ut i det okända
I måndags hade jag individuellt samtal, första gången på 3 veckor. Och vi tog ett stort beslut. Jag ska sluta i färdighetsträningen. Terapeuterna tycker att jag gått där tillräckligt länge (1½ år), och kan teorin nu. Nu är det dags för mig att träna utanför, att lära mig använda färdigheterna, som jag kan i teorin, i praktiken. Generalisera färdigheter som det kallas hos DBTn.
Jag kommer gå kvar på affektlabb (bildterapi), problemlösningskursen och kedjeanalyskursen, och jag kommer ha individuellt samtal som vanligt. I höst kommer det dessutom startas en generaliseringsgrupp, som jag kommer få gå i.
På onsdag nästa vecka ska jag på ett till informationsmöte på Fontänhuset, och sedan kommer jag gå på deras 10 testomgångar för att se om jag ska gå där i fortsättningen.
Jag känner mig ganska omtumlad av det här beslutet, men jag tror det är bra, att det är dags.
Men det är nu det stora jobbet börjar, och det skrämmer mig.
Dom har dessutom pratat om mig och sagt att det inte är okej att jag fortfarande skadar mig fastän jag gått där så länge. Jag vet inte hur jag ska ta det. Jag antar att jag inte tycker att jag har något bättre alternativ, och dom tycker att jag borde ha det vid det här laget. Ibland önskar jag bara att jag kunde få slippa deras tjat och göra det som funkar för mig. Men jag vet ju samtidigt att det är destruktivt att tänka så, och sen så har jag faktiskt skrivit kontrakt att jag ska kämpa mot det här. Och jag gör mitt bästa. För det mesta.
Jag kommer gå kvar på affektlabb (bildterapi), problemlösningskursen och kedjeanalyskursen, och jag kommer ha individuellt samtal som vanligt. I höst kommer det dessutom startas en generaliseringsgrupp, som jag kommer få gå i.
På onsdag nästa vecka ska jag på ett till informationsmöte på Fontänhuset, och sedan kommer jag gå på deras 10 testomgångar för att se om jag ska gå där i fortsättningen.
Jag känner mig ganska omtumlad av det här beslutet, men jag tror det är bra, att det är dags.
Men det är nu det stora jobbet börjar, och det skrämmer mig.
Dom har dessutom pratat om mig och sagt att det inte är okej att jag fortfarande skadar mig fastän jag gått där så länge. Jag vet inte hur jag ska ta det. Jag antar att jag inte tycker att jag har något bättre alternativ, och dom tycker att jag borde ha det vid det här laget. Ibland önskar jag bara att jag kunde få slippa deras tjat och göra det som funkar för mig. Men jag vet ju samtidigt att det är destruktivt att tänka så, och sen så har jag faktiskt skrivit kontrakt att jag ska kämpa mot det här. Och jag gör mitt bästa. För det mesta.
Kommentarer
Trackback