NIRAK VS INSOMNIA

Jag är så trött på min social fobi! Idag kom det en ny tjej till DBT'n och hälsade på, hon ska börja i gruppen efter sommarlovet. Och jag kände mig som att jag skulle svimma eller något för jag var så nervös för att hälsa på henne. Jag ska ju vara den erfarna DBT-aren och vara snäll och hjälpa, det är ju hon som ska vara nervös.
Jag var på stan med underbara Antonia idag, när man är på stan märker man ockås av socialfobin mycket. Och jag märker hur sällan det är som jag är ute och träffar folk (förutom i terapin).
Min socialfobi får mig att ogilla folk ibland också. Jag hatar vissa situationer så mycket att det påverkar vad jag tycker om dom andra personerna. Det genererar liksom. Jag hatar verkligen att vara i "två-och-två-situationer" (förutom med mycket nära vänner). Varenda hundradels sekund av tystnad bränner i luften, trycker i huvudet, hugger i halsen. Måste säga nått, men kan inte få fram ett ord, inte ett samtalsämne, inte något vettigt. Det resulterar antingen i att jag blir jättetillbakadragen och tyst, eller att jag börjar babbla osammanhängande om något ovesäntligt.
Telefoner är värst tror jag, och det löser jag genom att inte svara i telefonen alls. Min terapeut har sagt att vi ska jobba med det i höst, jag måste börja ringa henne, så vi kan ha stöttande samtal på telefon när det är jobbigt. Att jag inte kan prata i telefon är så kallat terapistörande beteende. Tanken att jag kanske kommer vara tvungen att ringa henne får mig att bli så jävla rädd att jag nästan hellre vill skita i terapin. Det känns så jävla bisarrt på samma gång, men jag är så himla långt ifrån målet att jag inte orkar med vägen dit även om jag vet att det vore så bra för mig att komma förbi det här stora hindret.

Nu sitter jag här med ångest och vet inte vad jag ska göra. Ett beslut har jag att fatta också, jag måste bestämma mig för när jag ska åka upp till norrbotten, till sommarstugan i Åträsk. Alternativen är antingen 7:e juli eller den 26:e. Åker jag den sjunde (nu på lördag) så ¨åker jag bil med mamma och pappa. Leo ska med också, vilket gör det hela lite mer komplicerat. Bilresan är 12 timmar typ med matpauser och sådant. Åker jag den 26:e så blir det natttåg upp. Åker någon gång på kvällen och kommer fram på förmiddagen. leo ska fortfarande med, vilket gör att jag bara kan välja sittplats. Och jag har aldrig åkt tåg med en katt förut, jag vet inte hur hon kommer reagera och hur jag ska sköta henne där, med toabesök och allting sådant.
Oavsett vilket av de två datumen jag väljer så kommer jag få åka tåg en sträcka, antingen dit eller hem. Åker jag 26:e så kan jag åka med mamma och pappa med bilen hem när dom åker. Dom ska vara där i typ 4 veckor.
Det som talar för alternativ nr ett är att då får jag hjälp med första långa resan med Leo och kan vara mer förberedd för tågresan. Jag kan även delta i morfars urnsättning som är nästa torsdag.
Alternativ två ligger närmast till hands därför att jag då har några veckor på mig att förbereda mig (måste ju ordna så det funkar med medicinhämtning och andra sånna grejer också), jag brukar dessutom åka upp vid det tiden när jag gjort det, och jag skulle kanske kunna gå på PDOL om jag får lust med det. Jag får även mer tid att planera ifall jag skulle vilja träffa någon av mina vänner som bor däruppe.
Jag sa till pappa i telefon att jag valt alternativ nr 2, men jag har fortfarande tid att ändra mig. Just nu känns det som att jag skulle vilja skita i allt och bara ligga hemma under täcket mina fyra sommarlovsveckor och glömma allt. Vet ändå inte hur jag ska ta mig igenom de här veckorna utan terapin.
Jag har fått läxor att göra, blandannat att jag ska gå upp klockan nio varje måndag, onsdag och fredag och göra lite olika saker som vi bestämt. Då har jag en anledning att gå upp de dagarna som jag annars skulle gått upp för att ha terapi. Det låter som en bra  idé i teorin men jag som vet hur jag själv brukar fungera känner mig skeptisk. Det skulle vara så himla lätt att skita i allt och falla tillbaka i gamla beteenden. Sluta kämpa. En del av mig är livrädd för detta, en annan del längtar nästan eftersom jag är så fruktansvärt trött, så otroligt trött på att bara kämpa kämpa kämpa men ändå inte känna att det hjälper.