NIRAK VS INSOMNIA

Och så gör sig min socialfobi synlig igen. Jag gick ner för att handla på Ica. Det är bara några hundra meter, och jag hade nyss vaknat. Jag drog bara på mig en tröja och kjol och ett par gamla skor. Inga strumpbyxor, jag har inte gått ut med bara ben på... jag vet inte hur länge, minns inte sist. Och utanför Ica får jag syn på en gammal klasskompis. Jag får panik. jag ville inte hälsa, jag ville inte stanna och prata, kanske kramas, prata om vad man för nuförtiden och vad länge sedan det var man träffades. Jag tycker verkligen inte illa om den här personen, jag bara klarade det inte. Så jag stirrade rakt ner i backen och gick förbi honom och in i affären. Han måste ha sett mig, han måste ha märkt att jag inte ville hälsa. Och jag känner mig så fruktansvärt hemsk! Elak! Jag vet ju hur jag hade reagerat om någon gjorde så mot mig.
Jag tror att en anledning till att jag reagerade såhär var för att han en gång i tiden varit lite mer än en vän. Vi hade en kort period där vi strulade lite och så. Nu har vi inte setts på ett år. Jag ser inte ut som sist. jag är tjock, skabbig, osminkad och ser ut som en stor barbapapa med mitt rosa linne. Jag ville inte att han skulle se mig så. Inte nu, inte när jag mår såhär. Jag minns när vi var hemma hos mig och jag var smal, kanske som smalast, iaf underviktig, och han kände mina revben under tröjan och utbrast "Men vad smal du är!" Det var inte menat som en komplimang men jag tog det som det, och att vara tjock är det värsta jag visste och fortfarande vet. Jag hatar att jag ser ut såhär, jag hatar att jag låtit mig bli såhär.
Jag hoppas att jag kanske träffar honom igen, kanske på krogen eller så, då jag har mer självförtroende och kan ställa allt till rätta (och låtsas att jag verkligen bara inte såg honom). Tills dess får du förlåta mig och mina problem, trots att du inte vet någonting om det.