NIRAK VS INSOMNIA

Jag har liksom inga krafter kvar. Mina tankar snurrar bara kring en sak hela dagen, ångestlindring ångestlindring ångestlindring. Har inte kunnat sova bättre fastän jag fått en till medicin, jag funderar på om det är höjningen av min antidepressiva som gör att jag är mer instabil nu, eller om jag bara reagerar såhär för att jag var säker på att det skulle bli bättre bara jag fått träffa min läkare, fått justera medicineringen och få sova.
Jag kan inte bestämma mig för om jag ska vara ärlig på mina veckokort heller, jag skulle så lätt kunna låta bli att skriva att jag skadat mig själv, skadar mig själv, hålla skenet uppe om att jag fortfarande fortsätter kämpa, att jag har kontroll. Det är nästan en vecka till nästa samtal, om jag slutar nu skulle jag kunna dölja det, och komma undan med det, men vem försöker jag lura egentligen? Mitt såkallade wisemind säger ju mig att dom inte kan hjälpa mig om jag inte är ärlig. Men var går gränsen för hur ärlig jag ska vara? En vit lögn kan skydda mig där jag inte har krafter att hålla emot just nu.

Jag oroar mig över min ekonomi just nu också. Jag har visserligen betalat alla räkningar, men jag har inte mycket pengar kvar. Som vanligt kommer allting på en gång; elräkning, prenumerationsräkning, landstingsräkningar eftersom mitt frikort gått ut, skuld till mamma och pappa, försäkring och alla de vanliga. Jag måste leva lite på budget den här månaden. Ändå så köpte jag en ny almanacka och en ganska dyr penna idag. Jag kan inte hålla i pengarna. Jag har som tur var beställt ciggaretter online, som redan är betalade så den kostnaden slipper jag iaf på ett tag. Och så får jag sluta tugga så jävla mycket tuggummi. Jag måste ha pengar så det räcker till cola resten av månaden, jag vet inte hur jag skulle klara mig utan det. Och jag får väl ta en tur till willy's och handla där. Nu tråkar jag ut mig själv så jag bara vill brinna upp.

Ibland slår det slint i huvudet och helt plötösligt så är man tillbaka där man var för ett år sedan. Och jag ångrar det inte. För tillfället känner jag mig mer lugn, upprymd, än vad jag gjort på månader. Månader som enbart bestått av kamp kamp och åter kamp för att försöka ta mig ur det här träsket. Och så sitter jag nu här i gen, och jag vill vara här, jag orkar inte kämpa längre. Eller så är det bara det känns nu, imorgon kanske jag har alla krafter tillbaka, det vet jag inte.
Och när jag får sånna där psykbryt blir jag fan helt sjuk i huvudet. Men jag tänker inte skriva om det här.. Jag hade egentligen inte tänkt att censurera mig här, det är ändå min dagbok, men.. jag vet att jag har vänner som läser detta, och jag ska inte slänga sjuka grejer över er. Och ni behöver inte vara oroliga.
Jag ska söka mig till andra ställen för att få utlopp för det jag inte kan skriva här.
Men nu kan jag andas, utan att det hugger i hjärt-trakten, Nu kan jag le mot mig själv i spegeln.

Jag har börjat bli nojjig över mina mediciner. Känns som jag försatt mig i en dålig spiral. Nu är jag fast i medicinträsket, och måste fortsätta knapra piller.. hur länge då? Jag vågar inte sluta med dom iochförsig, jag är rädd för vad som skulle kunna hända och hur jag skulle bli. Men ändå kan jag inte låta bli att känna att jag lurar mig själv och andra. Att jag inte är mig själv för jag äter mediciner, och därför är jag falsk, inte äkta.
Och så alla biverkningar. Jag sitter och läser fass och blir bara mer och mer orolig. Jag vill inte få gulsot, dålig syn, gå upp ännu mer i vikt, trötthet, yrsel.
Som vanligt så blir frågan, vad är priset jag får betala? Och fortfarande kan jag inte svara.

Det är inge kul att vakna typ vid sju en lördag när man ätnk sova fram till eftermiddagen. Vad ska jag göra med all denna tomma tid? Tog min nya medicin första gången igår, hade hoppats på att få sova länge. Fast det är ju inte gentligen någon sömnmedicin, men ändå.
Jag tönker äta frukost och sedan hoppas jag att jag kan få somna om, annars kommer jag bli galen

så det blev inge sova av iaf. Men nu har jag gått in i övertröttheten och förbi och in i överpiggheten. Med andra ord så kommer jag säkert inte va så vettig i huvudet idag, men det får jag, och alla andra, tåla.
Nu skulle snart min väckarklocka ringa, jag är iaf glad att jag slapp den hetsen. En smärre hjärtinfarkt varje morgon när man vaknar, och slänger mig upp ur sängen för att stänga av avavavavaavav. Jag har en hysterisk väckningssignal (men det är för övrigt det enda som verkar funka på mig, så jag får ta det, men nu, som sagt, så var det skönt att slippa)
och förresten har jag ju en hel händelselös helg framför mig att sova igen på.
Jag har under natten dessutom varit duktig och gjort dbt-läxorna, så jag kommer slippa dåligt samvete idag på färdgihetsträningen. GO NIRRE!

Gah, jag kan inte sova. Imorgon får jag min nya medicin så jag hoppas verkligen att det funkar. Det är inte en sömnmedicin, det är en antipsykotisk medicin, men som kan användas som lugnande och för sömn, så jag ska ta dom plus mina vanliga sömntabletter, så ska jag förhoppningsvis kunna sova sen.
Fast jag vill sova nu.. Känns nästan som att jag lika gärna kan va vaken hela natten nu, ska ju upp vid halv åtta. Kommer vara död. Men snart är det helg!
Har dessutom 14 nya böcker att kasta mig över!

Jag är ganska lyckligt lottad, jag har fått sett många av mina idoler på riktigt. Det är en helt otrolig känsla, och jag blir jätteberörd. Det är som att hela världen stannar upp och man vill bara uppleva ögonblicket så mycket att man nästan missar det, allt går för fort, man vill hinna observera allt, men hinner inte med. Någon gång skulle jag vilja se Leonard Cohen, jag önskar innerligt att det kommer någon chans att göra det, men idag fick jhag iaf se honom på tv och det kan räcka en bit ändå.
Den 2:a juni ska jag se Antony & the Johnsons för andra gången, jag längtar sjukt mycket. Sitter och återupplever gamla konserminnen nu. Har en tidsskriftsamlare med minnen (mest från musikaler, program och sådant). Jag minns när jag var typ 10 och fick se GES i Gävle. När jag var 13 och fick se Cher i globen, när jag såg Bowie, Iron Maiden, Nightwish, Helen Sjöholm, ANDERS EKBORG och en massa underbara musikaler.
Kultur gör människan rikare

I torsdags hade jag roligare än vad jag haft på, jag minns inte hur länge. Jag kunde slappna av helt, slapp alla tankar om folk runtomkring, ångest, vilja att åka hem och isolera mig, som jag typ alltid har nmär jag är med folk, även fast jag tycker om att umgås med dom. Men nu var jag helt.. det var som jag var helt säker i mig själv, skrattade typ konstant och härjade och.. det kändes som för två år sedan, när man gick i gymnasiet och hade kul och inte hade lika mycket hjärnspöken. Jag satt i CP igen, och kände mig inte alls som värsta outsidern som när jag satt där sist (då satt jag iofs ensam, men nog så missplacerad ändå).
Jag har underbara vänner!

Jag och Hannah funderar på att åka till Gotland innan Antonia slutar, vore så sjukt kul, bara jag har pengar så! spara spara!

Och snart kommer mamma och pappa hit, det ser jag fram emot. DET ÄR SÅ SKÖNT MED HELG!

Tre studenter har stängts av från Mälardalens högskola, för att de har fuskat. En hade lämnat in en projektrapport som någon annan skrivit, en hade haft med sig anteckningar till en tentamen, en hade citerat någon från internet utan att ange källa. Den första är avstängd två månader från sina studier, de två sistnämnda en månad var. Avstängd en månad för att inte ha skrivit källa för ett citat? det tycker jag låter lite väl hårt. Att komma till en sådan miljö efter att ha gått gymnasiet, jag förstår inte hur man kan förberedas. Jag vet iofs inte hur det är med alla andra gymnasieskolor men för mig var hoppet enormt från att ha gått tre år estetisk inriktning till att börja studera på universitetet. Jag fick bara tre veckor, det kanske säger nog.

Jag har börjat ifrågasätta skolan ganska mycket, kanske ännu mer sedan jag slutade och fått lite distans till det. Jag tänker på alla timmar man plågade sig igenom bara för att få dom där siffrorna på det slutgiltiga pappret som säger hur man varit under tre år. Och nu kommer det betyg i hur man uppför sig. Tonåren är väl en period där man förändras, där det händer en massa saker i ens liv som man inte kan påverka, och där man får kämpa för att hitta sin identitet. Ska man då bedömmas för livet? Det kommer ju alltid finnas där, på ens papper, som man kommer få visa upp. Tänk om man hade en strulig tid i högstadiet? Ens föräldrar kanske skiljer sig, man kommer på fel kant med en lärare, man kanske börjar upptäcka politiken och argumenterar lite för högt, kanske lite för argt (/passionerat/entusiastiskt, sådär som man är när man är ung; allting är på allvar). Jag vet inte vad det här ska leda till. Och i jämställdighetsperspektiv då? Kommer tjejerna som sitter tysta i klassrummen få högsta betyd i uppföring, och killarna som är lite högljudda och tar för sig, kommer de bli underkända? Eller kommer alla dömmas lika? Vad vil man få fram med dessa bestämmelser? Kommer elever som kommer från sociala hem där mycket kontakt hafts med andra vuxna klara sig bättre, än elever som kanske fått klara sig själva, lekt ensamma, varit mer avskärmade från vuxenvärlden? För det är trots allt vuxna som kommer bedömma detta.

Häromdagen fick jag papper hem från skattemyndigheten; jag ska deklarera för första gången. Och jag har ingen aning om hur man gör! Varför fick jag inte lära mig detta i skolan? Eller hur man betalar räkningar, vad som behövs för att klara ett hushålls själv (tex visste inte jag att man själv behövde anmäla att man ville ha el, och därför vaknade en dag med plomberad el, helt strömlöst i lägenheten.) Jag vet itne om det bara är jag, jag kan ju bara utgå ifrån vad jag fått lärt mig, och inte lärt mig.

Och justja, jag ska inte glömma källan; svt.se

Det känns jobbigt nu att jag stannade hemma idag. Och det känns jobbigt att jag totalt glömt att fylla i färdighetsträningskortet en hel vecka, det kommer jag få stå till svars för imorgon. Imorgon är det DBT igen, och senare på dagen kommer mamma hit, då ska vi gå igenom viktiga papper för att lösa csn-problemet och så ska hon hjälpa mig att deklarera. Morgondagen kommer bli tung med andra ord, och jag kommer säkert få ett hysteriskt utbrott på mamma bara för allting blir för mycket. Jag har redan dåligt samvete i förväg. Jag ska kanske fråga terapeuten imorn om nån strategi för att det inte ska bli så.

Jag läste ut Ninas resa för någon timma sedan, den var precis så hemsk som jag trott, men välskriven och den lämnade mig allt annat än oberörd. Om ni vill läsa en bok om att kämpa för sitt liv och klara sig igenom år av dödshot, kaos och maktlöshet, en bok om hur de judiska människorna i Warzawa hade det under förintelsen; så läs denna. "Ninas resa" av Lena Einhorn. Jag rekommenderar den varmt, speciellt för att de här sakerna behöver berättas, folk behöver höra.

Jag började igår på en ny bok, som jag anar är alldeles för stark för mig. Jag är på sidan 41 och armarna knottrar sig när jag ryser. Den handlar om en judisk flicka från Polen under förintelsen. Ni förstår kanske.
Jag vet själv att jag ska akta mig för sådana saker som kan påverka mitt mående, filmer, musik, böcker och yttre intryck som gör min instabilitet ännu mer sårbar. Men kan man leva så? Jag vet att det inte är förevigt, det är tills jag lärt mig hantera känslorna, tankarna, intrycken och uttrycken, men jag är mer rädd apatin och tomheten än ångesten vid det här laget. Det är samma gamla frågor som snurrar i huvudet fortfarande märker jag; Jag vill inte bli en kall känslolös människa.
Innan jag började i DBT'n så fattade inte jag skillnaden på tankar och känslor. Självklart vet jag i teorin vad som skiljer de båda åt, men när det kom till mig själv och mina upplevelser så märkte jag och märker fortfarande att jag inte skiljer de åt. Det är som hönan och ägget ibland, man måste fråga sig; vad kom först, för att kunna reda ut allt virrvarr. Jag har inte lärt mig att skilja dem åt i praktiken än, det kommer ta lång tid, men det hjälper mig litegrann nu när jag debatterar med mig själv i huvudet.
Jag tänker fortsätta läsa boken, jag tycker ändå att det är skönare att vara ledsen, arg, kanske tillochmed gråta över något annat än mig själv och min egna olycka (men det där lät ganska grymt i mina öron nu..)
För tillfället är läsningen min bästa flykt, och boken har fått Augustpriset, och ska vara, och verkar än så länge väldigt bra.

En sak som aldrig slår fel är mitt minne. Eller snarare mitt bristande minne. Jag har ett påminnelseprogram på datorn som ploppar upp en ruta när det är dags för mig att ta min medicin. Jag vet att om jag inte tar den innan jag stänger ner rutan så glömmer jag den, ändå så tänker jag "Äsch nu har jag ju blivit påmind, jag tar den snart, jag ska bara.." och så klickar jag bort den. 12 timmar senare kommer nästa påminnelse och då minns jag helt plötsligt att jag aldrig tog morgondosen.
Att man aldrig lär sig, ujuj.

Det är inte mycket jag tål just nu alltså.
Jag somnade, kanske runt tre, och vaknade sedan vid fem och kunde inte somna om och har varit vaken sedan dess. Jag hittade som tur var lite roliga och halvroliga spel att fördriva tiden med på datorn, och helt plötlsigt var klockan ett.

Sedan ringde mamma och det är krångel med mina räkningar, har en obetald csn-räkning som nu mamma måste betala åt mig så jag inte får betalningsanmärkning typ, och jag bara bröt ihop, jag orkar inte med allt det där, hålla reda på vad jag ska betala och hur mycket pengar jag har, det känns som jag hela tiden går runt i ovisshet, enda stunden jag andas ut är när jag precis fått pengar och betalar dom räkningarna jag har då, men jag har så lätt att missa, råka lägga en oöppnad räkning i fel hög och helt glömmer bort den och så. Nu blir jag skylldig mamma och pappa ännu mera pengar, och det ger en stor klump i magen. JAG ÄR OANSVARIG, JAG KLARAR INTE AV ATT BO SJÄLV skriker i kroppen, jag vill så gärna men jag kan inte hantera det när orken försvinner. Jag kände hela tiden i bakhuvudet hur det brände; jag visste att det låg en oöppnad elräkning som bara väntade. Och jag har inte myckwet pengar kvar, jag började panikgråta och tog tag och öppnade den. Så står det "Sista betalningsdag 27 april", alltså jag hinner få pengar igen innan den ska vara betald. Då kom det lite tårar av lättnad istället.
Egentligen är det skönt att gråta, jag gör inte det så ofta nuförtiden, jag stänger inne allt. Nu andas jag lite lättare men det värker fortfarande i klumpen. Jag kanske måste ordna så jag får hjälp med det här.

När ska jag bli vuxen?

Jag hatar att inte kunna sova, och jag hatar verkligen att när jag äntligen lyckats somna så vaknar jag efter två timmar och inte kan somna om. Nu sitter jag här och börjar få panik för jag har inget att göra! Jag är hungrig men har inget alls som jag kan ens tänka mig att äta hemma. Ica öppnar om 1 timme och 40 minuter och jag har nästan inge cola kvar. Försökte spela lite puyopop fever men det var fan drygt, dialogerna fick mig typ att slita håret. Orka!
Nu är det bara 39 minuter + en timme till Ica öppnar, varför måste tiden gå så långsamt?
Och det är snö ute.. Jag vill inte gå ut i snön!! Tur för mig att jag har typ 50 m till Ica. Hade jag kunnat gå fågelvägen hade det gått assnabbt men nu tar det typ kanske 1 minut, ja jag är lat. Gah
Det är nu som man önskar man hade 100+ kanaler så att det iaf fanns nått som man ens kan tänka sig att genomlida för att fördriva tiden. Orkar inte kolla på film, orkar inte nått, vill bara sova! vafan ge mig sömn! NU!
:'c

Jag har varit med om ett märkligt fenomen de senaste veckorna. Det har att göra med att jag läser så mycket, och alltid drömmer jätteintensiva drömmar när jag väl sover. Jag har börjat läsa för mig själv i sömnen. Eller det är i det här stadiet precis innan man somnar, jag drömmer att jag har en bok framför mig och läser texten högt för mig själv i huvudet, Detta pågår ända tills jag inser att jag inte alls har en bok framför mig utan diktar upp allt själv i huvudet. Det är då jag somnar, eller vaknar, jag vet inte riktigt för minna minnen är så svaga. Men jag inser liksom precis att jag drömmer, och detta borde jag kunna utnyttja, har läst lite om lucid dreamning (?) och det verkar spännande, kunna ta kontroll över sina drömmar och göra vad man vill. Vilken underbar verklighetsflykt!

Nu har jag fått ta mitt avsked. Och det känns som det, som att nu kan jag gå vidare och acceptera, och bara ha henne i tankarna, minnena.

Igår var det lördag och då var jag hemma och hade en degdag, hade druckit alkohol tre dagar i rad innan, så kan det gå under påskledigheten.
Har inte kunnat förmå mig till att skriva på ett tag, det kommer som allting annat i mitt liv i perioder, just nu består mina dagar mest utav läsning, rökande och vilja att sova.
Snart ska jag få träffa min läkare, då kanske jag kan få sova ordentligt!!!