NIRAK VS INSOMNIA

Idag försov jag mig. Jag kommer ihåg att jag gick upp och stängde av väckarklockan, men sedan minns jag inte längre, jag måste ha gått och lagt mig igen. Var förmodligen så trött att jag inte fattade vad som hände och vilken dag det var och att jag behövde gå upp nu. Sov till klockan 18. Och det känns så meningslöst. Sova, vakna, försöka komma på saker att göra för att distrahera mig tills klockan blir såpass mycket så man kan börja med kvällsrutinen igen och sedan få sova. Det är det som mina dagar går ut på. Och jag känner mig extra ensam dessa dagar, jag vet inte varför, jag har tyckt det varit skönt med ensamheten, men nu så kan jag börja grina helt plötlsigt bara för jag känner mig så ensam och övergiven.

Sedan är jag ganska så övertygad om att det inte finns någon för mig. Det är så mycket den personen skulle behöva ha överseende med, det finns inte någon som lever upp till alla kraven jag ställer på en potentiell pojkvän. Han skulle för det första få stå ut med min personlighetsstörning som gör relationer till en bergochdalbana som man inte ens själv kan hänga med i. Han skulle få stå ut med mitt självskadebeteende och ärren som sitter kvar sedan tidigare. Han skulle få stå ut med min tjockhet, hur tjock och ful kropp jag har. Han skulle gå stå ut med bristningar och en flickvän som aldrig vill ha sex. Han skulle få stå ut med ångest och tårar och oförklarliga raseriutrbrott. Han skulle gå stå ut med min skabbighet och att jag helst går runt i pyamas och drar på duschar och hårtvätt så länge jag kan (det är så sjukt ångestframkallande att tvingas klä av sig naken för att duscha, se sin nakna äckliga kropp)
Han skulle få stå ut med kläninghet och svartsjuka, oförklarliga rädslor och fobier. Få stå ut med att inte förstå vad som händer i huvudet på mig.
Första tiden blir underbar och intensiv, passionerad. Efter ett tag börjar sjukdomen göra sig synlig. Efter ett år är jag en börda. Han tröttnar, han orkar inte mer. Det är så det blir, som det alltid blivit. Det är ingen idé längre.