Midwintertears in early autumn
Min självrespekt skriker åt mig hur jävla töntig jag var när jag skrev förra inlägget. Du vet själv hur patetisk du är, måste du bevisa det för alla andra också? Jag har inga motargument.
Dagen verkade relativt normal, gick ganska smärtfritt att ta sig igenom f'ärdighetsträningen. Gjorde några impulsiva saker påvägen hem som jag inte ens tänkte på att de var just impulser. Det var när jag kom hem och helt plötsligt satt och grät stirrandes blind in i en datornskärm som jag märkte att nått inte var helt rätt. Datorskärmen symboliserar min kontakt med omvärlden, är den svart och tom, så är jag avskärmad från mänskligheten och därmed ensam i världen. Lämnad åt mig själv. Vet ni när det känns som man står vid ett stort avgrunddjup, där djupet är smärtan. Jag vet inte hur jag ska hantera det när avgrundsdjupet befinner sig inuti mig, det är jag som omsluter det. Och det där avgrundsvrålet som kanske skulle kunna stilla omloppet i kroppen är satt på mute, det det skriker inom mig, men inget kommer ut, och jag kan inte få det att göra det heller. Jag kunde höra grannarna när jag var i badrummet idag, jag tänker inte ställa mig och skrika.
Klockan slog åtta. Då märkte jag det. Jag hade inte tagit min morgonmedicin.
Det här har hänt förut, jag borde fattat vad som hände, vad som var fel. Men för att ta lite DBT-snack så hade jag kommit långt över gränsen för förnuftet. Det enda man då kan göra är att Stå ut, eller vara Mindful.
Jag pallar inte det, jag har svalt 5 st imovane nu och väntar torrgråtandes på en effekt.
Om jag får sånt påslag bara av att glömma en dos, hur skulle jag då vara utan alla mediciner? Jag kan inte låta bli att fundera över det här, vem är jag egentligen? En medicinerad behållare, eller ett stort förblödande sår?
Dagen verkade relativt normal, gick ganska smärtfritt att ta sig igenom f'ärdighetsträningen. Gjorde några impulsiva saker påvägen hem som jag inte ens tänkte på att de var just impulser. Det var när jag kom hem och helt plötsligt satt och grät stirrandes blind in i en datornskärm som jag märkte att nått inte var helt rätt. Datorskärmen symboliserar min kontakt med omvärlden, är den svart och tom, så är jag avskärmad från mänskligheten och därmed ensam i världen. Lämnad åt mig själv. Vet ni när det känns som man står vid ett stort avgrunddjup, där djupet är smärtan. Jag vet inte hur jag ska hantera det när avgrundsdjupet befinner sig inuti mig, det är jag som omsluter det. Och det där avgrundsvrålet som kanske skulle kunna stilla omloppet i kroppen är satt på mute, det det skriker inom mig, men inget kommer ut, och jag kan inte få det att göra det heller. Jag kunde höra grannarna när jag var i badrummet idag, jag tänker inte ställa mig och skrika.
Klockan slog åtta. Då märkte jag det. Jag hade inte tagit min morgonmedicin.
Det här har hänt förut, jag borde fattat vad som hände, vad som var fel. Men för att ta lite DBT-snack så hade jag kommit långt över gränsen för förnuftet. Det enda man då kan göra är att Stå ut, eller vara Mindful.
Jag pallar inte det, jag har svalt 5 st imovane nu och väntar torrgråtandes på en effekt.
Om jag får sånt påslag bara av att glömma en dos, hur skulle jag då vara utan alla mediciner? Jag kan inte låta bli att fundera över det här, vem är jag egentligen? En medicinerad behållare, eller ett stort förblödande sår?
Kommentarer
Trackback