NIRAK VS INSOMNIA

Ångest. Precis som dagens tema på Affektlabb, och jag antar att det triggade igång en del. För nu sitter jag här och surret innifrån överröstar allting. Det hjälper inte ens att ha världens finaste katt i knät. Jag försöker komma på vad det är jag undviker. För jag har fått reda på att ångest nästan alltid beror på unvikande. Man undviker det man egentligen känner och då får man ångest. Men jag vet inte vad jag undviker. Jag unviker alldles för mycket och jag kan inte tänka riktigt ordentligt. Det enda jag hör är JAG ORKAR INTE JAG ORKAR INTE, FÅ DET ATT FÖRSVINNA!

Jag börjar känna mig vårdeppig också. Ensam liksom. Det är otroligt provocerande med lyckliga förälskade människor. Men det vet jag iaf anledningen till. Och det är inte så mycket att göra åt. För jag vet ju att jag egentligen inte alls vill vara kär. Jag är jävligt glad att jag inte är det. Jag orkar inte med det. Jag blir så fruktansvärt galen av kärlek, jag behöver inte mer känslor just nu. Och en konstant saknad. Jag vill kunna vara ensam utan att det gör ont i hela kroppen.
Men ändå så blir jag provocerad. För när kärlek är bra så är det förjävla underbart. Men i verkligheten så funkar det inte så. Okej att många stunder blir förblindande lyckliga så är det så fruktansvärt mycket sorg inblandat också. Och rädsla, skam, skuld och alla andra av våra trevliga affekter som evolutionen skänkt oss. Nej, jag orkar inte. (Jag jobbar bara på att övertyga mig om det också)