NIRAK VS INSOMNIA

saker händer i mitt liv och jag har inte skrivit på länge.
Det största som har hänt är att det är helt slut med Niklas.
Vi skulle ha träffats, och liksom jag vill se hur det var mellan oss, han ville väl ha ett avslut.
Han kom till örebro men hörde aldrig av sig, och ställde in när vi väl bestämt.
Jag har mått så jävla dåligt sedan allt mellan oss hände, och varit väldigt nere.
har varit så sjukt förstående, inte klagat, inte pressat honom, inte belastat han med min skit, låtit honom tänka.
men tillslut orkade jag inte längre. min sorg gick över till ilska.
jag kände mig så dåligt behandlad. jag var inte mig själv. jag gjorde mig själv till ingenting.
och jag orkade inte hålla på så längre.
så en dag rann bägaren över och jag sa precis hur jag kände, hur jag tyckte jag blivit behandlad, och sa att jag inte ville träffas överhuvudtaget. Förklarade hur det är lätt för honom att träffas och så, när det inte är han som fått sitt hjärta krossat.
Jag hade kommit fram till att jag inte var kär i honom längre, inte älskar honom. Men jag var rädd att om jag träffade honom så skulle lite känslor komma tillbaka, och jag skulle behöva kämpa med det där igen.
så nu är det över.
och jag är så sjukt lättad.
redan dagen efter så kändes det som att jag på nått sätt tagit mig ur hålet och kände mig inte deprimerad längre.
Jag hade ork att göra saker, kände inspiration igen, blev mycket mer kreativ.
Det var verkligen det bästa som kunde hända.
Nu ska jag jobba med mig själv, utvecklas, utforska. Jag vill träffa en massa vänner, nya och gamla.
Träffa mina älskade internetkompisar som jag inte fått träffa IRL än.
jag vill festa, skratta, sjunga.
för första gången sedan i april så kan jag se en liten liten ljusglimt med framtiden.
jag är fortfarande rädd, men inte livrädd.
och jag har aldrig varit såhär stark i hela mitt liv. och jag är så jävla stolt över mig själv att jag vågade ta steget.
Steget som på ett sätt ledde in mot ensamhet, men kan bli motsattsen. För egentligen var det slut sekunden som Niklas droppade bomben om att han inte var kär i mig längre. Jag behövde bara styrkan att släppa honom. Och nu har jag gjort det.
Nu kan det bara bli bättre.
Godmorgon världen!

im on no sleep
låg och spelade Kingdom Hearts 2 hela natten. Och hela eftermiddagen och kvällen innan det också för den delen. Glömde bort att äta. hade bara ätit lite fil när jag vaknade vid kanske 14-15.
Märkte det inte förens vid 5-snåret då jag började kallsvettas och skaka. Blodsockerfall. Yay.
Spelade till halv åtta kanske, sen försökte jag sova. Gick inte.
Vid halv nio åt jag lite fil. Låg vaken till tio och sen lyckades jag somna i kanske två timmar och sen vaknade jag igen.
Är vaken sedan dess. Har kallsvettats konstant, känner mig asäcklig, och skakningarna går inte över.
Pallar inte äta nått, mår bara illa, har ingen matlust. Har inget hemma som jag lätt kan få i mig utan att behöva känna äckel. Har inte energi, bokstavligt talat, att gå till ica.

Är på jättedåligt humör, sårbarhetsfaktorer anyone?, och kan inte sova. Jag vill sova. sova sova sova. Slippa den här jävla dagen. Men nej. Min kropp är död, men min hjärna är klarvaken.
Har panik och ångest. Vet inte längre om kallsvetten är av det eller behovet av föda. Jag pallar inte äta.
Sen som en bonus märkte jag att jag fått valsedlar och manifest från Sverigedemokraterna. Vart så jävla provocerad och förbannad. Rev det i småbitar. Ville egentligen göra en liten brasa, men SD är inte värda risken att brinna inne för.

Leo kan sova, varför får inte jag sova?
Kedjeröker istället. Har inte jättemånga cigg kvar. Borde gå till ica. Köpa en frukt. Men det går inte. Jag pallar knappt gå till badrummet.

Jag vet ju att jag skulle må bättre om jag fick i mig nått. Men det känns bara så jävla meningslöst, för sen går det några timmar och sen vill kroppen ha mat igen. Jag pallar fan inte. Och jag vet att jag får skylla mig själv som misshandlat min kropp i så många år med ätstörningar och svält, så att jag numera får blodsockerfall hela tiden, men jag är bara så trött på att äta. äta äta äta. Fan. Jag blir äcklad bara jag tänker på hur besudlad min kropp blir av det man stoppar i sig.
Har förresten slutat helt med sötsaker och godis.. annars hade man ju kunnat äta en chokladbit för snabb energi.

Jag är så arg. Arg på allting. Arg på världen och mig själv och samhället och avsaknad av ömhet. Alla känns så falska. Och jag är ensam i det här jävla helvetet. Inte så konstigt när jag inte ens kan sätta ord på det för mig själv. Och så önskar jag att nån förstod. bah.


Jag vill spränga min amygdala i luften. Den där jävla lilla pluppen i min hjärna som sänder ut all rädsla. ÅH. nej nu får det vara nog. Ska sluta spy ut allt här och försöka göra något vettigt. Kanske köpa en banan. Om jag inte svimmar på ica dvs. Haha, och ingen kommer göra något, dom kommer stå där och glo för att de ser hur äcklig jag är efter 12 timmars kallsvettande. Åh världen, jag älskar dig!!!!



-(senare)
jag tog mig till ica iaf. och det gick rätt okej. Jag hatade alla människor som var där iofs, men jag klarade det iaf, och fick mina cigg och några bananer och sånt.
Har käkat en banan också, nu känns det som jag vill spy. Kul.
Kallsvettas fortfarande. Den här dagen kommer bli underbar.

dagarna är så långa. och så tråkiga. Jag har förlorat förmågan att underhålla mig själv. Iaf tillfälligt.
Sitter hemma med ångest av ingen anledning och önskar att någon ska höra av sig och vilja göra något. Själv är jag för feg för att ta några initiativ. Och har jag inget planerat så blir det sittta hemma i samma kläder som jag sov i.
Har skaffat tetris ds. Ligger i sängen med random tvprogram i bakgrunden och spelar.
Känner mig ensam.
Loggar in på msn. Ingen skriver, och jag skriver inte till någon. Vågar inte.
Vill inte gå ut. Vågar inte gå ut själv.
All jävla rädsla. Hur ska man orka?
Tar en dusch och målar naglarna. Bygger upp en illusion om att saker är bra. Att jag klarar mig bra.
Har inte ätit riktigt mat på flera dagar.
Har ett sexpack folköl i kylen "ifall att"

Känner mig extremt patetisk

utdrag ur läkarutlåtande, maj 2009

Pat kom till psykiatrin i Örebro i januari 2006, efter att hon under några månader utvecklat svårare och svårare ångestattacker. (...)

Efter en intensiv slutenvårds- och medicinsk behandling har pat fått uppföljning på öppenvården i form av läkarkontakt, samtalskontakt, rehabgruppskontakt och bedömdes som emotionellt instabil personlighetsstörning, F60.3
Remitterades till dialektisk beteendeterapi. Pat började med inledningsfasen på hösten 2006 på DBT och började själva DBT-terapin i december 2006 (...)

I symptombilden fanns ångest, nedstämdhet, sömnsvårigheter, psykotiska symptom. Beteendemässigt var och är pat ältande, fastnar i gamla tankebanor, stänger in sig, undivker sociala situationer, är helt handikappad i vardagen, har impulskontrollsvårigheter.
Trots viss framgång, avslutades DBT-terapiprocessen pga bristande motivation och bristande deltagande av pat. I februari 2009 är resultaten tvetydiga. Nu efteråt när man analyserar alla journalanteckningar och individualterapeutens sammanfattning om pats terapi, ser man att pat kunde bara medverka på en elementär nivå. På den nivån utvecklade pat flera färdigheter som gjorde pats sociala kontakter lite mer smidiga, men ledde inte till någon genombrytande förändring vad gäller delvis den symptomatiska delen med ångesten, humörsvägningar, sömnstörningar, psykotiska eller dissociativa reaktioner och inte heller funktionsmässigt, vad gäller pats liv, framtid, sociala kontakter. Nu efteråt i analysen av behandlingsdata, ser jag att pat uppvisade en begränsning att bygga upp från elementära färdigheter, mer komplexa färdigheter. Därför är min bedömningatt pats tillstånd nu uppfyller kritierier av en simplex schizofreni, F206.
(...)
så bedömer jag att alla rehabiliteringsmöjligheter som skulle återge pat arbetsförmågan, är helt uttömda mot alla arbetsmöjligheter och i all överskådlig framtid. Pat behöver psykiatriska och socialpsykiatriska stödåtgärder


----


Nu har jag fått mitt läkarutlåtande. Jag känner mig både lättad och lite, förvirrad.
Jag känner mig genomskådad. De flesta som känner mig skulle nog invända mot endel som står ovan.. jag är van vid att hålla uppe en fasad, jag gör det utan att tänka. Jag är smart, och har klarat mig rätt bra på att läsa av vad som behöver sägas i olika situationer. Jag är bra på att få saker att låta bättre än vad dom är.
Men det här har min läkare sett igenom, och det gör mig lite stött på ett sätt, jag var tydligen inte så smart som jag trodde, haha, men mest av allt är jag lättad. Nu kan jag kanske få hjälp som verkligen passar mig. För face it, DBT hjälpte mig endel, men inte alls så mycket som hoppats. Efter två år har jag fortfarande samma grundproblem som innan. Jag har blivit bättre på vissa saker, speciellt i relationer till andra, men mina största problem är där dom är. Jag tycker inte att det är att förringa mina förtjänster (för jag vet att jag gjort framsteg), det är att faktiskt se helheten.

Att få en diagnos är alltid omtumlande, men jag ser det som att det är ett steg på vägen mot rätt hjälp. Jag blir inte mer eller mindre galen för att det står schizofreni på pappret. Och det kan hjälpa mig att lära känna mig själv ännu bättre.
En hjälp när man inte riktigt bottnar i sig själv, när man inte riktigt kan skilja på luft och vatten.

det känns som om jag går runt i andetaget precis innan man tar ett beslut. Det är kvavt, hjärtat slår, jag är fortfarande förvirrad. Som om tiden står stilla tills precis då man uttalar orden.
Orden skulle väl vara "Nu är det slut, nu går jag vidare"
Men jag kan inte ta dom i min mun ännu, även om de snurrar i huvudet konstant. Och jag lider. Det här utdragna andetaget tar all min kraft. Alla tankar, alla känslor. Allt står stilla, men bultar där de står. Och väntar.
jag väntar.
Jag vet inte längre på vad. Har egentligen gett upp hoppet nu.
Har kommit förbi den punkten då allt kunde tas tillbaka.
"Ge inte upp det här, det vi har är för bra för att inte kämpas för"
det var så jag sa. Det är väl snart tre veckor sedan. Jag har inte andats sedan dess.
Nu vet jag inte ens om jag tror på dom orden längre. Jag kan inte tänka dom utan att tveka längre.
Allt det här är tecken. Jag vet det.
Hela mitt förnuft vet ju exakt vad jag borde göra.
Men hur gör man.

Galenskapen gör sig påminnd. Samtidigt som jag springer trappa upp och trappa ner i mitt medvetande, sitter jag på badrumsgolvet med bara en mening upprepad. Jag ska frigöra mig från dig.
Kanske om jag blöder, kanske kan jag skära bort dig. Precis som jag skär bort ångesten. Rena mig genom blod som rinner.
Ser inte mig själv. Ser inte den bilden. Förens dagen efter, man vaknar och undrar vad som hände.
Jag gör mig till åtlöje, kastar mig åt vem som helst som kan tänkas ge mig någonting, ett ord, en tanke, en känsla.
Hatar mig själv för det. Eftersom jag inte tagit beslutet än. För jag är fast, och då kan jag inte gå vidare.
Jag kan inte ta ett steg frammåt om jag sitter fast i det som är bakom mig. Som tänder som biter.

Hur stolt jag än skulle vilja vara, så kan jag inte hålla huvudet högt. Det är mitt pris för att slaviskt följa mina känslor. Och det är det priset jag kommer få betala för varje sekund och minut som går innan jag faktiskt, av egen vilja, tar steget ut i det okända. Det här är jag medveten om. Jag vet att man inte kan vara modig om man inte är rädd. Men den meningen gör inte rättvisa för hur jävla läskigt det är att vara rädd. Jag vet hur det är att vara rädd.

när man väl har skrivit nått så är det så. Iaf för er, kan jag tänka mig. För jag kan omöjligt få ner allt kaos ur min hjärna. Alla motstridiga känslor, alla svängningar. Ena sekunden är jag stark med en vilja. Andra så vill jag bara slänga in handduken som man så fint säger.
jag har förlorat någonting väldigt fint. Jag trodde det var väldigt fint, det finaste som fanns. Hade inte ens några tvivel.
eller jo, det hade jag. Men inte utåt. Det hade jag aldrig erkännt.
Nu känns det som jag lika gärna kan lägga korten på bordet.
Eller nått.
Jag behöver skriva. Har tänkt skriva länge, men jag vågar inte sätta ord på det. Det blir så definitivt då.
Att det är över.
Att jag borde gå vidare.
Känns som det är evigheter sedan redan, som det hände.
Som Niklas berättade att han inte älskar mig längre. Inte är kär i mig.
Officiellt har vi en paus. Vi ska ses i juni, när han är i Örebro.
Men inom mig tror jag att jag känner att det är över.
För hur ska jag kunna lita på honom igen?
När jag aldrig litat på någon människa på det sättet, och sedan får allt slängt i ansiktet, hur fel jag hade.
För jag hade aldrig trott att det skulle hända. Inte då, inte på det sättet.

Det här var jobbigare än jag trodde att skriva. Sitter här och kallsvettas av ångest nu.
Ångest och blodsockerfall, eftersom jag inte kan äta ordentlig längre.

Jag hade ju iaf en framtid att se fram emot. Vi skulle flytta ihop, och jävlar vad bra det skulle bli.
Nu verkar det som jag blir kvar i Örebro. Blir kvar, som nått som man kastat bort. Och det är så jag känner mig. Avverkad. Utkastad. Övergiven. Ensam.
Och jag blir arg. Hur kan han bara kasta bort det här, utan att kämpa.
FAN alltså.

Jag har iaf vant mig vid tanken. Jag vaknar inte längre och tror att allt är en mardröm.
Och den där idylliska bilden av oss två är borta.
En bitter känsla av att jag borde ha vetat bättre, ligger kvar och gror.

Jag har kommit ur fasen då jag spontangråter vid bara tanken och har hamnat i fasen där jag pendlar mellan att ignorera det totalt (inte alltid så lyckat) och att vilja skrika, slå, svära.
Antar att det är naturligt. Jag har jävligt mycket aggressioner inom mig.

Verkar som jag kommer få lite hjälp iaf. Träffar läkare och psykologer hit och dit.
ska få nån psykosdiagnos.
Kommer nog få hjälp av socialpsykiatrin.
Mer vet jag inte egentligen, och är rätt lost överlag.
Men nånting verkar hända.

Nånting måste fan hända. Både utifrån och inifrån.

how do you know when its time to let go?

DBTn är avslutad.
Blir kanske av med min ersättning.
Vet inte vars jag kommer bo om ett halvår
Det är nya tider.
Jag är väldigt rädd just nu men jag försöker göra bra saker istället för destruktiva.
Sitter just nu med en blekning i luggen.
Hårprojekt pågår!
Kommer förhoppningsvis bli klart på fredag eller lördag. Ser fram emot resultatet!
Niklas kommer nog till mig på lördag. längtar massa!
Har dubbeldygnat inatt eftersom jag råkade sova till 22 igår :s
Men just nu känns det rätt bra, har fått endel gjort, är alltid mer kreativ om natten.

Äntligen fredag!
Idag känner jag mig inte alls speciellt nervös, det enda är väl att jag är lite speedad och inte har någon hunger/aptit.
hann bara sova ett par timmar, kanske två, men jag kan ju alltid sova på bussen.
nu går den om mindre än en timme!!!!
så om 4 timmar träffar jag Niklas, känns så otroligt skönt. En lättnad. Nu ska jag få andas ordentligt.

Jag har en konstig slags ångest. Känner mig så nervös så jag vill spy. Är samtidigt pirrig i kroppen av förväntan, och så ångest. Pallar inte göra något, bara sitter här och kroppen bara brusar.
Imorgon ska jag åka till Stockholm. Så jag är nervös inför det. Jag är nervös inför att träffa Niklas, nervös att försova mig, nervös att jag ska glömma nått, nervös att träffa Cili plus massa folk jag inte känner, nervös inför äventyr på måndag.
Dock så känns det jättekul alltihop, men ändå så reagerar kroppen jättestarkt nu när det är kvällen innan.
Är nog nervös inför nästa lördag också, mitt första riktigt egna framträdande.

Jag gör ju typ inget nuförtiden, sitter mest hemma, pratar inte med så många, tar mig iväg om jag måste. Nu kommer det bli en aktiv helg, eller fyra dagar. Så det är klart det är nervöst. Och jättekul, och min exaltation blir till adrenalin som gör att jag får ångest. Men vill inte ta några lugnande ikvälll, vill inte bli så seg imorgon.
Nu skriver jag bara för att sysselsätta mig tills Niklas kommer online.

Jag har bröstsmärtor nu.

Måste bara sysselsätta fingrarna, vet inte vars jag ska ta vägen. Kan inte sitta still, kan inte annat än sitta still. Eller sitta här iaf. Jag kan inte koncentrera mig. Men nu tvingar jag mig att koncentrera mig på det jag skriver. Då stannar jag kvar i verkligheten. Har en konstig fläck på tröjan som jag helt plöstligt upptäckte. Den luktar lakrits. Jag har inget med lakrits hemma. Jag lyckades detektiva mig fram att den suttit på kartongen till fryspizzan jag tog från frysen, men jag vetefan vad det är. Antingen så är det soya eller så är det kola. Men det luktar lakrits. Nu känner jag mig smutsig igen.
Tog värsta långa duschen. Lyckades slå huvudet i kranen.
Jag vill hoppa ur min kropp!!

Det blev inget "sista samtal" idag. Skulle haft mitt avslutande DBT-samtal med min terapeut, men fick ett sms att det var inställd för Kicki var sjuk. Känns lite jobbigt. Jag går ju bara och väntar på att få veta vad som ska hända med mig. Iofs så kommer DBTenheten inte ta ansvar för det men.. Nu har jag inte fått prata med någon på två veckor och det har hänt en massa skit. Jag är trött på att vänta.

Imorgon åker jag till Stockholm, vilket jag längtar otroligt mycket efter. Saknar Niklas så himla mycket. Allt med honom, hans leende, hans doft, hans röst, hans kramar. Blir typ tårögd när jag tänker på det.
Kommer också träffa Cili, vilket ska bli jättekul.
Hon ska dessutom följa med mig på ett litet äventyr på måndag med ett snyggt resultat (förhoppningsvis) Mer säger jag inte nu, waha!

Kvällen blir till att packa och sen imorgon, im off. Fyfan va skönt!

yeah inte skrivit på länge.
har inte haft ork, har varit så mycket och jag har inte haft kraften att formulera det ordentligt.
Jag dissocierar och har ångest.
Jag dissocierar för att slippa ångesten tydligen. En vecka gick utan att jag var medvetet om det i princip. Kom till mitt terapisamtal och var helt lost och min terapeut sa att om jag inte rycker upp mig så kommer jag bli tvungen att bli inlagd.
Det skrämde mig, så nu kämpar jag för att vara medveten om omvärlden, men har sån otrolig ångest istället.
Har brutit mitt ingensjälvskadestreak som varade i 8 månader.
Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med allt det här.
På torsdag har jag mitt sista samtal.
Then what?
Vet inte ens om jag kommer få förlängt aktivitetsbidrag. Vet inte vad jag kommer göra om dagarna,
Vet inte vars jag kommer bo om ett halvår.
Och jag är livrädd och jag orkar itne.
Bajs.
Livet.
Deluxe.

Jag mår aldrig så bra som när jag är kreativ. Det vet ni redan.
Både igår och idag blev sånna dagar. Var asdepp i fredags och mådde bajs, men igår så var jag upp på stan och träffade en kär vän och sen när jag kom hem hade jag helt plötsligt massa inspiration.

Jag gjorde en ram till ett kort jag köpt på stan, en kalligraferad katt med lite kanji (?) brevid.
sen målade jag två bilder till som jag ska ge bort till två olika vänner.

Idag har jag tagit en lång dusch för jag behövde tvätta håret, och duscha är fan asbra för där satt jag och diktade ihop en massa inför mitt framträdande den 7 mars. Efter duschen satte jag mig och skrev ner det jag hade i huvudet, det blev en A4. och det är bara lite av det jag tänkt att säga mellan låtarna. Dock så går det ju snabbare när man väl sitter där och babblar, men ändå. Jag har även skrivit ut chords till några av dom låtarna jag har i åtanke. Känns skönt att jag kommit igång med det här nu, för tiden går så sjukt snabbt. Det är mindre än en månad kvar nu.

För er som inte vet vad jag pratar om så ska jag ha mitt första riktiga uppträdande snart. Den sjunde mars klockan 19:30 kan du se Livet Deluxe i Nora bibliotek. Jag ska sjunga låtar om att längta hem & längta bort.
Och jag längtar!

Har varit hemma hos Niklasbaby över helgen. Åkte dit i fredags och kom hem ikväll. (för mig är det fortfarande tisdag.)
Vi hade det jättebra!
Jag hade med mig min laptop så att Niklas skulle kunna plugga hurt mycket han ville och behövde, så jag också hade något att göra. och Niklas har en router också så vi hade som ett mini-lan, det var romantiskt :D

Jag kan numera stolt berätta att jag har lärt mig alla hiragana! Både läsa och skriva. Och det känns så sjukt kul.
Nästa grej är katakana. Men jag är lite velig, vill verkligen att hiraganan ska ha sjunkit in ordentligt innan jag börjar med nästa alfabet, så jag inte glömmer bort dom eller blandar ihop dom. Men jag blir säkrare och säkrare för varje dag!
Har beställt ett spel till Nintendo DS som heter My japanese coach, som är ett språkinlärningsspel! Längtar massa tills det ploppar in på posten!
Har även två läroböcker, några kana-övningsböcker, en liten faktabok och en massa språkljudböcker att lyssna på.

På söndagen så åkte jag och Niklas till Rågsved där min fina vän Cili bor tillsammans med sin pojkvän. Dom hade en jättemysig lägenhet och det var jättekul att äntligen få träffa henne igen, har saknat henne. Hon följde även med ut på shoppingrunda dagen efter.

Har ju blivit en hel del shopping.
- en Maneki Neko-sparbössa
- pocky med jordgubbssmak
- japanska minikakor med choklad inuti
- en Shin-chan-mugg
- ett par vanliga svarta bomullsleggings
- 3i1-ögonskuggor
- svart eyeliner
- ett sött skrivblock som jag ska skriva kana i
- en väckarklocka i form av en retro-tv
- två tshirtar
- svart&vitrandiga strumpbyxor
- en plånbok
- en kedja till plånboken

oops!

skrivblocket och nedåt shoppade jag idag, jag gick ensam på stan. Niklas började skolan 13:15, så jag tog 13:02-tåget in till stan, men eftersom jag inte hade bråttom hem så kände jag att jag lika gärna kunde ta en ensam-shoppingrunda. Det är inte så ofta man får chansen till att göra det i Stockholm. Gör så rätt ofta här i Örebro.
Man kan liksom gå i sin egen takt, man går bara in i affärer man vill gå in i, man kan vela hur länge man vill om man ska köpa en grej eller inte osv. Dock är det ju läskigare att gå själv, så det har ju både för och nackdelar, men jag hade det riktigt bra när jag knatade runt idag.
Tog bussen hem vid 16:30.

Det har varit en helt underbar helg. Tack till alla medverkande!

Blev ett dubbeldygn igen. Andra gången på 4 dagar. Jag börjar tro på det här med att sova varrannan natt. Jag skulle nog palla det, iaf ett tag. Och jävlar vad jag skulle få saker gjort.
Har tillochmed en plan. Som utgår ifrån att jag har aktiviteter säg tex fontänhuset mån, ons och fredag.
Söndag: sova länge, vara vaken hela natten
Måndag: gå på FH, sova på kvällen och natten igenom
Tisdag: sova så länge som möjligt på dagen, vara vaken hela natten
Onsdag: samma som måndag
Torsdag: samma som tisdag
Fredag: samma som måndag
Lördag: samma som tisdag
Söndag: dega under dagen, och sedan börjar allt från början igen.
Det är ju asbra!

För enda gången jag får någonting gjort, speciellt när det kommer till städning, är när jag inte har sovit. Det är enda gången som jag får tillräckligt med energi och så blir jag lite konstig i huvudet så då kan jag stå ut med äckelheten att fixa in disken eller så. Jag kan plugga timmar i sträck, jag kan ha 5 projekt på gång på en och samma gång.
Jag blir så sjukt effektiv.
Frågan är hur det skulle bli efter en lång period. Men jag kanske borde prova.

Hade individuellt samtal idag och det lutar nästan mer åt att jag kommer hänga på rehab än fontänhuset. Det känns bäst för mig iaf.
Om en vecka har jag läkarsamtal. Då blir det seriösa bullar, och min terapeut ska vara med också. läskigt.

Imorgon dock, åker jag till min älskling i Stockholm, ska även träffa Cili. Ska bli helt underbart! Har även planerat en ordentlig shoppinrunda! Yay!

blev en vakenhet på ca 31 timmar igår. Det tär endel.
Sov sen till 17 idag med en jättejobbig mardröm.
Jag drömde att jag var i Nora, och en organisation som i princip var samma sak som KKK, dock klädda i svart, skulle ha nån stor demonstration eller liknande. Alla hade mest skrattat åt det och var övertygade om att inga skulle dyka upp eller ställa upp. Dock så blev det helt galet. Jag försökte ta mig från torget till huset jag bodde i förut i Nora, det är typ 100 meter, men det kryllade av KKKare som jag var tvungen att gömma mig för. jag var ju dock svartklädd själv, som vanligt, och hittade ett svart tygstycke som jag drog över huvudet så jag kunde försöka ta mig oskadd hem. För dom ville skada alla som inte stödde dom. Helt plötsligt blir jag och mitt sällskap upptäckt, och jagade. Av en gammal klasskompis visar det sig. Många av mina vänner såg jag var anslutna till KKKarna och hjälpte till att misshandla folk. Jag blev nertvingad på marken och jag försökte skrika saker till den där klasskompisen för att få honom att sluta, försökte såra honom, trycka på svaga punkter. Kallade honom tjockis. Då tog han en kniv och skar in ordet Smalis på bröstet på mig, alltså typ som en chestpiece om man ska jämföra. Ordet blev dock till tjockis under drömmens gång.
Efter en massa timmars springade och gömmande (bland annat i stockholm, man hoppar ju fram och tillbaka i drömmar) så får vi reda på att om man sätter upp händerna i luften när KKKarna ser en, som att man ger upp, så skadar dom inte en. Det är som ett tecken att visa att man inte är emot dom. Jag var tvungen att göra det massa för att klara mig levandes igenom.
Sen är det mest suddigt, hände massa saker till som jag inte minns eller vill minnas.
Men det var riktigt otäckt.
Mådde inte så prima när jag vaknade.

Jag har framtidsångest.
Dels det här med DBTn, och dels flytten.
Blir kanske Stockholm ändå. Men hur fan får man lägenhet där? 2-6 års kötid?!
Jag känner mig så jävla otrygg. Vet inte vad jag kommer göra eller någonting om 6 månader. Vet inte vad jag vill heller.
En del av mig vill bara härifrån, börja på nått nytt. Speciellt nu när jag inte kommer ha DBTn längre. Vad har jag för anledning att vara kvar? Ska jag gå på fontänhuset för resten av livet?
Känns itne som jag har någon framtid här.

Men å andra sidan. Vad kan jag göra i Stockholm? Kommer jag bli helt isolerad. Hur ska jag kunna hitta ett socialt nätverk där? Vad ska jag göra om dagarna? Hur mycket krångel kommer det bli att byta landsting, läkare, psykhjälp, försäkringskasse-handläggare osv osv.
Tänk om jag inte ens får förnyat aktivitetsersättning?

Jag vill inte tänka på sånthär. Jag har effektivt undvikit alla sånnahär frågor i 2½ år nu. Men nu så kan jag inte undgå det längre. Fan jag är så jävla rädd.
Kan ingen bara gå in och ordna allt åt mig, säga vad jag ska göra? (som alltid förr)

Jag har dock en fast punkt i mitt liv och det är Niklas. Och får jag ha honom i mitt liv, så kommer jag vara trygg. Du berikar mitt liv. Tack <3

ännu en natt när man inte lyckats somna i tid. Vad har jag för ursäkt den här gången? Känns som det enda jag gjort idag är att sitta och deppa och må dåligt. Och sen må lite dåligt fysiskt och då kan jag ju passa på att må dåligt över det också.

Har försökt lägga mig några gånger men det slutar bara med att jag ligger och sparkar omkring mig i sängen. Kickar bort täcket, blir kall om fötterna, klättrar på väggarna, dunkar huvudet i kudden, slår på täcket. Suckar. Ljudligt.
Så jag poppade popcorn och drog på nån deg film istället. Synd bara att filmen verkade askass så den passa inte ens att ligga och slöglo på.
Då hamnade jag här istället.

Har fixat så min twittringar hamnar här till vänster. Tjoho, piller.
Älskar att filosofera med en maxgräns på 140 tecken.
Och faktumet att min favoritförfattare också använder Twitter. På japanska visserligen, men ändå.

På tal om japanska är jag väldigt sugen på att ta upp mina hemmapluggningar av det. Sitter och ritar hiragana och fnissar för mig själv. yare yare. (やれやれ)



Just nu är jag lite trött på Blogg.se
och funderar på att gå över till blogspot istället. (har ett gammalt nästintill oanvänt konto där sedan 2005)
men jag vet inte. Det är ju så sjukt irriterande med folk som bara byter ställen och skaffar nya bloggar hela tiden. Så förmodligen blir det inget av (stoltheten, javet) men ah.
Bara som den grejen att när man ska kopiera in en text i den här rutan som man bloggar i så kommer det upp en asdryg pop-up som tar bort alla radbyten och sånt från det man vill klistra in. Och blogspot verkar så mycket mer kompatibelt med annat.
Så. Vad säger ni?
Skulle det var jobbigt och irriterande om jag flyttade bloggen till blogspot? (vet inte hur det funkar med att föra över gamla inlägg dit men jag ska kolla upp)
eller skulle ni bara tänka "well.. fuck that" och sluta läsa?
Väldigt tacksam för svar i kommentarfältet. PUSS

Ångest, ångest, ångest.
Känner mig så jävla dålig.
Än en gång har jag försovit mig, inte vaknat av väckarklockan.
Jag vet fan inte vad jag ska göra.
Jag bara förstör för andra.
Jag tror jag ska sluta göra upp planer, lika bra, vill inte såra folk.
Jag måste verkligen ta mig iväg till DBTn imorgon, annars vet jag inte vad som händer.
Men jag har ju fan ingen kontroll över det här.
Ska jag behöva dubbeldygna varenda gång jag har något planerat dagen efter?
Jag orkar inte mer, vill bara stänga in mig.
Förlåt-

som vanligt blir jag mer kreativ om nätterna. de två senaste nätterna har varit snäppet värre: underbara!
Jag har varit på så otroligt bra humör. Igårkväll över RENT, och ikväll, mest för att det har varit en bra dag och sedan när kvällen kom så har jag bara suttit framför datorn i kanske 7 timmar i sträck.
Jag har pluggat japanska; både ord, fraser och hiragana.
Jag har lekt med min twitter.
Jag har pratat med underbara människor.
Jag har lyssnat på underbar musik (mest Tick, tick... BOOM!, en musikal av Jonathan Larson som gjorde RENT, men även en del japansk musik)
Jag har gjort en anime-avatar som var meningen skulle likna mig men resultatet blev rätt fail.
Jag har gjort hemmagjord enkel kola. Två gånger (failade första gången)
Jag har skrattat, pipit av exaltation och fnissat högt för mig själv.

Klockan tre så sa jag Nu är det nock! men är fortfarande uppe. Vad kan man annars göra en så underbar natt som denna?
Det enda som får mitt hjärta att skära är att min älskling inte är här, men jag klarar ju mig, jag kan må bra ensam, och det är ett jättebra tecken.

Imorgon ska jag fika med en vän från gymnasiet och ska förhoppningsvis få höra om alla hennes äventyr i Los Angeles där hon bor och pluggar när hon inte är på julbesök i Sverige.


|\|1RR3 - ニラク säger (03:02): det är mycket som är bra för mig just nu faktiskt