mitt första försök - sommarlovets första dag
Idag börjar en speciell kamp. En fyra veckor lång kamp. Jag har sommarlov, och DBT-enheten är stängd. Jag har ingen möjlighet till kontakt med terapeuterna. Och jag är rädd.
Idag var första dagen, och jag tänkte i alla fall inte förstöra allt redan. Jag gick upp klockan nio som bestämt, läste ett stycke i boken vi valt. Åt frukost. Gick ut och promenerade (inte långt, men tillräckligt), och gjorde min läxa. Sedan gick jag och handlade och när jag kom hem så satte jag mig och slutförde dagens uppgift, genom att dokumentera mina observationer och fotografier från promenaden.
Nu sitter jag bara här och försöker få tiden att gå. Jag är rädd att jag kommer lägga mig och sova igen, men jag kan inte tillåta mig att göra det än, inte riktigt än. Kanske vid två.. Sova eftermiddag brukar jag ju göra.
Jag vet att jag borde känna mig stolt över att jag klarat av dagens läxa. Men jag känner mig inte nöjd alls. Jag tänker bara att jag kunde ju gått längre, jag kunde stannat upp mer och observerat och beskrivit sakerna jag såg. Jag kunde skrivit mer, bättre. Nu försöker jag validera att jag inte kan uppskatta det jag gjort, men det funkar inte heller, jag vet ju att det är dumt, alltså kan jag inte validera. Jag är bara så fruktansvärt trött på allt. Så trött, och det här är första dagen, första dagen av fyra veckor. Som sagt; jag är rädd
Idag var första dagen, och jag tänkte i alla fall inte förstöra allt redan. Jag gick upp klockan nio som bestämt, läste ett stycke i boken vi valt. Åt frukost. Gick ut och promenerade (inte långt, men tillräckligt), och gjorde min läxa. Sedan gick jag och handlade och när jag kom hem så satte jag mig och slutförde dagens uppgift, genom att dokumentera mina observationer och fotografier från promenaden.
Nu sitter jag bara här och försöker få tiden att gå. Jag är rädd att jag kommer lägga mig och sova igen, men jag kan inte tillåta mig att göra det än, inte riktigt än. Kanske vid två.. Sova eftermiddag brukar jag ju göra.
Jag vet att jag borde känna mig stolt över att jag klarat av dagens läxa. Men jag känner mig inte nöjd alls. Jag tänker bara att jag kunde ju gått längre, jag kunde stannat upp mer och observerat och beskrivit sakerna jag såg. Jag kunde skrivit mer, bättre. Nu försöker jag validera att jag inte kan uppskatta det jag gjort, men det funkar inte heller, jag vet ju att det är dumt, alltså kan jag inte validera. Jag är bara så fruktansvärt trött på allt. Så trött, och det här är första dagen, första dagen av fyra veckor. Som sagt; jag är rädd
Kommentarer
Trackback