den svagaste länken
Så släppte jag taget. Egentligen så visste jag vad som skulle hända, att jag skulle ge med mig, och det var väl därför jag försökte spjärna emot. Vissa saker vill man inte veta om sig själv. Men mest skäms jag nog för alla andra, alla tankar jag projiserar i andra. Att de skulle se mig som uppgiven, eller inte uppgiven; som att jag gett upp. Som att jag är svag. Men det är väl bara mina tankar det med.
Jag vet inte vad som kommer hända nu efter det här, jag är fortfarande livrädd att bli av med allt jag byggt upp senaste året. För du får mig att släppa allt. Att ge med mig, att släppa murarna, och det är väl därför det är så skönt. Att ta av sig masken och andas ett tag, för det har jag fortfarande inte lärt mig att göra själv. Jag vet inte vars ifrån som du får den kraften, och du vet säkert inte ens om det själv. Och jag vill inte att du ska veta det, för då blir jag sårbar. Och jag hatar att känna mig sårbar.
Jag skulle nog vilja att det blev en punkt här, men hur? Jag vet inte hur man gör.
Jag vet inte vad som kommer hända nu efter det här, jag är fortfarande livrädd att bli av med allt jag byggt upp senaste året. För du får mig att släppa allt. Att ge med mig, att släppa murarna, och det är väl därför det är så skönt. Att ta av sig masken och andas ett tag, för det har jag fortfarande inte lärt mig att göra själv. Jag vet inte vars ifrån som du får den kraften, och du vet säkert inte ens om det själv. Och jag vill inte att du ska veta det, för då blir jag sårbar. Och jag hatar att känna mig sårbar.
Jag skulle nog vilja att det blev en punkt här, men hur? Jag vet inte hur man gör.
Kommentarer
Trackback