smarthet vs dum och lycklig
Jag har väldigt ont i magen. Jag hatar att ha ont i magen, det tar upp så mycket energi, och är så svårt att ignorera. Känns som jag blir helt paralyserad av det, hade inte blivit alls lika påverkad om det var huvudet som värkte.
Jag kollade på The number 23 idag. Jag vet ju att jag inte ska kolla på sådana filmer eftersom jag blir så paranoid och triggad av det. Ångest. Sedan började jag läsa en bok som har typ exakt samma känsla i sig. Känns lite läskigt. Jag märker dock att jag mycket lättare kan hantera dom här känslorna än vad jag kunde förut, förut var det som att jag fastnade i det och blev så påverkad att jag nästan tappade verklighetsuppfattningen. Jag kan vara glad att jag inte är så high på matte, annars skulle jag väl sitta och räkna efter 23 i allting nu.
Och det för mig in på en tanke som är jobbig. Det här med att vara smart. Jag har en smygande känsla av att jag inte är så speciellt inteligent. Jag kan verka som det, och kan nästan övertyga mig själv, men jag lyckas inte riktigt. Jag är ganska allmänbildad och kreativ, och det kan göra att jag verkar intelligent, men kunskap och iq är inte samma sak. Jag känner ibland att jag är ett steg ifrån där jag vill vara. Som att min slutledningsförmåga inte riktigt räcker till, bara nästan. Bara såpass att jag vet vad jag saknar. Och det måste vara skönare att vara dum och lyckligt ovetande, än halvsmart medvetet? Intelligens är för mig en viktig förmåga och det är väl därför det gör ont att inte nå riktigt så långt som jag vill. Jag vill ju inte vara en medelmåtta. Men ibland känns det som seg kola i huvudet. Om jag bara kunde vara lite smartare kanske jag kunde få mer sammanhang i mitt liv, se den stora bilden klarare, och därför kunna slappna av mer. Jag saknar intelligensen som jag inte har. Det är som att jag någon gång haft den, men sedan blivit av med den, och nu är det något som saknas, som gör att jag inte kommer ändra fram. Poletten trillar inte ändå ner. Och så vidare. Jag kan plugga in hur mycket fakta och kunskap som helst, men utan den där biten kommer jag inte så långt ändå. Och det är sorgligt.
Jag kollade på The number 23 idag. Jag vet ju att jag inte ska kolla på sådana filmer eftersom jag blir så paranoid och triggad av det. Ångest. Sedan började jag läsa en bok som har typ exakt samma känsla i sig. Känns lite läskigt. Jag märker dock att jag mycket lättare kan hantera dom här känslorna än vad jag kunde förut, förut var det som att jag fastnade i det och blev så påverkad att jag nästan tappade verklighetsuppfattningen. Jag kan vara glad att jag inte är så high på matte, annars skulle jag väl sitta och räkna efter 23 i allting nu.
Och det för mig in på en tanke som är jobbig. Det här med att vara smart. Jag har en smygande känsla av att jag inte är så speciellt inteligent. Jag kan verka som det, och kan nästan övertyga mig själv, men jag lyckas inte riktigt. Jag är ganska allmänbildad och kreativ, och det kan göra att jag verkar intelligent, men kunskap och iq är inte samma sak. Jag känner ibland att jag är ett steg ifrån där jag vill vara. Som att min slutledningsförmåga inte riktigt räcker till, bara nästan. Bara såpass att jag vet vad jag saknar. Och det måste vara skönare att vara dum och lyckligt ovetande, än halvsmart medvetet? Intelligens är för mig en viktig förmåga och det är väl därför det gör ont att inte nå riktigt så långt som jag vill. Jag vill ju inte vara en medelmåtta. Men ibland känns det som seg kola i huvudet. Om jag bara kunde vara lite smartare kanske jag kunde få mer sammanhang i mitt liv, se den stora bilden klarare, och därför kunna slappna av mer. Jag saknar intelligensen som jag inte har. Det är som att jag någon gång haft den, men sedan blivit av med den, och nu är det något som saknas, som gör att jag inte kommer ändra fram. Poletten trillar inte ändå ner. Och så vidare. Jag kan plugga in hur mycket fakta och kunskap som helst, men utan den där biten kommer jag inte så långt ändå. Och det är sorgligt.
Kommentarer
Trackback