Ger dig allt jag har, för jag förlorar mig
Den här dagen började dåligt. Sminket rann och vägrade sitta kvar, jag fick göra om det tre gånger. Luggen blev bara ful och det blev inte bättre när jag började svettas av panik för att sminket vägrade funka, och klockan var alldeles för mycket. När jag satte mig i bilen för att åka till DBTn hade jag fortfarande inte gjort läxorna.
Jag hade fortfarande ont i magen, och det blev värre under dagen.
Efter DBTn så träffade jag en vän jag tycker om och det var trevligt, men det blev mycket tid ute i snöslaskblåsten och jag fick panik när vi gick in i en affär som verkligen stank av parfym och dofter från ljus och tvålar och sådant.
Klockan 16:10 gick min buss till Nora. Jag sjunger i kör på fredagar, och mamma och pappa hade åkt till Uppsala så jag kunde inte på skjuss som jag brukar. Jag hatar att åka den länsbussen, men jag tog mig igenom det med hjälp av musik i öronen.
När jag kom in i församlingshemmet där vi övar, så får jag berättat för mig att övningen var inställd, körledaren är sjuk. Jag har åkt till Nora i onödan, och det är bara att sätta sig på bussen tillbaka till Örebro igen. Yay. Verkligen. Jag ringde mamma för att få ventilera mig lite, och jag försökte verkligen validera, både mig själv och andra. Försökte tänka att det inte var så konstigt att dom inte hörde av sig innan, dom trodde väl att alla var i Nora. Jag försökte tänka att det ju ändå var bra att jag tog mig dit, och att detta bara var ännu en chans att öva på att stå ut och att handla effektivt - handla utifrån hur situationen är, inte hur man vill att den ska vara.
Men ändå, vem försöker jag lura? Jag satt ändå där, trött och besviken och less. Så jävla less.
Jag kom hem relativt snabbt ändå, men precis när jag satt mig ner, äntligen hemma, så slår ångesten till gånger en miljon. Det är som den varit lite på vänteläge hela dagen, legat och smålurat och nu när jag äntligen kunde andas ut så tog den chansen och försöker slå mig medvetslös i huvudet.
Jag vet inte hur jag ska orka med kvällen.
Det verkar luta åt att jag kommer få skriva en kedjeanalys imorgon (fast det kommer jag inte göra, och så kommer det bli tio gånger värre på individualterapin på måndag)
Just nu skiter jag i det, jag vill bara bort, slippa, kunna andas. När kommer någon komma på endorfiner i tablettform? Jag väntar, dock inte så tålmodigt.
Jag hade fortfarande ont i magen, och det blev värre under dagen.
Efter DBTn så träffade jag en vän jag tycker om och det var trevligt, men det blev mycket tid ute i snöslaskblåsten och jag fick panik när vi gick in i en affär som verkligen stank av parfym och dofter från ljus och tvålar och sådant.
Klockan 16:10 gick min buss till Nora. Jag sjunger i kör på fredagar, och mamma och pappa hade åkt till Uppsala så jag kunde inte på skjuss som jag brukar. Jag hatar att åka den länsbussen, men jag tog mig igenom det med hjälp av musik i öronen.
När jag kom in i församlingshemmet där vi övar, så får jag berättat för mig att övningen var inställd, körledaren är sjuk. Jag har åkt till Nora i onödan, och det är bara att sätta sig på bussen tillbaka till Örebro igen. Yay. Verkligen. Jag ringde mamma för att få ventilera mig lite, och jag försökte verkligen validera, både mig själv och andra. Försökte tänka att det inte var så konstigt att dom inte hörde av sig innan, dom trodde väl att alla var i Nora. Jag försökte tänka att det ju ändå var bra att jag tog mig dit, och att detta bara var ännu en chans att öva på att stå ut och att handla effektivt - handla utifrån hur situationen är, inte hur man vill att den ska vara.
Men ändå, vem försöker jag lura? Jag satt ändå där, trött och besviken och less. Så jävla less.
Jag kom hem relativt snabbt ändå, men precis när jag satt mig ner, äntligen hemma, så slår ångesten till gånger en miljon. Det är som den varit lite på vänteläge hela dagen, legat och smålurat och nu när jag äntligen kunde andas ut så tog den chansen och försöker slå mig medvetslös i huvudet.
Jag vet inte hur jag ska orka med kvällen.
Det verkar luta åt att jag kommer få skriva en kedjeanalys imorgon (fast det kommer jag inte göra, och så kommer det bli tio gånger värre på individualterapin på måndag)
Just nu skiter jag i det, jag vill bara bort, slippa, kunna andas. När kommer någon komma på endorfiner i tablettform? Jag väntar, dock inte så tålmodigt.
Kommentarer
Trackback
