ett avslut
stora beslut. Jag ska sluta i DBTn.
Inte för att jag är färdig, inte för att jag kommit så långt att jag inte behöver DBTn längre, utan för att jag inte klarat ta mig dit på så länge, så jag kan inte gå kvar.
När jag träffade min individualterapeut förra veckan så var det första gången på två månader.
Då hade dom pratat om mig i teamet. Jag fick uppfattningen om att dom flesta i teamet ville att jag bara skulle sluta, medans min terapeut vill hjälpa mig lite till.
Som kompromiss så ska jag få ett färdighetsvidbehållande program några veckor, och sedan avslutas det.
Vi ska prata om vad jag kan göra för att behålla mina färdigheter som jag lärt mig under de här två åren, och sedan så ska vi prata om att se triggers i tid och märka när ångestkurvan går uppåt, så jag kan göra något åt det, istället för att plötsligt vara i känslan och sedan göra något utan att använda förnuftet.
Det känns jättekonstigt. Skönt, men jag är ändå rädd. För jag har ingen aning om vad som händer nu.
Min terapeut och min läkare och jag ska träffas och prata om det här. Speciellt mina sömnbesvär och problem med att ta mig iväg.
Förmodligen kommer våren bli till att jobba med just detta plus att gå på fontänhuset för att ha något att göra istället för att isolera mig hemma. Kanske blir rehab aktuellt igen, jag vet inte.
Direkt när jag avslutat behandlingen så ska dom skriva en ny remiss till DBT-enheten, så att när jag jobbat med mig själv tillräckligt för att kanske kunna återupta en behandling igen så ska jag redan stå i kön.
Detta skulle kunna innebära att jag kan ha kvar min aktivitetsersättning fastän jag inte går i terapin.
Mer än så vet jag inte just nu.
När våren är slut så kommer jag och Niklas flytta ihop. Det är det som jag ser fram emot och längtar efter just nu. Hade jag inte honom så hade jag inte en anledning att kämpa. Så känns det i alla fall.
Kommer veta mer på torsdag då jag har nästa individualsamtal.
Inte för att jag är färdig, inte för att jag kommit så långt att jag inte behöver DBTn längre, utan för att jag inte klarat ta mig dit på så länge, så jag kan inte gå kvar.
När jag träffade min individualterapeut förra veckan så var det första gången på två månader.
Då hade dom pratat om mig i teamet. Jag fick uppfattningen om att dom flesta i teamet ville att jag bara skulle sluta, medans min terapeut vill hjälpa mig lite till.
Som kompromiss så ska jag få ett färdighetsvidbehållande program några veckor, och sedan avslutas det.
Vi ska prata om vad jag kan göra för att behålla mina färdigheter som jag lärt mig under de här två åren, och sedan så ska vi prata om att se triggers i tid och märka när ångestkurvan går uppåt, så jag kan göra något åt det, istället för att plötsligt vara i känslan och sedan göra något utan att använda förnuftet.
Det känns jättekonstigt. Skönt, men jag är ändå rädd. För jag har ingen aning om vad som händer nu.
Min terapeut och min läkare och jag ska träffas och prata om det här. Speciellt mina sömnbesvär och problem med att ta mig iväg.
Förmodligen kommer våren bli till att jobba med just detta plus att gå på fontänhuset för att ha något att göra istället för att isolera mig hemma. Kanske blir rehab aktuellt igen, jag vet inte.
Direkt när jag avslutat behandlingen så ska dom skriva en ny remiss till DBT-enheten, så att när jag jobbat med mig själv tillräckligt för att kanske kunna återupta en behandling igen så ska jag redan stå i kön.
Detta skulle kunna innebära att jag kan ha kvar min aktivitetsersättning fastän jag inte går i terapin.
Mer än så vet jag inte just nu.
När våren är slut så kommer jag och Niklas flytta ihop. Det är det som jag ser fram emot och längtar efter just nu. Hade jag inte honom så hade jag inte en anledning att kämpa. Så känns det i alla fall.
Kommer veta mer på torsdag då jag har nästa individualsamtal.
Kommentarer
Trackback