England och vi kommit överens om att sms:a istället för att det är billigare, men jag förstod ändå inte. Så sa mamma "Jag har något väldigt tråkigt att berätta". Och då visste man.
Min kära morfar. Harald Hedkvist. Han blev 92 år och levde ett otroligt rikt liv. Han åkte jorden runt flera gånger, jobbade som journalist, kände hela världen (i alla fall i ett barns ögon, som jag var). Han åkte till USA i ett halvår utan vidare kunskaper i engelska för att åka runt och hälsa på svenskar, släktingar och bekantas släktingar som tidigare emigrerat. Han fick två döttrar, och var gift med min mormor Irma, och han fick igår dö i hennes armar. Som han ville.
Morfar hade så många saker att berätta, jag bara hoppas att historierna inte försvinner med honom.
Det har skrivits fint om min morfar i Piteåtidningen, Läs här
Min kära morfar. Harald Hedkvist. Han blev 92 år och levde ett otroligt rikt liv. Han åkte jorden runt flera gånger, jobbade som journalist, kände hela världen (i alla fall i ett barns ögon, som jag var). Han åkte till USA i ett halvår utan vidare kunskaper i engelska för att åka runt och hälsa på svenskar, släktingar och bekantas släktingar som tidigare emigrerat. Han fick två döttrar, och var gift med min mormor Irma, och han fick igår dö i hennes armar. Som han ville.
Morfar hade så många saker att berätta, jag bara hoppas att historierna inte försvinner med honom.
Det har skrivits fint om min morfar i Piteåtidningen, Läs här
Kommentarer
Trackback