oro for president
Jag har framtidsångest.
Dels det här med DBTn, och dels flytten.
Blir kanske Stockholm ändå. Men hur fan får man lägenhet där? 2-6 års kötid?!
Jag känner mig så jävla otrygg. Vet inte vad jag kommer göra eller någonting om 6 månader. Vet inte vad jag vill heller.
En del av mig vill bara härifrån, börja på nått nytt. Speciellt nu när jag inte kommer ha DBTn längre. Vad har jag för anledning att vara kvar? Ska jag gå på fontänhuset för resten av livet?
Känns itne som jag har någon framtid här.
Men å andra sidan. Vad kan jag göra i Stockholm? Kommer jag bli helt isolerad. Hur ska jag kunna hitta ett socialt nätverk där? Vad ska jag göra om dagarna? Hur mycket krångel kommer det bli att byta landsting, läkare, psykhjälp, försäkringskasse-handläggare osv osv.
Tänk om jag inte ens får förnyat aktivitetsersättning?
Jag vill inte tänka på sånthär. Jag har effektivt undvikit alla sånnahär frågor i 2½ år nu. Men nu så kan jag inte undgå det längre. Fan jag är så jävla rädd.
Kan ingen bara gå in och ordna allt åt mig, säga vad jag ska göra? (som alltid förr)
Jag har dock en fast punkt i mitt liv och det är Niklas. Och får jag ha honom i mitt liv, så kommer jag vara trygg. Du berikar mitt liv. Tack <3
Dels det här med DBTn, och dels flytten.
Blir kanske Stockholm ändå. Men hur fan får man lägenhet där? 2-6 års kötid?!
Jag känner mig så jävla otrygg. Vet inte vad jag kommer göra eller någonting om 6 månader. Vet inte vad jag vill heller.
En del av mig vill bara härifrån, börja på nått nytt. Speciellt nu när jag inte kommer ha DBTn längre. Vad har jag för anledning att vara kvar? Ska jag gå på fontänhuset för resten av livet?
Känns itne som jag har någon framtid här.
Men å andra sidan. Vad kan jag göra i Stockholm? Kommer jag bli helt isolerad. Hur ska jag kunna hitta ett socialt nätverk där? Vad ska jag göra om dagarna? Hur mycket krångel kommer det bli att byta landsting, läkare, psykhjälp, försäkringskasse-handläggare osv osv.
Tänk om jag inte ens får förnyat aktivitetsersättning?
Jag vill inte tänka på sånthär. Jag har effektivt undvikit alla sånnahär frågor i 2½ år nu. Men nu så kan jag inte undgå det längre. Fan jag är så jävla rädd.
Kan ingen bara gå in och ordna allt åt mig, säga vad jag ska göra? (som alltid förr)
Jag har dock en fast punkt i mitt liv och det är Niklas. Och får jag ha honom i mitt liv, så kommer jag vara trygg. Du berikar mitt liv. Tack <3
Kommentarer
Trackback
