NIRAK VS INSOMNIA

Imorgon åker vi till Stockholm. Onsdagmorgon går planet mot New York. Jag har skrivit packningslista men inte börjat själva packningen än. Hade tänkt att tvätta håret idag, men det verkar inte som jag kommer orka det. Jag borde vara jätteexalterad men jag är mest stressad. Känns som jag glömt någonting viktigt. Pass, mediciner + intyg, bankdosa, pengar. Jag har köpt ett 2 GB minneskort till kameran så jag kan ta en massa bilder, och jag har köpt ett nytt spel till mitt DS så jag har något att göra under den långa resan.
Imorgon ska jag hämta medicindos för två veckor frammåt. Jag vet inte vad jag kan ha glömt, och inte behöver det vara något heller, men jag har en sån klump i magen. (Det är ju inte som jag har en son på 8-10 bast som blir ensam hemma över julen liksom..)
Leo ska vara i Nora under resan, så det är också ordnat. Det var nått försäkringsintyg jag skulle ta fram, men har ingen aning om vad och var det skulle vara. Vet inte vilken väska jag ska packa i.
Jag måste skriva upp lite adresser och vägbeskrivningar så jag lätt kan hitta allt jag vill besöka. Jag måste ladda kamera, mobil, ipod, DS, GBA. Vilken väska ska jag ha som handbaggage? Vars är min svarta sjal? Vilka böcker ska jag ha med? Jag känner mig så oförberedd men det finns egentligen ingenting som jag kan göra förutom att göra allt iordning. Jag har ju vetat om det här i hur många månader som helst! Det kommer inte gå fel, jag har inte glömt något, det ordnar sig, allt blir bra. Jag måste övertyga mig själv också..

Motstånd och ultimatum. Så kan man sammanfatta min DBT-vistelse om man har lust. Nu skriver jag iochförsig oftast om DBTn när jag är missnöjd med den, men man kan ändå stöta på det här många gånger i min blogg. Det blir jag mot terapeuterna. Ingen vägrar ge sig. Det blir ett ultimatum. Jag måste välja.
Förut handlade om telefonsamtal. Nu handlar det om videoinspelning av mina individualsamtal. Jag får välja - antingen ställer jag upp på det, eller så får jag sluta i behandlingen. Terapeuten anmärkte på att jag äntligen börjat öppna mig så smått i terapin. Då vill hon börja ha en filmkamera upp i nyllet på mig under samtalen. Film som alla andra terapeuterna i teamet kommer kunna kolla på. Det känns inte det minsta bra, även om hon säger (och förmodligen menar) att det är för att hjälpa mig. Det känns kränkande på något sätt. Som att dom tar bort väggarna från terapirummet, sätter en mikrofon framför munnen på mig och bjuder in en publik på 50 000 att kolla på, och då ska jag sitta och prata om mina allra jobbigaste känslor. Jag vet inte hur jag ska palla det. Vi ska börja redan nästa individualterapi-samtal.

Men nu ska jag koppla bort DBTn och koppla in Engelskan. USA och New York here I come!