NIRAK VS INSOMNIA

Snart kommer mina föräldrar hit. Jag har packat det mesta, men det är mycket kvar att göra. Vi måste tömma badrummet, måste plocka bort saker från hallen, mamma ska diska, dom kommer säkert städa också. Jag måste komma på allt jag måste fixa för att vara hemifrån en vecka. Vad måste kastas från kylskåpet? Hur blir det med vattningen av blommorna? Vad kommer jag få för post/räkningar i veckan?
Jag har ångest. Jag kan inte ta mig för att ta tag i det här, jag orkar inte, för jag VILL inte! Jag vill inte vara borta en vecka, jag vill inte ha massa byggarbetare i min lägenhet, jag vill inte åka buss 302 för att ta mig till DBT och rehab, jag vill inte betala 47 kronor enkel resa för att jag glömt få min busslapp ifylld. Jag vill inte sova i min gamla jätteobekväma säng med världens sämsta kudde, vägg i vägg med mamma och pappa. Jag vill inte ha familjemiddagar och efter-jobbet-prat. Jag vill inte bo ihop med tre andra människor så man tvingas till kompromiss. Det känns som mitt privatliv tas ifrån mig tillsammans med mina invanda rutiner. Jag vill inte gå på stan i Nora, stöta på bekanta med tillgjort leende. Jag vill inte handla på affärerna i Nora, med alla menande blickar. Jag vill vara kvar här, i min trygghet, i min kokong. Ingen stör mig, jag stör inte andra.