NIRAK VS INSOMNIA

Jag känner mig så nere. Det är asfint väder, men jag sitter bara hemma och mår dåligt. Saknar folk och speciella personer och drömmer. Det värsta är väl att jag aldrig slutar hoppas. Jag resignerar aldrig. Det är väl kanske en bra egenskap egentligen, men förhoppningarna leder till besvikelser för det mesta. Och jag orkar inte vara besviken. Idag har jag en egen dag. Jag har ätit onyttigt (så nu har jag ångest över det också), och det är stökigt hemma, men inte kommer jag städa. Jag ska läsa i min bok, som är asbra btw, exprimentera lite med piller, och röka. Och kanske kolla på anime om jag orkar. Jag har iaf varit utanför dörren idag när jag gick och handlade efter att jag upptäckt att jag har mer pengar kvar än väntat. Onyttigheter såklart. Gränsfalls-mat. Mat som inte räknas till godis (som är förbjudet) men som fan är lika söta och onyttiga ändå. Som om jag kan lura mig själv. Och min kropp.
Jag orkar inte ens skriva här, zombienirre får hitta på något annat. Typ röka en cigg, spela röj och läsa trådar i nått passande forum.

Det känns som jag hamnat i en repris av mitt liv för tre år sedan. Och det är läskigt. Personer som man träffar, som man tror är nya människor men som egentligen är precis samma, med andra kostymer. Jag tar kontrollen bara för att tappa den igen såfort någonting gör sig påminnt.
Det är kärvt den här månaden, vet inte ens varför, men jag måste leva billigt. Jag ser det som en utmaning, som en månad att lyckas med någonting, men jag verkar glömma det såfort jag inte tänkt på ett tag.

Jag hittar inte min jordgubbsplånbok som innehåller mina två olika cykelnycklar till mammas cykel som jag har här hos mig. Jag får sån ångest över att den är borta, det ligger och skaver i bakhuvudet och maggropen. Den borde inte vara borta, den borde ligga i någon väska någonstans i lägenheten, men jag kan verkligen inte hitta den.

And everything depends upon how near you sleep to me
Oh takes this longing from my tounge

Det värker av saknad och längtan, jag pallar inte!

Det händer saker och jag tar till strategier som jag bärit med mig från länge sedan. Det började inte som ett val, det bara blev så, och sedan har jag långsamt kommit in på att använda kontrollen ännu mer och medvetet. Nu är jag påväg ner i en cirkel, men jag vill inte sluta och jag känner mig mer levande än jag varit på länge. (Iaf om man räknar innan våren kom. Våren kom med miljoner känslor). Jag vet att jag skriver kryptiskt, men jag pallar inte prata rakt ut om det här men jag vill ändå få det ur mig. Man har alltid strategier för att stå ut. Ibland har det varit alkohol, ibland skära sig, nu annat. Och för tillfället är jag nöjd med mitt val. Som inte började som ett val. Men gamla vanor sitter visst kvar jämt.

Ikväll ska jag lägga mig tidigt. Spela katamari, dricka cola, läsa i min bok. Ta det lite som det kommer. Det var länge sedan jag var borta från DBTn nu. Om man ränkar bort den dumma gången då jag inte gick för jag var tandläkarrädd. Jag tar mig upp på mornarna, tar mig iväg. Pratar, gör läxor. Imorgon är det individuellt samtal och det känns bra för jag har gjort hemuppgiten jättebra så jag kommer få beröm. Våren är här. Jag har fina vänner och en pirrande känsla i magen.

Ensamheten börjar kännas bra igen. Vardagen återkommer. Jag orkar inte oroa mig över andra, över om andra tycker jag duger. Jag gör det som funkar. Och har ingen aptit. Och spelar piano och känner mig inspirerad och läser. Fast egentligen är allt bara ett stort undvikande. Men jag vågar inte ta tag i det just nu, jag kör strategin Vänta ut det.
Men jag är livrädd för att tappa bort mig själv.