a day, a week, a year... of what?
Den 11:e december har jag gått i DBT i ett år. Då ska det skrivas nytt kontrakt. Terapeuterna verkar inte vara riktigt nöjda med mina resultat i individualterapin, så om jag ska gå kvar måste jobba väldigt mycket hårdare, sätta upp en massa mål som jag ska nå och jag måste vara asmotiverad. Jag är inte asmotiverad. Tills december ska jag fundera över förändringar och min villighet och om DBT verkligen är rätt för mig. Hur vet jag det? Och det som faktiskt oroar mig mest; vad skulle jag göra istället? Om jag säger nej till DBTn, vad kommer hända då? Kommer jag tvingas jobba? Vilket jag inte klarar som det är nu. Kommer jag få gå på rehab i massa år till? Kommer jag ens få nån hjälp iochmed att jag tackat nej till den som erbjudits mig?
Jag kan inte låta bli att tänka att anledningen till att jag går i DBTn är till största delen för andras skull; det ska ju vara den bästa hjälpen, och det är bra och tryggt att jag är i DBT och det är ju så bra för mig och visst mår jag så mycket bättre nu! "Det ska ju vara jobbigt, annars skulle det ju inte hjälpa!" Och visst, jag håller med. Men om jag inte har orken då? Om jag faktiskt fortfarande efter ett år ändå tycker att självdestuktivitet är bästa medicinen och att det är bättre att förtränga än att vara helt medveten om all skit inom en.
Det känns inte som jag har kontroll över mitt liv och mina beslut. Det känns inte ens som att jag får bestämma för mig själv. Som om alla beslut jag tagit berott på vad jag kännt förväntats av mig från andra. På ett sätt så vill jag bara sticka härifrån, flytta nånstans långt bort och börja om och bara göra som jag själv vill. Men jag vågar inte. Jag vågar knappt tänka på det, för det är så fullt av skuld. Jag sviker alla. Jag har redan svikit alla genom att ha borderline, inte klara alla målen som satts upp, inte klara pressen. Jag sviker alla genom att inte våga visa hur det egentligen står till. Och folk kommer bli otroligt besvikna när det kanske kommer fram. Alla antar ju att jag mår så mycket bättre. Jag tror jag bara blivit bättre på att dölja och jo till viss del hantera det. Men det gör ju inte att det inte är där, att inte ångesten är där hela tiden.
Om jag slutade i DBTn så skulle jag kunna ge upp lite. Bara be doktorn om lite starkare mediciner (det är DBTn emot), och bara leva i förnekelsen tills jag faktiskt känner att jag är beredd att ta till mig lögnerna/sanningarna och faktiskt vilja sluta skada mig själv.
Kanske är DBT helt rätt för mig, bara inte just nu. Jag vet inte. Men om jag slutar så har jag slängt bort ännu ett år av mitt liv i onödan. Iaf kommer det verka så. Klart jag har lärt mig massa det här året genom DBTn. Iaf i färdighetstäningen, jag klarar ju bara inte individualterapin.
Fan jag vet knappt vad jag skriver längre, jag vet ingenting, vet inte vad jag vill eller vad jag ska göra. Jag känner att jag måste prata med någon om det här, någon som kan, men som inte är partisk, alltså inte nån terapeut på DBTn, hur ska jag kunna prata med dom om vad jag skulle göra om jag inte gick där.. Kanske skulle jag ta kontakt med min kurator jag hade på allmänpsyk.. Jag vågar inte prata med mamma och pappa heller.. Jag vill verkligen inte göra dom besvikna.. Argh jag vill inte. Fan jag vill inte.
Jag orkar inte
Jag kan inte låta bli att tänka att anledningen till att jag går i DBTn är till största delen för andras skull; det ska ju vara den bästa hjälpen, och det är bra och tryggt att jag är i DBT och det är ju så bra för mig och visst mår jag så mycket bättre nu! "Det ska ju vara jobbigt, annars skulle det ju inte hjälpa!" Och visst, jag håller med. Men om jag inte har orken då? Om jag faktiskt fortfarande efter ett år ändå tycker att självdestuktivitet är bästa medicinen och att det är bättre att förtränga än att vara helt medveten om all skit inom en.
Det känns inte som jag har kontroll över mitt liv och mina beslut. Det känns inte ens som att jag får bestämma för mig själv. Som om alla beslut jag tagit berott på vad jag kännt förväntats av mig från andra. På ett sätt så vill jag bara sticka härifrån, flytta nånstans långt bort och börja om och bara göra som jag själv vill. Men jag vågar inte. Jag vågar knappt tänka på det, för det är så fullt av skuld. Jag sviker alla. Jag har redan svikit alla genom att ha borderline, inte klara alla målen som satts upp, inte klara pressen. Jag sviker alla genom att inte våga visa hur det egentligen står till. Och folk kommer bli otroligt besvikna när det kanske kommer fram. Alla antar ju att jag mår så mycket bättre. Jag tror jag bara blivit bättre på att dölja och jo till viss del hantera det. Men det gör ju inte att det inte är där, att inte ångesten är där hela tiden.
Om jag slutade i DBTn så skulle jag kunna ge upp lite. Bara be doktorn om lite starkare mediciner (det är DBTn emot), och bara leva i förnekelsen tills jag faktiskt känner att jag är beredd att ta till mig lögnerna/sanningarna och faktiskt vilja sluta skada mig själv.
Kanske är DBT helt rätt för mig, bara inte just nu. Jag vet inte. Men om jag slutar så har jag slängt bort ännu ett år av mitt liv i onödan. Iaf kommer det verka så. Klart jag har lärt mig massa det här året genom DBTn. Iaf i färdighetstäningen, jag klarar ju bara inte individualterapin.
Fan jag vet knappt vad jag skriver längre, jag vet ingenting, vet inte vad jag vill eller vad jag ska göra. Jag känner att jag måste prata med någon om det här, någon som kan, men som inte är partisk, alltså inte nån terapeut på DBTn, hur ska jag kunna prata med dom om vad jag skulle göra om jag inte gick där.. Kanske skulle jag ta kontakt med min kurator jag hade på allmänpsyk.. Jag vågar inte prata med mamma och pappa heller.. Jag vill verkligen inte göra dom besvikna.. Argh jag vill inte. Fan jag vill inte.
Jag orkar inte
Kommentarer
Trackback
