NIRAK VS INSOMNIA

Jag har humörsvägningar nu så jag inte ens hinner med själv. Det var helt okej imorse, jag tog mig upp, gjorde mig iordning och fick skjuss till DBTn och det kändes ganska bra. Men sedan redan innan vi hunnit dra igång ordentligt med färdighetsträningen så sa terapeuten någonting som gjorde att jag blev irriterad. Och efter det så hamnade hon på min så kallade minuslista.
Första halvan flöt på ändå, jag undvek att säga så mycket, vara bara tillbakadragen och kort i tonen. Sedan kom vi till andra halvan efter rasten, och jag trodde det skulle bli bättre efter fikat, brukar vara så. Men då började vi diskutera saker man kan göra för att försätta sig i situationer där man måste/kan träna på relationsfärdigheter (kan tex vara att gå till biblioteket och fråga efter en viss bok, eller handla något för under tio kronor och sedan betala med en femhundralapp). I alla fall så var man tvungen att säga nått man kunde tänka sig att göra, och hon frågade också om det var nått vi gjort tidigare (för då kanske det inte skulle va så jobbigt nu), och så fråga hon mig, och jag ville inte svara för jag var sur, men hon tvingade mig, och tvingade mig typ hela tiden att kolla henne i ögonen, och det hatar jag, det känns så sjukt kränkande.. men senså blev det iaf massa tjaffs för jag sa att jag hade gjort "säg till någon som stör dig att hålla tyst" för några år sedan men att jag inte skulle kunna göra det nu, och då börja hon hålla på att tjata om vad det var som hände då som gjorde att jag inte kunde göra det nu och jag sa att det inte berodde på nått som hände då, men det höll inte hon med om, även fast jag sa att det inte var det och att det som hände då inte spelade nån roll, och då sa hon att jag var motsträvig och att jag måste visa mera villighet. Jag måste ju lita på henne när hon har arbetserfarenhet och blablalba och hon vet bäst, så tydligen om hon säger att den där saken för två-tre år sedan spelar roll så gör den det. och jag är motsträvig. Jag pallar inte, det känns så jävla orättvist, jag ska bara svälja och acceptera allt. Jag orkar inte göra mig själv dum! Jag orkar inte trampa på min egen stolthet och självrespekt, jag orkar inte hålla med om allt. Dom har inte min hjärna, mitt hjärta, mina minnen, mina tankar, mina känslor. Dom har inte ens bps. Men dom kan veta allt utifrån teorier och tabeller. Men jag, som blöder, gråter, känner, JAG har fel.
Tillslut sa terapeuten att nu blir det jobbig stämning här, det stör ju dem andra också. Och då var jag så sjukt nära att bara säga "men då går jag då, så slipper ni!" Det är liksom mitt sätt att hantera bråk. jag går därifrån, vänder mig bort. tiger, men rasar inombords. Nu lyckades jag hålla mig, men det är det närmsta sammanbrott jag kommit på färdighetsträningen. Jag har gråtit där förut men såhär arg har jag inte varit tidigare.
Vilken jävla tur att det är helg nu.