NIRAK VS INSOMNIA

Im on no sleep.
Jag sov mest hela dagen idag, torsdag är ledighet. Och jag har varit så trött.
Hemma har det var oanständigt stökigt. Man såg inte bordet för all skit. Tomma förpackningar, kliovis med disk, gamla pizzakartonger. Det var hemskt, och äckligt, och jag blev så nere bara av att se det. I köket var det samma visa fast värre.
Försökte lägga mig vid två, men alla tankar bara snurrar, och jag har känt mig så ledsen och haft ångest ikväll, så jag kände att det här kommer inte funka. Fan också. Så jag gick upp. Satte mig vid datorn. Helt plötsligt så slog orken till, jag pallade inte med skiten längre så jag städade i köket och på tvbordet. Jag tillochmed dammsög (kanske inte så kul för grannen, klockan tre på natten, men det är inte så lyhört här ändå så). Nu ser det fanimig fint ut i köket. Har samlat ihop alla tomma colaflaskor också. Hade ett berg här brevid datorn, några under sängen, några brevid där jag sitter och röker och några vid tvn. Men nu ligger dom i tre stora papp-påsar. Slängde säkert 30 tomma paket cigg i kartonåtervinning också efter att jag tagit bort plastomslaget. Haha, helt ambitiöst.
Det känns lite lättare nu, faktiskt.

Anledningen till att jag känt mig ledsen är att jag saknar en person i mitt liv. Och han är inte ens en del av mitt liv, i princip iaf. Han skulle kunna vara, om han ville, men det tror jag inte han vill. Fast jag vill. Men jag vill egentligen inte erkänna det för mig själv, och jag skulle aldrig erkänna det för honom. Jag är för sårbar.
Sedan så saknar jag någon överhuvudtaget. Att ha någon. Det är också något jag försöker förneka. Men jag kan ju inte lura mig själv heller. Och jag orkar inte ljuga hela tiden. Jag saknar det såinihelvete. Mitt hjärta bankar, känns som det går sönder. Därför jag försöker att inte tänka på det. Det som inte finns, känns inte. Men jag saknar att få sova på någons bröst. Att ha någon att säga godnatt till. Någon att bli kramad av när jag känner mig ledsen. Jag behöver inte så mycket mer än så. Men jag behöver det. Speciellt nu.
Men så börjar jag tänka på alla hinder. För det är inte bara att ha ett förhållande för mig. För det första så måste personen tycka att jag är någorlunda attraktiv. Jag är tjock och ful. Speciellt tjock.
Sedan måste kemin stämma mellan oss, annars kan det aldrig bli någonting överhuvudtaget.
Personen måste kunna se mina ärr, min trasighet, kunna hantera mina ångestanfall och självdestruktiva handlingar.
Jag har borderline. Det kan döda ett förhållande hur lätt som helst.
Han måste kunna förstå mig och se allt det här och ändå älska mig.
Och sedan måste vi kunna ha kul ihop, och förhoppningsvis ha liknande intressen.
Det är för mycket som måste klaffa. Det går inte. Är det inte det ena är det det andra, eller inget eller allt.
Vet inte varför jag sitter och skriver det här egentligen, kommer säkert ångra mig imorgon. Men det är natt och jag kan inte sova, och jag måste få skiten ur mig.

Jag hoppas att ni andra sover sött.