changes & fullfillment
sitter på fontänhuset och orkar inte göra det jag egentligen ska ägna mig åt; skriva en artikel till spegelöga. Kommer ändå inte bli klar till deadlinen. Jossan var här ett tag nyss, det var skönt att ha en bra vän här, det är ju läskigt annars.
Inatt blev det seriöst men jättefint samtal, och kanske kommer det hända saker i mitt liv framåt, riktigt stora saker. Och jag är jätteexalterad och glad och pirrig, men samtidigt jätterädd. som sig bör. Jag väntar lite med att avslöja vad det handlar om, men jag kan säga att jag börjar känna mig färdig. Jag känner mig färdig med Örebro, har ingen anledning att vara kvar här känns det som, och jag börjar känna mig färdig med DBTn. Inte för att jag är frisk eller så, bara det att jag tror inte jag kan komma så himla mycket längre. Det är jätteskrämmande att tänka på det, för vad kommer sen? Kommer dom avböja min sjukskrivning bara för att jag är klar med terapin? Kommer jag tvingas jobba? Och isånnafall, hur länge klarar jag det. jag är rädd att ta på mig förmycket och sedan krascha.
Men just nu så känns det som ett stort hål i mig har fyllt, och jag mår bättre än vad jag gjort på... tja, jag vet inte hur många år. Kan inte minnas att det kännts såhär förut faktiskt. Och bara det är hoppfullt.
Ska snart åka iväg på DBT-möte, individuellt samtal, och ska ta upp lite av mina funderingar där.
Börjar resan nu?
hej! jag har följt din blogg ett tag och måste bara säga att jag är så himla glad för din skull, att du mår bättre! jag mår inte så bra och har svårt att se att det någonsin skulle bli bättre, men din blogg är en inspiration för mig för den visar att det kan bli bättre om man inte ger upp hoppet. tack!
