So let's find a bar, so dark we forget who we are
Where all the scars from the nevers and maybes die
Äntligen fredag! Jag vet inte riktigt hur det gick till att jag klarade mig igenom DBTn idag, eller hur jag orkade ens ta mig dit, men det är avklarat och jag har också tagit mig en skön eftermiddagslur. Nu känns det som förmiddagen var igår.
Äntligen fredag! Jag vet inte riktigt hur det gick till att jag klarade mig igenom DBTn idag, eller hur jag orkade ens ta mig dit, men det är avklarat och jag har också tagit mig en skön eftermiddagslur. Nu känns det som förmiddagen var igår.
Ibland känns det som jag tappat bort mig själv. Och ibland känns det som jag vet exakt vem jag är. Men jag har existensiella frågor som snurrar runt i huvudet på mig hela tiden. Vad ska jag tycka om saker? Vart ska jag ställa mig? Finns det ens plats för mig i ledet? Det enda jag vet med säkerthet är att jag känner. Och jag känner så fruktansvärt mycket. Mitt hjärta bankar, bankar, bankar. Vad jag känner är mindre viktigt, det är svårt att ens veta ibland. Jag har ingen kontroll, det bara snurrar, slår, ibland paralyserar, ibland får mig att skrika sjunga skratta prata Leva.
Men allting är så abstrakt.
Jag, Rebecka och Jossan får skjuss till Nora imorgon av Jossans man. Hur snällt som helst. Innan det ska jag dra förbi bolaget och köpa cigg. Klockan 18 börjar konserten i kyrkan, biljetterna ligger på mammas och pappas matbord. Jag har deras nyckel i min ficka. Jag har en packlista i huvudet. Allt är ordnat utom jag själv. Just den där sista pusselbiten som är svårast att passa in. Men jag är säkert nervös i onödan.
Känns iaf skönt att ha planer för helgen, förra helgen var bara deg deg deg. Vakna upp och inte ha nån anledning att gå ur sängen. Inte ha någon anledning att gå utanför dörren (man har ju varit smart och handlat allt man behöver innan), inte ha någon anledning att ta bort gammalt smink, sätta på sig rena kläder, duscha, borsta tänderna. Förfall. Men inte den här helgen.
Kommentarer
Trackback