NIRAK VS INSOMNIA

När jag var nyfödd så lyssnade mina föräldrar på David Bowie's Absolute Beginners, det var deras låt till mig. I min bok är det Caspers låt till Andrea. Det finns en person på denna jord, som jag iaf en gång hade i tankarna som min Casper. Vi var inte ihop, vi var inte upp över öronen i en stor passion och berusade av varandra, men känslan är samma i magen när jag tänker på honom som jag får när jag läser i min bok. Inte kärleksbiten, snarare hur han är och hur han bär sig och hur trevande allting är. Den här personen har förmodligen inte det minsta aning om att jag känner såhär, egentligen spelar det ingen roll, det skulle inte förändra någonting, men kanske, om jag pratade om det, så skulle vårat speciella band brytas. För det känns som vi har en tyst överrenskommelse; vi förstår varandra, vi är inte som dem, vi är speciella du och jag, vi vet.
Dessa tankar kan ha uppstått av min totala brist på romantik, men nu har jag fått spy ut dom iaf.
Och boken. Jag måste lägga ifrån mig den då och då, för att andas. Jag blöder i takt med orden, meningarna, sidorna, jag får fysisk smärta i bröstet, jag känner slag i magen, allting träffar så skrämmande rätt.