identitetsutslätning
Idag kände jag helt starkt att jag inte ville fortsätta med DBT'n. Jag kom dit och mådde väldigt dåligt, det märkte såklart terapeuterna, och var därför på mig väldigt mycket. "Kolla mig i ögonen" "Säg det där igen, men värdera inte" och de känns som att de avfärdar allt jag nånsin trott med en lillfingervinkning. "Isbitsmetden fungerar visst, du måste bara göra det längre nästa gång." Jag kan ju inte sitta och krama isbitar dygnet runt. Och jag får inte värdera. Om jag inte kan värdera, hur ska jag då kunna ha åsikter om någonting? Jag vill inte bli en som inte känner saker, jag vill inte bli utslätad, som en rak linje. Inte må dåligt med aldrig heller må speciellt bra. Jag vill vara jag.
Men vad ska jag göra? Om jag skulle hoppa av, vad skulle hända då? Jag klarar inte av att jobba eller plugga när jag är som jag är nu, men jag vill heller inte göra något av dessa. Får man fortsätta vara sjuk, med vilja? Får man bestämma sig för att inte ta emot behandling och därför få leva på sjukpension resten av livet? Eller avsäger man sig den rätten samtidigt som man tackar nej till vården?
Jag kanske bara inte är redo? Men hur blir man det då? Hur klarar jag mig tills viljan slår till?
Men vad ska jag göra? Om jag skulle hoppa av, vad skulle hända då? Jag klarar inte av att jobba eller plugga när jag är som jag är nu, men jag vill heller inte göra något av dessa. Får man fortsätta vara sjuk, med vilja? Får man bestämma sig för att inte ta emot behandling och därför få leva på sjukpension resten av livet? Eller avsäger man sig den rätten samtidigt som man tackar nej till vården?
Jag kanske bara inte är redo? Men hur blir man det då? Hur klarar jag mig tills viljan slår till?
Kommentarer
Postat av: Veronica
Du kommer att klara det, men det kommer nog ta lite tid. Det är väntan som suger, I know. Och man tror aldrig att det ska bli bättre, men det kommer det att bli. Jag vet det
Trackback