NIRAK VS INSOMNIA

Om en timme kommer jag ligga i en tandläkarstol och känna som jag håller på att dö. Jag är asrädd. Mamma kommer och hämtar mig kvart i ett, då ska jag stå ute och vänta. Jag vet att jag inte kommer dö, men det känns ändå helt omöjligt, hur jag ska klara det. Jag gick igenom samma sak i februari så jag vet ju att jag överlever men ändå.
Min strategi är ipod + tabletter + mamma.
Jag måste klä mig och borsta tänderna nu. Ångesten kraffsar.

- It's creation!

Klockan åtta ringde det på dörren. Då var jag glad att jag inte var ledig idag, utan skulle iväg så jag var färdigklädd och klar att gå. Det var Bosse Fastighetsskötaren som kom tillbaka och skulle filma rören tillsammans med några kusar. När jag gick mot bussen kom jag att tänka på att jag inte sagt att min katt inte var hemma. Tänk om Bosse har dörren öppen och sen tror han att Leo smitit ut eftersom hon inte syns till i lägenheten och så blir han orolig.. vilket ger mig ångest. Så jävla långsökt, hatar min hjärna ibland.

Snart kommer pappa och hämtar mig för att åka mot Göteborg. Jag har skrivit packlista men har lite grejer kvar att fixa, har tänkt att göra en playlist resan i ära, och bränna en skiva till min bror, och sen ska jag byta om. Och sen på vägen in till stan när vi ska hämta mamma så ska jag hämta ut mitt paket på posten, en ny väska! yay

Det var två nya i DBT-gruppen idag som jag inte träffat. Det var nervöst och ganska jobbigt, men jag pratade lite med en av dom på bussen påvägen hem sen så då kändes det lite bättre. På måndag kommer det 3 till nya. Det kommer bli riktigt riktigt jobbigt. Men det är ju bra att många får hjälp. Till i höst kommer dom starta två till grupper, och få fler terapeuter. Det är bra, mer DBT åt folket. (Ja, jag är hjärntvättad sektmedlem)

Dags att få något gjort.

Precis som alla andra uppgångar så dalar den såklart. Det som går upp ska ner. Jag är inte nere på botten dock, men den där känslan av oövervinnerlighet är borta.
Livet börjar komma tilbaka till sin vardag. Jag går i vanlig DBT igen (första färdighetsträningen imorgon, första individuella samtalet igår), kören är över för den här gången (Vi hade konsert den 16:e som gick asbra, var helt underbart) och jag har blivit 22.

Det sistnämnda är en ångestframkallande i sig. Kanske inte just att jag är 22, mer det här med att Nu har det gått ännu ett år - och vafan har jag gjort?
Jag hade födelsedagsfest som vanligt för att festa bort den känslan lite. Hade bjudit in säkert 25 pers, långt i förväg, men när dagen kom så satt jag helt plötsligt där och det var bara 2 stycken som skulle komma. Jag blev jättedeppig, kändes som jag inte har några vänner. Grät lite. RIngde mamma. Sen ringde pappa och peppade mig. Inte låta besvikelsen gå ut över dom som faktiskt kommer. Och det hjälpte, och tillslut så var vi 6 pers här och festade och jag hade jättekul. Thomas kom ända från stockholm för min skull, det var underbart.
Såhär i efterhand är jag jättenöjd även om jag fortfarande har ont i framtänderna efter att ha ramlat ute på asfalten.

Fick även en massa gratulationer både via sms och internet på min födelsedag och jag märker att jag visst har vänner, underbara vänner!

Imorgon så ska jag, mamma och pappa åka till Göteborg och hälsa på min bror som bor där nuförtiden. På lördag ska mamma och pappa på 50årsfest så då ska jag och Jon umgås själva, det ska bli askul.

En annan sak, som tar upp största delen av min tid är musikalen Rent, jag är helt besatt, lyssnar på musiken på repeat, kollar klipp på youtube och hänger i diverse forum tillägnat musikalen. Jag har säkert skrivit det förut.
Iaf så ska musikalen efter 12 år på broadway, läggas ner. Sista datumet har varit 1 juni nu i år. Men idag fick jag reda på att dom sålt så mycket biljetter senaste tiden att de förlänger till den 7 september! Det är helt underbart och jag blev sjukt glad. En kompis kollade upp flyg till mig. En tur och retur till New york kostar 4600.
Det är fanimig överkomligt. Jag hittade också vandrarhem där det kostar 150 dollar för en vecka.
Tänk om man skulle dit, tänk om jag skulle göra det! Det känns som mitt hjärta ska spricka. Vet inte vars jag ska ta vägen. Jag vill verkligen dit, jag vet inte om jag någonsin velat någonting så starkt som detta.
Jag ska kolla upp möjligheten att söka stipendium (även om det inte känns så troligt)

Jag ska försöka skriva här oftare, jag känner nu hur skönt det är att få ur sig lite skit.
Ta hand om er, NO DAY BUT TODAY!!

Jag var i värsta svackan när jag kom hem från New York. Jag var deppig, hade mycket ångest, och ingen motivation till någonting.  Sedan kom solen. Och en nystart i DBTn. Och helt plötsligt så mådde jag bra! Jättebra! Okej jag har fortfarande ångest, men nedstämdheten är borta och jag har utmanat mig jättemycket senaste tiden. Jag har pratat i telefon och varit hos tandläkaren och kommit långt i commitmentfasen i DBTn.
Det konstiga var att förändringen kom som över en natt. Och det är så skönt! Den här veckan har jag umgåtts med folk alla dagar utom tisdagen. Ska träffa en vän snart också. Självklart blir jag jättetrött av att vara så igång men det är så värt det! Livet here I come!

Det är niotiden, söndagmorgon. Och jag skriver blogg. Jag kan inte sova. jag kunde inte sova igårnatt heller, vilket resulterade i att jag sov mellan typ 6 och 19 på dagen istället. Vilket resulterade i att jag nu fortfarande är vaken. Mina sömntabletter hjälper inte mot det här. Såfort jag får ledig så blir det samma sak. Sover på dagarna, är vaken på nätterna. Och nu har jag ledigt tills ondag. Jag ser inte fram emot de här dagarna. Jag har liksom ingen mening med att vara vaken på dagen. Det är bara ångest, inget att göra, trött, vill inte vara vaken. Vill sova. Helst skulle jag sova typ 18 timmar om dagen, så jag bara behövde vara vaken typ 6 timmar. Det vore otroligt skönt. Slippa min hjärna, slippa alla tankar.
Jag har inte skrivit på länge heller. Jag är så trött. Jag är trött, men kan inte sova.
Senaste tiden har jag varit väldigt nere. Det är vinterdepression kombinerat med hemkomsten från New York. Jag vantrivs i Örebro, vantrivs i Sverige. Jag vill tillbaka, och ha ett riktigt liv. Inte mitt nuvarande liv med mediciner och terpi, och rädslor. Jag vågar inte göra saker, jag vågar inte träffa nytt folk, jag vågar inte roa mig ute bland folk.
I New York var det så annorlunda, folk var annorlunda. Det var inte svårt att prata med främlingar, det var bara uppskattat. Om man bara helt random börjar prata med någon på stan här tror dom ju man är dum i huvudet. Och den pressen sitter i. Så jag vågar inte.

Jag hade seriöst samtal på DBTn i onsdags (igen). Den här gången kom vi faktiskt fram till någonting. Alla andra samtal har varit typ "antingen gör du såhär, eller så får du sluta i behandlingen" och jag har motvilligt sagt okej, försökt i några dagar och sen har det brustit igen, eller runnit ut i sanden. Jag har ingen motivation, och framförallt, vad dom nu kommit fram till, inga mål. Vi har försökt traggla lite med det på individualterapin men inte kommit någon vart. Nu har dom diskuterat mig i teamtet och kommit på att jag ju aldrig gick bedömnings och commitmentfasen (som man numera måste gå igenom för att komma in på DBTn, det går ut på att man får veta vad DBT är för något, vad man har för problem, vad man behöver för hjälp, hur DBT kan hjälpa en, och sedan sätter man upp mål. Varför ska man gå i terapin, vad ska man sträva emot, osv.)
Teamet tror att om jag skulle få gå igenom den fasen så skulle jag kanske lättare klara DBTn, om jag liksom vet varför jag går där och vad jag vill och vad jag strävar efter. Så vi beslutade att jag ska ta paus från den vanliga DBTn och helt koncentrera mig på commitmentfasen. Så nu kommer jag gå två gånger i veckan med en terapeut där vi ska jobba med just dom sakerna som jag skrev om ovan. Jag ska inte gå i färdighetsträningen, inte ha individualterapi och inte gå på kurserna, ska bara koncentrera mig på det här. Det kommer ta några veckor (går snabbare för mig eftersom jag redan vet vad DBT går ut på och så).
Jag tycker det känns jätteskönt att vi kommit fram till detta, jag tror att det kan vara det som jag behöver, det som saknats. Och förhoppningsvis (om vi inte kommer fram till annat) så kommer jag tillbaka till vanliga DBTn om några veckor och forsätter som vanligt, men det kommer ändå bli en nystart.
Hade min sista färdighetsträning i fredags, och då berättade jag för dom andra om det här och dom skulle sakna mig sa dom. Vi är en fin familj ändå, i den här sekten.

Jag är lite orolig över det här med att bara gå två gånger i veckan, med tanke på hur snabbt jag kommer ur fas, som nu, och är vaken om nätterna. Men jag får försöka träffa vänner eller så istället. Jag får försöka få det att funka.

Kanske skulle man sova nu. Jag vet inte, det känns fel, men jag kommer aldrig palla vara vaken tills ikväll, har ju ingenting att göra. Det slutar med att jag sitter och gråter, hysteriskt. Vet inte vad det är med mig, har gråtit mer senaste veckorna än vad jag gjort under typ hela senaste året. Jag antar att det är bättre att släppa ut skiten men det gör mig förbryllad ändå. Vilket jävla skitliv. Gah

Jag är en zombie. Jag är så fruktansvärt trött hela tiden. Från att jag vaknar bara längtar jag hela dagen på att få sova igen. Jag blir inte det minsta piggare av att sova heller, så det spelar ingen roll. Tröttheten är där hela tiden, men det är inte sömnighet. Att jag vill sova beror nog mest på att då slipper jag vara vaken. Mitt liv är ganska tungt just nu. Har hamnat i någon depressions-svacka och vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den. (Och jag kan berätta att det är på grund utav den som jag lyst med min frånvaro här.)
Jag är så trött på allting. Trött på att kämpa, trött på att ha ångest, trött på att vara rädd, trött på att inte våga saker, trött på Sverige, trött på Örebro. Trött på att leta efter ljusglimtar.
Jag är trött på att behöva kolla folk i ögonen. Jag är trött på att behöva tilltala människor jag inte känner, såsom till exempel busschafförer och kassörskor. Jag är trött på att behöva äta, handla, duscha.
Jag är trött på räkningar från csn som måste fixas. Jag är trött på stopp i avloppet som måste ringas om.
Jag är trött på att jag inte klarar att ta mig iväg till DBTn, och jag är trött på att skamset erkänna för mamma att jag inte tagit mig iväg.
Jag är trött på den jävla vintern och kylan och vätan.
Jag är trött på att vara tjock.
Jag är trött på att vara en feg tönt

Jag gillar inte människor, jag gillar inte kroppskontakt, jag gillar inte melodifestivalen. Jag gillar inte myndigheter som tar politiska fångar. Jag gillar inte kött. Jag gillar överlag inte världen. och framförallt inte mitt liv.
Jag är i en svacka just nu. som sagt.

jag vill ha total isolation. men jag får inte. så jag tar några halvhjärtade tag till.

Det var längesedan jag skrev. Jag har varit helt död sedan jag kom hem från New York. Dunder-jetlag deluxe. Har mest bara sovit och sovit och längtat efter att få sova.
Jag mådde så himla bra under resan, hade väldigt mindre ångest än vanligt. Det var som att allting stämde för mig där. Jag kunde tillochmed sova bra under hela resan. Nu längtar jag tillbaka fruktansvärt mycket. Jag sitter och fantiserar om att bara dra iväg. Ta mina sista pengar, köpa en biljett och bara, dra, bort härifrån. Vad jag skulle göra, hur jag skulle klara mig och få pengar, det vet jag inte, det ägnar jag inte någon tanke åt när jag dagdrömmer.
Jag kollade in NYU (New york university) och de har en utbildning som är typ min drömutbildning! Komponering med inriktning Film och tv. Så underbart. Jag ska kolla upp vad som krävs för att gå där och så ska jag ägna tiden åt att försöka uppnå dom målen. Jag har ju ett bra tag kvar, med att jobba med mig själv, innan en sån dröm kan bli verklighet. DBTn, och att lära mig klara av och hantera mig själv. Att kanske tillochmed vara lite tillfreds med mig själv. Det kommer ta tid. Egentligen har jag väl inte bråttom heller. Bara att mitt hjärta brister för jag saknar.

Jag har blivit besatt av musikalen Rent också. Jag såg ju den på Broadway. Köpte noterna där. När jag kom hem så köpte jag filmen direkten, och jag spelar musiken på repeat. Och när jag inte kan ha musiken på, så snurrar låtarna i huvudet hela dagen. Jag sitter och googlar på bilder, försöker hitta bilder där just dom skådisarna som spelade när jag var där, när dom är i karaktär. Den 1 juni går allra sista föreställningen någonsin av Rent på Broadway. Jag kommer aldrig få se den igen. Och det gör ont. Jag vill. Jag vill åka dit enbart för att få se den igen.
Mitt hjärta pumpar och gört ont, dygnet runt. Jag är fast. Jag känner allt och för mycket.
Jag längtar efter ensamma stunder då jag kan ägna mig åt enbart detta. Och mitt hjärta blöder.

Imorgon åker vi till Stockholm. Onsdagmorgon går planet mot New York. Jag har skrivit packningslista men inte börjat själva packningen än. Hade tänkt att tvätta håret idag, men det verkar inte som jag kommer orka det. Jag borde vara jätteexalterad men jag är mest stressad. Känns som jag glömt någonting viktigt. Pass, mediciner + intyg, bankdosa, pengar. Jag har köpt ett 2 GB minneskort till kameran så jag kan ta en massa bilder, och jag har köpt ett nytt spel till mitt DS så jag har något att göra under den långa resan.
Imorgon ska jag hämta medicindos för två veckor frammåt. Jag vet inte vad jag kan ha glömt, och inte behöver det vara något heller, men jag har en sån klump i magen. (Det är ju inte som jag har en son på 8-10 bast som blir ensam hemma över julen liksom..)
Leo ska vara i Nora under resan, så det är också ordnat. Det var nått försäkringsintyg jag skulle ta fram, men har ingen aning om vad och var det skulle vara. Vet inte vilken väska jag ska packa i.
Jag måste skriva upp lite adresser och vägbeskrivningar så jag lätt kan hitta allt jag vill besöka. Jag måste ladda kamera, mobil, ipod, DS, GBA. Vilken väska ska jag ha som handbaggage? Vars är min svarta sjal? Vilka böcker ska jag ha med? Jag känner mig så oförberedd men det finns egentligen ingenting som jag kan göra förutom att göra allt iordning. Jag har ju vetat om det här i hur många månader som helst! Det kommer inte gå fel, jag har inte glömt något, det ordnar sig, allt blir bra. Jag måste övertyga mig själv också..

Motstånd och ultimatum. Så kan man sammanfatta min DBT-vistelse om man har lust. Nu skriver jag iochförsig oftast om DBTn när jag är missnöjd med den, men man kan ändå stöta på det här många gånger i min blogg. Det blir jag mot terapeuterna. Ingen vägrar ge sig. Det blir ett ultimatum. Jag måste välja.
Förut handlade om telefonsamtal. Nu handlar det om videoinspelning av mina individualsamtal. Jag får välja - antingen ställer jag upp på det, eller så får jag sluta i behandlingen. Terapeuten anmärkte på att jag äntligen börjat öppna mig så smått i terapin. Då vill hon börja ha en filmkamera upp i nyllet på mig under samtalen. Film som alla andra terapeuterna i teamet kommer kunna kolla på. Det känns inte det minsta bra, även om hon säger (och förmodligen menar) att det är för att hjälpa mig. Det känns kränkande på något sätt. Som att dom tar bort väggarna från terapirummet, sätter en mikrofon framför munnen på mig och bjuder in en publik på 50 000 att kolla på, och då ska jag sitta och prata om mina allra jobbigaste känslor. Jag vet inte hur jag ska palla det. Vi ska börja redan nästa individualterapi-samtal.

Men nu ska jag koppla bort DBTn och koppla in Engelskan. USA och New York here I come!

Det är dag två av trettondagsfirandet. Vänner, samtal, dans, musik, alkohol, skratt och snuskiga skämt. Vinylspelaren går varm precis som kameran. Igår tog jag värre bilder än jag någonsin gjort på några av mina egna fester, haha. (Men dom kommer inte upp på bilddagboken, har jag lovat!) Det är i alla fall väldigt trevligt.
Igårnatt så frös jag så fruktansvärt mycket att jag fick ta två täcken och sen drog jag på max på elementet och la mig upptryckt mot det för att bli varm. Sov till 18.
Whiskey och soda hör jag, dags att gå

Jag lyckades inte somna förens 6, och väckarklockan skulle ringa 6:30. Dock så måste den ha låtit bli att göra det, eller så har jag stängt av den utan att jag minns det, för jag vaknade vid elva och fick konstatera att jag försovit mig. Jag som faktiskt gjorde läxorna igår. Typiskt.

Om tjugo minuter kommer pappa hit och hämtar mig, ska till Nora, det är trettonhelgen och då har mamma och pappa alltid fest tillsammans med ett speciellt gäng som jag även firar midsommar med. Det ska bli kul. Jag har klippt luggen (igen) och sminkat mig fint och klätt mig så jag känner mig snygg. Det är alltid skönt.
Det jobbiga i helgen kommer vara att vi kommer ha dåligt med sovplatser så jag kommer nog få sova i mamma och pappas sovrum, på en madrass på golvet. Inget privatliv då liksom.

Det är bara fem dagar kvar tills New York-resan!! Jag satt och kollade in vilka musikaler som går på Broadway igår och skrev upp mina favoriter på en lapp till mamma och pappa så dom kan se om det är nått dom också vill se. Jag vill helst se Rent, eller Wicked. Den sistnämnda är jag väldigt sugen på, det är typ en spinoff på trollkarlen från oz. Oz, långt innan Dorothy kom dit. Två vänner som utvecklas och blir till fiender, The wicked witch of the west och Glinda the good witch.

Har också bestämt vad jag ska köpa för saker när jag är där. Skor och kläder är självklara, speciellt skor. Förutom det ska jag köpa en massa notböcker, speciellt till filmer jag gillar, och sedan spel till DS. Ah jag längtar!

Har varit lite off från skrivandet ett tag, förutom årskrönikan jag skrev igår, det tog tid så då orkade jag inte skriva mer den kvällen. Nyår var kul men jag missade tolvslaget och har en massa minnesluckor. Jag åt iallafall sushi (vegetarisk) för första gången, och jag gillat!

Imorgon börjar DBTn igen. Jag har inte gjort läxorna. Känns inte så kul, har väldigt dåligt samvete över det, men tydligen inte tillräckligt för att få mig att sätta mig och göra dom nu. Jag orkar verkligen inte.
Så ska man upp halv sju.. Sen är det iofs 2 dagar ledigt igen, och sedan ett till pass på DBTn och sedan åker vi till New York!!! Är väldigt peppad nu men också extremt nervös. Känns som jag inte är beredd, men jag vet inte vad det är jag måste ordna, jag har ändå koll på det mesta.. Mest nervös är jag för tullen. Att dom ska stoppa mig, att jag råkat ha något man inte får ha, i handbaggaget, och liknande. Att dom ska ifrågasätta mina mediciner till exempel. Men apoeket sa att det inte skulle vara något problem sålänge jag hade dom i apopåsarna jag får dom i.

Nu ska jag försöka ta ett ryck att göra lite läxor, röka lite och sedan försöka sova. Annars blir det jobbigt imorgon.

Jag tänkte precis som förra året, sammanfatta året som gått. 2007 har varit ett kort år. Det känns inte som ett helt år, det känns som veckor. Det har varit stabilare och händelsefattigare men jag ska ändå försöka summera vad som hänt.

JANUARI
Året startar med ett löfte. Jag ska sluta äta godis och sötsaker, snacks och efterrätter. Det går förvånansvärt bra.
Jag går på rehab en gång i veckan och DBT tre gånger i veckan. DBTn är nytt och skrämmande, en massa känslor och tankar snurrar runt, är det här rätt för mig? Kommer jag förändras? Vad är jag, och vem är jag? Är det verkligen jag som ska ändra på mig? Sådana tankar snurrar runt och jag får kämpa med viljan att ta mig iväg.
Jag har problem med mitt badrum, avloppet får stopp gång på gång, det kommer hit folk och filmar mina rör och jag får reda på att dom är felbyggda från början. Antingen så får det vara som det är, eller så måste dom riva bort hela golvet för att kunna åtgärda felet.
Jag umgås en del med vänner och festar lite grann.
I slutet av månaden får jag pengar från försäkringskassan för att jag varit sjuk i ett år, och jag beställer en ny underbar stationär dator!

FEBRUARI
Jag åker och hämtar min dator på Multitech.
Oviljan mot DBTn blir större, jag börjar våga ifrågasätta saker, och känner att det är en jävla sekt jag hamnat i. Jag får motstånd, och jag kämpar både mot terapeuter och mig själv. Men jag fortsätter gå dit, jag har ju inget alternativ. Det känns som DBT är sista utvägen.
Jag, mamma och pappa åker till Stockholm för att uppleva min julklapp till dom, konserten "En hyllning till Benny Andersson" Det var en underbar upplevelse.
Jag spenderar mesta tiden genom att kolla på film eller spela tv-spel.
Min lilla kisse börjar bli könsmogen.

MARS
Dom börjar renovera mitt badrum. River bort väggar och golv, men jag får välja färg på mattan och kaklet. Svart matta, vitt kakel med en svart bord. Vi åker till IKEA och köper turkos badrumsmatta, handdukar och tvättkorg. Jag har redan turkos papperkorg och duschdraperi. Jag får bo i Nora under tiden som renoveringen tar och det blir nästan två veckor.
Margareta är väldigt sjuk, jag besöker henne några gånger.
Margareta dör.
Margareta var en väldigt kär vän och en person som jag beundrade och verkligen såg upp till. Sorgen och saknaden är djupa.
Jag har ett seriöst samtal med terapeuten på DBTn om min motivation och hur vi ska fortsätta. Jag bestämmer mig för att ge DBTn en ny chans och börja kämpa igen.
Jag fyller 21 och blir firad av både nära vänner och vänner till familjen, har fest hemma hos mig på kvällen.

APRIL
Margaretas begravning kommer och jag får ta mitt avsked. Det var den första begravningen jag var på, och det var ganska skönt. Det var skönt att få släppa ut sina känslor och minnas allt det fina. På kvällen är det fest för Margaretas skull hemma hos henne/hennes man. Alla hennes vänner samlade, för att ha trevligt och prata och trösta. Mycket mat och mycket vin ska det vara, sa Margareta innan hon dog, det var det hon ville.
Jag får tillbaka min förmåga att läsa, och börjar sluka böcker i hög takt.
Jag skriver en text om mina åsikter om skolan i dagen Sverige.
Jag får äntligen träffa min läkare och får en ny medicin utskriven för att kunna sova bättre. Den funkar sådär.
Mamma och pappa åker till England, och jag får ett samtal. Min morfar har dött.

MAJ
Mamma och pappas Englandresa får ett abrupt slut iochmed Morfars död. Mamma tar flyget direkt upp till mormor och sin syster, pappa kommer hem och vi firar första maj tillsammans, jag, pappa och Jon.
Min morfars begravning äger rum i Piteå och det kom hur mycket folk som helst för att få säga farväl. Vi grät allihopa i storfamiljen men det var skönt att ha varandra. Försts gången jag gick in i lägenheten kändes det så otroligt tomt, morfar satt inte där som vanligt, leende vid bordet, så glad att man kom. Begravningen var mycket vacker och värdig.
Jag bestämmer mig för att utforska mitt område lite och tar en cykelutflykt i Mellringe.

JUNI
Jag, mamma och pappa åker till Dalhalla och ser Antony & the Johnsons. Det var en helt underbar konsert och hela dagen var lyckad, vi åkte runt en del i Dalarna och besökte bland annat farmor och farfars grav.
Min bror tar studenten och det firade vi med öppet hus och fest på kvällen i Nora. Studenten i fråga åkte dock till Örebro och festade med sina vänner, som sig bör. Men mormor kom iaf ner och en massa andra vi känner också, och det var väldigt trevligt.
Jag köper en ny ipod eftersom min gamla gick sönder.
Midsommar firas som vanligt på Bommersvik med alkohol, vänner, traditioner och sång. Bommersvik är previs som alltid, och det är det som är bra.
DBT-enheten flyttar in i Eriksbergsgården i Adolfsberg, Örebro. Med nya fina lokaler.

JULI
Jag lämnar in Leo hos vetrinären för sterilisering och känner mig som världens hemskaste egoistiskaste person.
Det blir sommarlov från DBTn. En hel månad utan terapi och jag är rädd för hur det ska gå. Jag får i läxa att ändå gå upp klockan nio varje måndag, onsdag och fredag för att inte tappa rutinerna. Jag får en bok jag ska läsa ett stycke ur varje dag, och en specifik hemuppgift. Mamma och pappa åker upp till Åträsk, sommarstugan, men pappa ringer och väcker mig på mornarna så att jag ska komma upp och göra läxan. Jag hade varit orolig för att jag inte skulle göra läxan bara för att jag inte hade någon att redovisa för, så pappa hjälper mig där och jag lyckas hålla rutinerna igång hela tiden.
Jag träffar mina kära vänner från gymnasiet och har en riktigt rolig utekväll.
I slutet av juli åker jag upp till sommarstugan i norr för en vecka. Det är underbart, det känns som att komma hem när jag är där uppe. Jag går på PDOL (Piteå dansar och ler), och får träffa Emma för första, och andra, gången i verkligheten, vilket var helt underbart.

AUGUSTI
DBTn kommer igång igen och det går trögt. Jag börjar med apodos istället för dosett för att kunna hämta mina mediciner på apoteket i Adolfsberg istället för att behöva åka till sjukhuset och hämta.
Det är både Augustibuller och Noramarken men jag skiter i att gå på båda, jag har ingen lust längre, och jag vågar inte. Mamma och pappa åker till Barcelona och jag saknar dom.
Jag har fest hemma hos mig med tjejerna från gymnasiet, det var helt underbart och jättekul!

SEPTEMBER
Det blir ett väldigt seriöst samtal på DBTn och jag kraschar. Hatar DBTn och vill inget annat än att dom ska dra åt helvete i princip. Efter några fler samtal blir det bättre igen men det känns väldigt jobbigt ändå.
Mormor kommer till Nora och spenderar en vecka där, för hon fyller 80 år! Hela storfamiljen kommer och firar henne, det blev en väldigt minnesvärd helg.
Jag börjar läsa min favoritbok "Kafka på stranden" för första gången.
Har en väldigt trevligt dag i Örebro med mamma och pappa och Jon. Vi bowlade och åt på wongs.

OKTOBER
Jag går på gospelkonsert i Immanuelkyrkan, där bland annat Joybells och min gamla lärare Joakim Arenius spelar, det var väldigt bra.
Jag får kallelse till tandläkaren, jag som är sjukt tandläkarrädd, men lyckas få tiden uppskjuten en månad eftersom jag hellre ville gå till tandläkaren i Örebro än i Nora.
Min bror sover över hos mig några gånger.
Jobbar på min mathållning, försöker äta ett mål lagad mat varje dag och det går ganska bra även om jag fortfarande inte äter särskilt varierat.
Jag har skräckfilmskväll med några vänner och gick på piratfest på kåren med andra vänner. Jag och Veronica tog en ordentlig shoppingrunda.

NOVEMBER
Jag börjar i ungdomskören i Nora igen, träning inför Lucia och jag får redan första dagen bestämt att jag ska få sjunga solo. Jag har övning varje fredag så jag spenderar helgerna i Nora hos föräldrarna.
Jossan frågar mig om jag kan komponera en låt till hennes bröllop efter en text som hon skrivit och jag säger ja. Min musikalitet utvecklas och kickar igång igen vilket känns väldigt skönt och inspirerande.
Jag känner mig dock ganska deprimerad, mörkret kommer så nära och snabbt. Jag längtar efter snö och ljussken.
Jag går på Moneybrothers konsert på club 700 med familj och vänner.
Min bror får reda på att han har lägenhet i Göterborg från 1:a januari, och mamma och pappa får reda på att dom måste flytta från sin lägenhet innan 1:a mars, för dom som äger ska sälja.

DECEMBER
Mamma och pappa lyckas hitta en lägenhet som de kan bo i från 1:a mars, så min oro lägger sig lite.
Vi i DBTN får börja en ny kurs som heter Kedjeanalyskurs där vi lär oss göra kedjor över destuktiva handlingar.
Pappa åker till England och får träffa Dolly Parton. Jag och mamma åker till Stockholm för att hämta honom från Arlanda och passar på att ta en shoppingrunda på stan innan.
Jag har tandläkarbesök och klarar mig otroligt nog igenom det.
Jag har den 11:e gått i DBT i ett helt år.
Jag sjunger solo tre gånger i Nora. Först på Lucia, sedan på församlingshemmets 10årsjubileum, och sedan på julkonserten i kyrkan 22 december. Julen spenderar jag hos föräldrarna i Nora och det blir en ganska lugn jul. Nyår spenderade jag tillsammans med Jossan och Björn.


SAMMANFATTNING
Mitt humör har gått upp och ner som vanligt, jag har varit deprimerad och jag har spenderat mesta tiden till att grubbla och fundera. Det har dock ändå varit ett ganska stabilt år. Jag har haft mitt hem, min familj, mina vänner, haft en fast plats, regelbundna aktiviteter och självdiciplin. Såhär i efterhand så ångrar jag inte direkt någonting, jag har gjort mitt bästa och förhoppningsvis kommit en bit på vägen i den resan jag påbörjat.


STOLPAR 2007

• hållit mitt nyårslöfte - godisstopp - hela året igenom!
• slutat i rehab
• varit på begravning för första och andra gången
• köpt en stationär dator och en ny ipod
• läst ungefär 74 böcker
• fått mitt badrum renoverat
• sjungit solo tre gånger
• besökt bland annat Stockholm, Piteå, Luleå, Borlänge och Hallsberg

Jag kan inte sova. Jag blir så frustrerad! Och då blir det ännu svårare att sova. Jag vet ju att sömnen är det enda som står emellan nu och morgondagen, så jag vil bara sova! Så det kan bli imorgon. Jag vill inte vara här nu. Imorgon från och med att jag vaknar kommer jag ha saker att göra, nu är det bara dötid som jag borde sova bort. Men jag kan inte sova, jag vet inte hur man gör och mina tabletter hjälper inte. Jag kände inte ens av dom. Jag vill inte ta fler heller. Då kommer jag vara helt borta imorgon, och imorgon ska jag vara pigg (nåja, så pigg som går) och jag ska framför allt vara pepp! Det kommer jag bli när jag klär mig fint, sminkar mig, lyssnar på bra musik och sen tar mig iväg. Nu är jag bara trött på allt. JAG VILL SOVA jävla skit

Imorgon är det nyårsafton. Förra året satt jag själv hemma då, kollade lite på fyrverkerierna genom fönstret, gick och la mig efter tolv. Iår ska jag vara med Jossan och hennes pojkvän. Vi ska äta middag och sedan supa. Jag ska ta en sväng till systembolaget innan jag åker dit, känns inte så jättekul, lär vara helt fullt med folk.
Jag känner mig inte det minsta pepp just nu dock. Kanske för att jag varit inne hela dagen, mått konstigt och har ont i magen. Det mesta känns meningslöst.
Jag tror jag ska lägga mig nu, redan. Har ingen anledning att hålla mig vaken, även om jag inte är speciellt trött.
Imorgon har jag lite att göra, ska fixa håret, klippa luggen, klä mig, gå till ica och köpa upp ett lager eftersom jag förmodligen kommer va för bakis på tisdag för att orka mig ner till ica då. Sen blir det att åka till stan redan vid två någon gång, bolaget stänger vid tre. Och sedan ska jag till Jossan. Nu blir jag stressad.
Mitt hjärta slår för snabbt, jag är aningen för orolig. Jag ska lugna mig med sömnmedicin, sängliggande och bok. Jag tror det ska bli skönt att höra mänskliga röster imorgon.

Min magvärk har gått över nu. Har kollat på criminal minds, det var länge sedan och jag har saknat det. Speciellt Dr Reid och Garcia. Jag känner mig lite som en mordnörd just nu. Fantiserar om mord och skador och sådant. Såg ett avsnitt av Dexter också, blev inte direkt bättre..
Ibland blir jag osäker på vad som är verkligheten. Om det är mitt riktiga liv eller om det är världen jag lever i när jag är hemma och samtidigt borta. Alla fixa idéer och drömmar och föreställningar i huvudet. Och isåfall, vilken befinner jag mig i just nu, eftersom jag beskriver båda. Jag kallar den första för "det riktiga" livet, för det är hur folk utifrån ser det. Det andra är bara fantasier/dagdrömmar/osv enligt dem. Men jag vet mer än dom. Det börjar kännas som jag har en egen sanning som bara jag känner till. Och jag har planerat att låta det få vara så.

Jag har väldigt ont i magen. Jag hatar att ha ont i magen, det tar upp så mycket energi, och är så svårt att ignorera. Känns som jag blir helt paralyserad av det, hade inte blivit alls lika påverkad om det var huvudet som värkte.

Jag kollade på The number 23 idag. Jag vet ju att jag inte ska kolla på sådana filmer eftersom jag blir så paranoid och triggad av det. Ångest. Sedan började jag läsa en bok som har typ exakt samma känsla i sig. Känns lite läskigt. Jag märker dock att jag mycket lättare kan hantera dom här känslorna än vad jag kunde förut, förut var det som att jag fastnade i det och blev så påverkad att jag nästan tappade verklighetsuppfattningen. Jag kan vara glad att jag inte är så high på matte, annars skulle jag väl sitta och räkna efter 23 i allting nu.

Och det för mig in på en tanke som är jobbig. Det här med att vara smart. Jag har en smygande känsla av att jag inte är så speciellt inteligent. Jag kan verka som det, och kan nästan övertyga mig själv, men jag lyckas inte riktigt. Jag är ganska allmänbildad och kreativ, och det kan göra att jag verkar intelligent, men kunskap och iq är inte samma sak. Jag känner ibland att jag är ett steg ifrån där jag vill vara. Som att min slutledningsförmåga inte riktigt räcker till, bara nästan. Bara såpass att jag vet vad jag saknar. Och det måste vara skönare att vara dum och lyckligt ovetande, än halvsmart medvetet? Intelligens är för mig en viktig förmåga och det är väl därför det gör ont att inte nå riktigt så långt som jag vill. Jag vill ju inte vara en medelmåtta. Men ibland känns det som seg kola i huvudet. Om jag bara kunde vara lite smartare kanske jag kunde få mer sammanhang i mitt liv, se den stora bilden klarare, och därför kunna slappna av mer. Jag saknar intelligensen som jag inte har. Det är som att jag någon gång haft den, men sedan blivit av med den, och nu är det något som saknas, som gör att jag inte kommer ändra fram. Poletten trillar inte ändå ner. Och så vidare. Jag kan plugga in hur mycket fakta och kunskap som helst, men utan den där biten kommer jag inte så långt ändå. Och det är sorgligt.

Är hemma i Örebro, och det känns, som förväntat, konstigt. Det är som om jag glömt bort alla rutiner, vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska göra det. Det som känns jobbigast är att behöva ta mig i kragen och börja laga mat igen. Ikväll har jag ätit en mikropizza bara för att sluta darra och frysa och känna mig svag. Jag får inte börja leva på mikropizzor och mackor, min kropp pallar inte.

Har planerat att spendera kvällen i min säng (åh, min kära efterlängtade stora fina säng!), med en bra bok och med tvn på. Min kära kvällsrutin. Hade varit perfekt om jag hade tillåtit mig själv att röka i sängen, men det är för farligt och så kommer det vara röklukt i hela lägenheten istället för bara köket, så jag får kravla mig upp då och då, annars ska jag bara ligga där under täcket och mysa. En annan sak som vore underbart var om jag skaffade tv-outsladd så jag kunde kolla på grejer från datorn på tvn. Men jag kan ju alltid sätta på en dvd.

Jag känner att jag inte får ur mig något vettigt ikväll, det är som allt är lite svårare att göra nu när jag varit borta ett tag, mitt flöde har rubbats. Men jag tar nog igen mig snart. Är ledig tills den 4:e

Fortfarande i Nora, men det verkar som det blir till att åka hem imorgon. Jag vill det, jag börjar få nog. Speciellt börjar jag sakna mina kvällsrutiner och att sitta vid datorn. Min egen dator. Och att spela piano. Hem.

Jag såg sista kvarten av en film idag där det var en spännande fotbollsmatch och supportrarna för laget som vann blev så otroligt lyckliga och stod och hoppade och sjöng och festade och skrek och var helt i extas efteråt. När jag såg det så stack det till lite i mig, för tanken slog mig att... har jag någonsin varit så lycklig? Har jag någonsin känt som dom i filmen gör nu? Och så försökte jag komma på någonting som skulle kunna göra mig lika glad, men det gick inte. Kan fortfarande inte komma på något. Nog för att jag är ganska bitter och trött på världen just nu, men jag blir ändå lite orolig. Hur meningsfullt kan ens liv bli om man aldrig får uppleva riktig ren skär glädje?
Samtidigt känner jag mig ganska patetisk. Det är som att jag anser mig själv för smart för att vara glad. Som att jag har förstått något som dom flesta andra inte har. Att om dom kände till världen och sanningarna som jag, så skulle dom inte vara sådär lyckliga.
Låter kanske självgott men jag får väl ta och vara lite ärlig ibland. Speciellt mot mig själv. Inte för jag egentligen vet någonting, jag vet inte ett skit, men jag vet nog för att inte vara lycklig. Och är det något som någonsin kommer ta mig någonstans här i livet, så är det just den vetskapen.

Många dagar i Nora. Jag är fortfarande här. Umgås med familjen, läser, röker, dricker alkohol, äter ris ala malta, dricker julmust light, och kollar på tv. Leo är här med mig, och jag är kattvakt åt vänner till familjen.
Det mesta är överstökat nu. Konserten i lördags (som gick väldigt bra, och jag fick mycket beröm!), festen efteråt (dit även två av mina vänner kom, det var jättekul), självaste julafton (som blev ganska avskalad, men skön), och igår kom Claes hit på middag. Idag var jag och mamma och kollade lite på mellandagsrean, köpte en pyamas och drömde om tv-spel. Men jag håller mig tills New York-resan såklart.

Jag spelade upp Jossans låt för Claes (som är proffisionell musiker och musiklärare) och han tyckte den var jättefint. Han blev imponerad av att jag kan komponera (han gav mig också massa beröm för mina framträdanden jag gjort senaste tiden). Han uppmanade mig att fortsätta komponera, gav ett förslag att jag kunde börja tonsätta dikter, som jag ska ta fasta på, om jag hittar något som känns rätt. Jag vill helst skriva egna texter, jag gillar ju att skriva, men det är svårt, och jag blir aldrig nöjd. Han ska vara med och anordna en grej i folkets park här i Nora, och ville att jag skulle spela då! Jag blev jätteglad och inspirerad och lite nervös såklart, men inte värre än att jag kan ignorera det. Har redan börjat fundera på vad jag skulle kunna och vilja göra.

Bland det bästa som finns är att ta en lång dusch och sedan få krypa i en alldeles ny pyamas! Och vetskapen att jag har fyra nya böcker som ligger och väntar, dom hade ta 4 betala för 3 på akademibokhandelns pocketavdelning.

Jag börjar längta hem, efter enskildheten, ensamheten, friheten. Jag vill skapa, sjunga, spela, skriva, komponera. När jag är här så känns det som mitt liv är på paus, jag bara fördriver tiden och tar det lungt och göder mig. Det är som att alla dagar här är en parantes från mitt riktiga liv, som att dagarna inte spelar någon roll. Här dricker jag oboy till frukost och äter mackor med bara smör. Det skulle jag aldrig göra hemma. Men jag är ju här, det spelar ju ingen roll. Så tänker jag, nästan så jag inte märker det själv.
Men jag har ju iaf inte ätit något julgodis. Jag har klarat mig. Jag har haft sånt sötsug och godisbegär, julen är ju värst, allt är så gott. Choklad och knäck, pepparkakor, lussebullar, kola, belgisk choklad, bullar, praliner, saffransgifflar, mozartkulor.. De snurrar runt i huvudet, men jag har stått emot! Det hjälpte iofs att vi inte bakade något julgodis alls iår, men familjen fick en stor korg med en massa olika choklad.. Så jag är ganska stolt över mig själv. Jag har varit godisfri i snart ett år, jag tänker inte förstöra det nu!

Det var skönt att få skriva lite, jag har saknat det. Min dator är det jag saknar mest näst efter ensamheten, när jag är bortrest.

Imorgon är det sista DBTn innan jullovet. Vi ska leka och ha kul hela dagen, och sedan på eftermiddagen kommer pappa och hämtar mig för att åka till Nora. Sedan på lördag är det julkonsert. Jag känner mig nervös inför morgondagen, känns som det är så mycket jag måste göra. Tvätta luggen, skriva packlista, betala räkningar, komma ihåg alla saker som måste ordnas iochmed att jag blir borta i några dagar. Slänga sopor och ta med laddare till kameran och mitt DS. Imorgon måste jag komma ihåg att hämta ut medicin också, eftersom det är röd dag på tisdag när jag egentligen ska hämta, och då måste jag också fråga hur jag ska gå tillväga för att få ett intyg på mina läkemedel ifall det behövs när jag ska åka till USA.
Och jag måste fixa julklappar, om jag nu ska göra några. Ska ju inte ge något som kostar men jag vill ändå göra något fint till familjen.
Komma ihåg att ta med kläder till konserten, hårspray, noter, böcker. Jag ska komma ihåg två skivor som jag ska ge till pappa. Och mammas vantar.
Jag ska skriva en lista senare, listor är bra.

Julkonserten -Vi sjunger in julen - är i Nora kyrka på lördag 22/12 klockan 18:00. Det är kyrkans körer och nora kammarorkester som spelar och sjunger. På piano;  Björn J:son Lindh. Jag ska sjunga solo!
Ni är jättevälkomna allihop!