whats the use of smiling
Fortfarande i Nora, men det verkar som det blir till att åka hem imorgon. Jag vill det, jag börjar få nog. Speciellt börjar jag sakna mina kvällsrutiner och att sitta vid datorn. Min egen dator. Och att spela piano. Hem.
Jag såg sista kvarten av en film idag där det var en spännande fotbollsmatch och supportrarna för laget som vann blev så otroligt lyckliga och stod och hoppade och sjöng och festade och skrek och var helt i extas efteråt. När jag såg det så stack det till lite i mig, för tanken slog mig att... har jag någonsin varit så lycklig? Har jag någonsin känt som dom i filmen gör nu? Och så försökte jag komma på någonting som skulle kunna göra mig lika glad, men det gick inte. Kan fortfarande inte komma på något. Nog för att jag är ganska bitter och trött på världen just nu, men jag blir ändå lite orolig. Hur meningsfullt kan ens liv bli om man aldrig får uppleva riktig ren skär glädje?
Samtidigt känner jag mig ganska patetisk. Det är som att jag anser mig själv för smart för att vara glad. Som att jag har förstått något som dom flesta andra inte har. Att om dom kände till världen och sanningarna som jag, så skulle dom inte vara sådär lyckliga.
Låter kanske självgott men jag får väl ta och vara lite ärlig ibland. Speciellt mot mig själv. Inte för jag egentligen vet någonting, jag vet inte ett skit, men jag vet nog för att inte vara lycklig. Och är det något som någonsin kommer ta mig någonstans här i livet, så är det just den vetskapen.
Jag såg sista kvarten av en film idag där det var en spännande fotbollsmatch och supportrarna för laget som vann blev så otroligt lyckliga och stod och hoppade och sjöng och festade och skrek och var helt i extas efteråt. När jag såg det så stack det till lite i mig, för tanken slog mig att... har jag någonsin varit så lycklig? Har jag någonsin känt som dom i filmen gör nu? Och så försökte jag komma på någonting som skulle kunna göra mig lika glad, men det gick inte. Kan fortfarande inte komma på något. Nog för att jag är ganska bitter och trött på världen just nu, men jag blir ändå lite orolig. Hur meningsfullt kan ens liv bli om man aldrig får uppleva riktig ren skär glädje?
Samtidigt känner jag mig ganska patetisk. Det är som att jag anser mig själv för smart för att vara glad. Som att jag har förstått något som dom flesta andra inte har. Att om dom kände till världen och sanningarna som jag, så skulle dom inte vara sådär lyckliga.
Låter kanske självgott men jag får väl ta och vara lite ärlig ibland. Speciellt mot mig själv. Inte för jag egentligen vet någonting, jag vet inte ett skit, men jag vet nog för att inte vara lycklig. Och är det något som någonsin kommer ta mig någonstans här i livet, så är det just den vetskapen.
Kommentarer
Trackback