Godnatt världen
Jag hade ett samtal med mamma angående det jag skrev om i senaste inlägget. Försökte beskriva hur jag kände det, försökte få fram att jag känner att jag själv inte kan göra valen, utan att verka dömande eller få henne att bli dömande mot sig själv. Det var svårt. Men hon höll med om att det kunde vara smart att prata med min kurator på allmänpsyk. Hoppas jag har kvar hennes mailadress.
Har precis kollat på Oceans Eleven och känner mig allmänt konstig i huvudet som alltid efter att ha kollat på en hel film i sträck. Jag var inte på fysioterapin idag, och imorgon är det färdighetsträning igen, senast var i måndags, så jag känner mig helt ute ur tänket och pallar inte ens ta upp läxorna för att se om jag kommer på hur jag ska lösa dom.
Om jag blir såhär bara efter några dagar utan DBT, hur kommer jag då bli/känna mig om jag slutar? Just nu verkar det som att jag måste svälja min stolthet och be om hjälp, och faktiskt ta den. Hur jag ska göra detta, återstår att komma på.
Jag känner mig väldigt deprimerad. Min framtid, om jag ens kan föreställa mig en framtid, känns mörk. Kommer jag någonsin vara i skick att jobba? Och om jag inte kommer det, vad är det då för idé med att kämpa för någonting? Om jag inte kommer jobba, då är det ingen idé att studera. Och om jag inte ska studera, vad är det då för idé att gå i terapi för att bli bättre? Isånnafall är det väl bättre att bara acceptera mig själv och min situation och sluta kämpa - bara vara. Jag får väl ta en dag i taget, som alltid, men jag kan ju inte låta bli att tänka och fundera - även det som alltid. Jag kommer aldrig bli av med ångesten, jag kommer aldrig bli fri från den. Det är prognosen. Detta är kroniskt. Jag kommer lära mig hantera den, och leva med den, men aldrig mer än så. Och det ständiga frågan - Är det värt det? Jag har ställt mig den frågan i två år snart och har fortfarande inga svar.
Jag har gjort framsteg, stora framsteg skulle man kunna säga tillochmed, om man jämför med för ett år sedan, innan jag började DBTn. Speciellt socialt och i ärlighet. Men ångesten är inte mindre, och jag har fortfarande inga bättre verktyg för att hantera den. Det som hjälper mest är fortfarande det destruktiva. Denna underbara flykt som jag inte kan ge upp. Det är fortfarande romantiserat i mitt huvud, jag längtar fortfarande, jag drömmer om det. Jag vet ingen annan utväg, även om jag inte väljer den vägen lika ofta. Jag står ut och står ut och står ut några minuter till, men hur länge kan jag fortsätta så?
Jag bara skriver och frågar mig själv frågor som jag vet att jag inte kan svara på. Vad är meningen. Ingen. Som med allt. Total jävla meningslöshet. Mitt liv, ett liv. Livet. Mänskligheten. Jo, jag är bitter på många nivåer. Sluta skaffa barn, låt dem slippa det här. Jorden är jävlig som den är.
Tack för mig, sömn kom och låt mig slippa en stund!
Har precis kollat på Oceans Eleven och känner mig allmänt konstig i huvudet som alltid efter att ha kollat på en hel film i sträck. Jag var inte på fysioterapin idag, och imorgon är det färdighetsträning igen, senast var i måndags, så jag känner mig helt ute ur tänket och pallar inte ens ta upp läxorna för att se om jag kommer på hur jag ska lösa dom.
Om jag blir såhär bara efter några dagar utan DBT, hur kommer jag då bli/känna mig om jag slutar? Just nu verkar det som att jag måste svälja min stolthet och be om hjälp, och faktiskt ta den. Hur jag ska göra detta, återstår att komma på.
Jag känner mig väldigt deprimerad. Min framtid, om jag ens kan föreställa mig en framtid, känns mörk. Kommer jag någonsin vara i skick att jobba? Och om jag inte kommer det, vad är det då för idé med att kämpa för någonting? Om jag inte kommer jobba, då är det ingen idé att studera. Och om jag inte ska studera, vad är det då för idé att gå i terapi för att bli bättre? Isånnafall är det väl bättre att bara acceptera mig själv och min situation och sluta kämpa - bara vara. Jag får väl ta en dag i taget, som alltid, men jag kan ju inte låta bli att tänka och fundera - även det som alltid. Jag kommer aldrig bli av med ångesten, jag kommer aldrig bli fri från den. Det är prognosen. Detta är kroniskt. Jag kommer lära mig hantera den, och leva med den, men aldrig mer än så. Och det ständiga frågan - Är det värt det? Jag har ställt mig den frågan i två år snart och har fortfarande inga svar.
Jag har gjort framsteg, stora framsteg skulle man kunna säga tillochmed, om man jämför med för ett år sedan, innan jag började DBTn. Speciellt socialt och i ärlighet. Men ångesten är inte mindre, och jag har fortfarande inga bättre verktyg för att hantera den. Det som hjälper mest är fortfarande det destruktiva. Denna underbara flykt som jag inte kan ge upp. Det är fortfarande romantiserat i mitt huvud, jag längtar fortfarande, jag drömmer om det. Jag vet ingen annan utväg, även om jag inte väljer den vägen lika ofta. Jag står ut och står ut och står ut några minuter till, men hur länge kan jag fortsätta så?
Jag bara skriver och frågar mig själv frågor som jag vet att jag inte kan svara på. Vad är meningen. Ingen. Som med allt. Total jävla meningslöshet. Mitt liv, ett liv. Livet. Mänskligheten. Jo, jag är bitter på många nivåer. Sluta skaffa barn, låt dem slippa det här. Jorden är jävlig som den är.
Tack för mig, sömn kom och låt mig slippa en stund!
Kommentarer
Trackback