NIRAK VS INSOMNIA

dagarna är så långa. och så tråkiga. Jag har förlorat förmågan att underhålla mig själv. Iaf tillfälligt.
Sitter hemma med ångest av ingen anledning och önskar att någon ska höra av sig och vilja göra något. Själv är jag för feg för att ta några initiativ. Och har jag inget planerat så blir det sittta hemma i samma kläder som jag sov i.
Har skaffat tetris ds. Ligger i sängen med random tvprogram i bakgrunden och spelar.
Känner mig ensam.
Loggar in på msn. Ingen skriver, och jag skriver inte till någon. Vågar inte.
Vill inte gå ut. Vågar inte gå ut själv.
All jävla rädsla. Hur ska man orka?
Tar en dusch och målar naglarna. Bygger upp en illusion om att saker är bra. Att jag klarar mig bra.
Har inte ätit riktigt mat på flera dagar.
Har ett sexpack folköl i kylen "ifall att"

Känner mig extremt patetisk

utdrag ur läkarutlåtande, maj 2009

Pat kom till psykiatrin i Örebro i januari 2006, efter att hon under några månader utvecklat svårare och svårare ångestattacker. (...)

Efter en intensiv slutenvårds- och medicinsk behandling har pat fått uppföljning på öppenvården i form av läkarkontakt, samtalskontakt, rehabgruppskontakt och bedömdes som emotionellt instabil personlighetsstörning, F60.3
Remitterades till dialektisk beteendeterapi. Pat började med inledningsfasen på hösten 2006 på DBT och började själva DBT-terapin i december 2006 (...)

I symptombilden fanns ångest, nedstämdhet, sömnsvårigheter, psykotiska symptom. Beteendemässigt var och är pat ältande, fastnar i gamla tankebanor, stänger in sig, undivker sociala situationer, är helt handikappad i vardagen, har impulskontrollsvårigheter.
Trots viss framgång, avslutades DBT-terapiprocessen pga bristande motivation och bristande deltagande av pat. I februari 2009 är resultaten tvetydiga. Nu efteråt när man analyserar alla journalanteckningar och individualterapeutens sammanfattning om pats terapi, ser man att pat kunde bara medverka på en elementär nivå. På den nivån utvecklade pat flera färdigheter som gjorde pats sociala kontakter lite mer smidiga, men ledde inte till någon genombrytande förändring vad gäller delvis den symptomatiska delen med ångesten, humörsvägningar, sömnstörningar, psykotiska eller dissociativa reaktioner och inte heller funktionsmässigt, vad gäller pats liv, framtid, sociala kontakter. Nu efteråt i analysen av behandlingsdata, ser jag att pat uppvisade en begränsning att bygga upp från elementära färdigheter, mer komplexa färdigheter. Därför är min bedömningatt pats tillstånd nu uppfyller kritierier av en simplex schizofreni, F206.
(...)
så bedömer jag att alla rehabiliteringsmöjligheter som skulle återge pat arbetsförmågan, är helt uttömda mot alla arbetsmöjligheter och i all överskådlig framtid. Pat behöver psykiatriska och socialpsykiatriska stödåtgärder


----


Nu har jag fått mitt läkarutlåtande. Jag känner mig både lättad och lite, förvirrad.
Jag känner mig genomskådad. De flesta som känner mig skulle nog invända mot endel som står ovan.. jag är van vid att hålla uppe en fasad, jag gör det utan att tänka. Jag är smart, och har klarat mig rätt bra på att läsa av vad som behöver sägas i olika situationer. Jag är bra på att få saker att låta bättre än vad dom är.
Men det här har min läkare sett igenom, och det gör mig lite stött på ett sätt, jag var tydligen inte så smart som jag trodde, haha, men mest av allt är jag lättad. Nu kan jag kanske få hjälp som verkligen passar mig. För face it, DBT hjälpte mig endel, men inte alls så mycket som hoppats. Efter två år har jag fortfarande samma grundproblem som innan. Jag har blivit bättre på vissa saker, speciellt i relationer till andra, men mina största problem är där dom är. Jag tycker inte att det är att förringa mina förtjänster (för jag vet att jag gjort framsteg), det är att faktiskt se helheten.

Att få en diagnos är alltid omtumlande, men jag ser det som att det är ett steg på vägen mot rätt hjälp. Jag blir inte mer eller mindre galen för att det står schizofreni på pappret. Och det kan hjälpa mig att lära känna mig själv ännu bättre.
En hjälp när man inte riktigt bottnar i sig själv, när man inte riktigt kan skilja på luft och vatten.

det känns som om jag går runt i andetaget precis innan man tar ett beslut. Det är kvavt, hjärtat slår, jag är fortfarande förvirrad. Som om tiden står stilla tills precis då man uttalar orden.
Orden skulle väl vara "Nu är det slut, nu går jag vidare"
Men jag kan inte ta dom i min mun ännu, även om de snurrar i huvudet konstant. Och jag lider. Det här utdragna andetaget tar all min kraft. Alla tankar, alla känslor. Allt står stilla, men bultar där de står. Och väntar.
jag väntar.
Jag vet inte längre på vad. Har egentligen gett upp hoppet nu.
Har kommit förbi den punkten då allt kunde tas tillbaka.
"Ge inte upp det här, det vi har är för bra för att inte kämpas för"
det var så jag sa. Det är väl snart tre veckor sedan. Jag har inte andats sedan dess.
Nu vet jag inte ens om jag tror på dom orden längre. Jag kan inte tänka dom utan att tveka längre.
Allt det här är tecken. Jag vet det.
Hela mitt förnuft vet ju exakt vad jag borde göra.
Men hur gör man.

Galenskapen gör sig påminnd. Samtidigt som jag springer trappa upp och trappa ner i mitt medvetande, sitter jag på badrumsgolvet med bara en mening upprepad. Jag ska frigöra mig från dig.
Kanske om jag blöder, kanske kan jag skära bort dig. Precis som jag skär bort ångesten. Rena mig genom blod som rinner.
Ser inte mig själv. Ser inte den bilden. Förens dagen efter, man vaknar och undrar vad som hände.
Jag gör mig till åtlöje, kastar mig åt vem som helst som kan tänkas ge mig någonting, ett ord, en tanke, en känsla.
Hatar mig själv för det. Eftersom jag inte tagit beslutet än. För jag är fast, och då kan jag inte gå vidare.
Jag kan inte ta ett steg frammåt om jag sitter fast i det som är bakom mig. Som tänder som biter.

Hur stolt jag än skulle vilja vara, så kan jag inte hålla huvudet högt. Det är mitt pris för att slaviskt följa mina känslor. Och det är det priset jag kommer få betala för varje sekund och minut som går innan jag faktiskt, av egen vilja, tar steget ut i det okända. Det här är jag medveten om. Jag vet att man inte kan vara modig om man inte är rädd. Men den meningen gör inte rättvisa för hur jävla läskigt det är att vara rädd. Jag vet hur det är att vara rädd.

när man väl har skrivit nått så är det så. Iaf för er, kan jag tänka mig. För jag kan omöjligt få ner allt kaos ur min hjärna. Alla motstridiga känslor, alla svängningar. Ena sekunden är jag stark med en vilja. Andra så vill jag bara slänga in handduken som man så fint säger.
jag har förlorat någonting väldigt fint. Jag trodde det var väldigt fint, det finaste som fanns. Hade inte ens några tvivel.
eller jo, det hade jag. Men inte utåt. Det hade jag aldrig erkännt.
Nu känns det som jag lika gärna kan lägga korten på bordet.
Eller nått.
Jag behöver skriva. Har tänkt skriva länge, men jag vågar inte sätta ord på det. Det blir så definitivt då.
Att det är över.
Att jag borde gå vidare.
Känns som det är evigheter sedan redan, som det hände.
Som Niklas berättade att han inte älskar mig längre. Inte är kär i mig.
Officiellt har vi en paus. Vi ska ses i juni, när han är i Örebro.
Men inom mig tror jag att jag känner att det är över.
För hur ska jag kunna lita på honom igen?
När jag aldrig litat på någon människa på det sättet, och sedan får allt slängt i ansiktet, hur fel jag hade.
För jag hade aldrig trott att det skulle hända. Inte då, inte på det sättet.

Det här var jobbigare än jag trodde att skriva. Sitter här och kallsvettas av ångest nu.
Ångest och blodsockerfall, eftersom jag inte kan äta ordentlig längre.

Jag hade ju iaf en framtid att se fram emot. Vi skulle flytta ihop, och jävlar vad bra det skulle bli.
Nu verkar det som jag blir kvar i Örebro. Blir kvar, som nått som man kastat bort. Och det är så jag känner mig. Avverkad. Utkastad. Övergiven. Ensam.
Och jag blir arg. Hur kan han bara kasta bort det här, utan att kämpa.
FAN alltså.

Jag har iaf vant mig vid tanken. Jag vaknar inte längre och tror att allt är en mardröm.
Och den där idylliska bilden av oss två är borta.
En bitter känsla av att jag borde ha vetat bättre, ligger kvar och gror.

Jag har kommit ur fasen då jag spontangråter vid bara tanken och har hamnat i fasen där jag pendlar mellan att ignorera det totalt (inte alltid så lyckat) och att vilja skrika, slå, svära.
Antar att det är naturligt. Jag har jävligt mycket aggressioner inom mig.

Verkar som jag kommer få lite hjälp iaf. Träffar läkare och psykologer hit och dit.
ska få nån psykosdiagnos.
Kommer nog få hjälp av socialpsykiatrin.
Mer vet jag inte egentligen, och är rätt lost överlag.
Men nånting verkar hända.

Nånting måste fan hända. Både utifrån och inifrån.

how do you know when its time to let go?