ett avslut
stora beslut. Jag ska sluta i DBTn.
Inte för att jag är färdig, inte för att jag kommit så långt att jag inte behöver DBTn längre, utan för att jag inte klarat ta mig dit på så länge, så jag kan inte gå kvar.
När jag träffade min individualterapeut förra veckan så var det första gången på två månader.
Då hade dom pratat om mig i teamet. Jag fick uppfattningen om att dom flesta i teamet ville att jag bara skulle sluta, medans min terapeut vill hjälpa mig lite till.
Som kompromiss så ska jag få ett färdighetsvidbehållande program några veckor, och sedan avslutas det.
Vi ska prata om vad jag kan göra för att behålla mina färdigheter som jag lärt mig under de här två åren, och sedan så ska vi prata om att se triggers i tid och märka när ångestkurvan går uppåt, så jag kan göra något åt det, istället för att plötsligt vara i känslan och sedan göra något utan att använda förnuftet.
Det känns jättekonstigt. Skönt, men jag är ändå rädd. För jag har ingen aning om vad som händer nu.
Min terapeut och min läkare och jag ska träffas och prata om det här. Speciellt mina sömnbesvär och problem med att ta mig iväg.
Förmodligen kommer våren bli till att jobba med just detta plus att gå på fontänhuset för att ha något att göra istället för att isolera mig hemma. Kanske blir rehab aktuellt igen, jag vet inte.
Direkt när jag avslutat behandlingen så ska dom skriva en ny remiss till DBT-enheten, så att när jag jobbat med mig själv tillräckligt för att kanske kunna återupta en behandling igen så ska jag redan stå i kön.
Detta skulle kunna innebära att jag kan ha kvar min aktivitetsersättning fastän jag inte går i terapin.
Mer än så vet jag inte just nu.
När våren är slut så kommer jag och Niklas flytta ihop. Det är det som jag ser fram emot och längtar efter just nu. Hade jag inte honom så hade jag inte en anledning att kämpa. Så känns det i alla fall.
Kommer veta mer på torsdag då jag har nästa individualsamtal.
Inte för att jag är färdig, inte för att jag kommit så långt att jag inte behöver DBTn längre, utan för att jag inte klarat ta mig dit på så länge, så jag kan inte gå kvar.
När jag träffade min individualterapeut förra veckan så var det första gången på två månader.
Då hade dom pratat om mig i teamet. Jag fick uppfattningen om att dom flesta i teamet ville att jag bara skulle sluta, medans min terapeut vill hjälpa mig lite till.
Som kompromiss så ska jag få ett färdighetsvidbehållande program några veckor, och sedan avslutas det.
Vi ska prata om vad jag kan göra för att behålla mina färdigheter som jag lärt mig under de här två åren, och sedan så ska vi prata om att se triggers i tid och märka när ångestkurvan går uppåt, så jag kan göra något åt det, istället för att plötsligt vara i känslan och sedan göra något utan att använda förnuftet.
Det känns jättekonstigt. Skönt, men jag är ändå rädd. För jag har ingen aning om vad som händer nu.
Min terapeut och min läkare och jag ska träffas och prata om det här. Speciellt mina sömnbesvär och problem med att ta mig iväg.
Förmodligen kommer våren bli till att jobba med just detta plus att gå på fontänhuset för att ha något att göra istället för att isolera mig hemma. Kanske blir rehab aktuellt igen, jag vet inte.
Direkt när jag avslutat behandlingen så ska dom skriva en ny remiss till DBT-enheten, så att när jag jobbat med mig själv tillräckligt för att kanske kunna återupta en behandling igen så ska jag redan stå i kön.
Detta skulle kunna innebära att jag kan ha kvar min aktivitetsersättning fastän jag inte går i terapin.
Mer än så vet jag inte just nu.
När våren är slut så kommer jag och Niklas flytta ihop. Det är det som jag ser fram emot och längtar efter just nu. Hade jag inte honom så hade jag inte en anledning att kämpa. Så känns det i alla fall.
Kommer veta mer på torsdag då jag har nästa individualsamtal.
random thoughts by night
åh jag är så jävla trött på terapi just nu
har verkligen ingen motivation
har snart gått i 2 år-
jag började dbtn den 11 dec 2006
jag vill bara... ut och testa mina vingar.. på ett sätt... på ett annat sätt är jag helt uppgiven och känner att jag kommit så långt jag kan.. och att det inte är nån mening att fortästta dbtn... men att jag aldrig skulle klara ett jobb ellr plugg.. men båda innebär att sluta i dbtn. och när jag har samtal och försöker nämna det här så lyckas hon alltid få mig att hålla med om att fortsätta dbtn
men sen när jag kommer hem så försvinner motivationen.
--------
------men när ska du vara "klar" enligt dom?
-----
tja.. det vet dom inte... det är olika för varje person och blablalba och det känns som JAG ska ha svaren på allt men jag VET ju inte.. argh.. jagvetinte
kanske skulle jag ta en paus.. bara gå fontänhuset och kanske även rehab, ett tag, och se hur det går?
jag skulle ju behöva en psykolog/psykoterapeut/psykiatriker att prata med.. frö att förbättra min självbild och det...
alltså egentligen vill jag ha min individualterapi som jag har nu..
för den är liksom inriktad på dom mål JAG vill uppnå
-----------
---------är generaliseringen du har idag?
------
yes
har inte varit där på länge
så jag har integjort några läxor heller, så det kommer väl bli liv om det.. men ah.. jag får stå ut dom två timmar och en kvart.. sen ska jag prata med kicki på torsdag tror jag
tankeställaren
Idag var det tufft på DBT'n. Det kändes som alla teorier, alla exempel, alla sanningar var emot mig. Jag blev tillslut irriterad och började käfta lite emot, försöka säga min sida av saken. Jag hade en läxa att när jag var inne på ICA så skulle jag observera vad tiden var och ungefär hur många som var i butiken. Målet skulle vara att tillslut be personalen om att beställa in min sorts cigg så att jag inte ska behöva åka nån annanstans och köpa dem. Jag sa att jag inte kunde ha det som mål, att det kändes lika orealistiskt som att jag nån gång ska kunna bygga en tidsmaskin. Jag ska använda både förnuftet och känslan säger dom då, inte bara känslan. Jag säger att det går inte, jag kan inte, det är inte jag. "Är det inte därför du är här?"
tysnad.
Är det inte det? De borde vara det. Jag går terapin för att få en förändring, för att kunna bli bättre, må bättre. Men ändå stretar jag emot. Jag fick en tankeställare. Nu vet jag varken ut eller in, som man säger, jag kanske inte alls hör hemma där, jag kanske inte är redo för förändring, jag tror inte ens jag VILL få förändring. Det är ju helt sjukt! Klart jag vill få förändring? Eller? Jag måste försöka ta till mig det som säger, lita på att dom kan sin sak. Ja, det måste jag, annars är det ingen mening med att jag är där. Det känns som ett beslut vankas, och det känns inte det minsta bra.
tysnad.
Är det inte det? De borde vara det. Jag går terapin för att få en förändring, för att kunna bli bättre, må bättre. Men ändå stretar jag emot. Jag fick en tankeställare. Nu vet jag varken ut eller in, som man säger, jag kanske inte alls hör hemma där, jag kanske inte är redo för förändring, jag tror inte ens jag VILL få förändring. Det är ju helt sjukt! Klart jag vill få förändring? Eller? Jag måste försöka ta till mig det som säger, lita på att dom kan sin sak. Ja, det måste jag, annars är det ingen mening med att jag är där. Det känns som ett beslut vankas, och det känns inte det minsta bra.