NIRAK VS INSOMNIA

mina presenter på min 21årsdag! (24/3)

• Biljett till konsert; Antony & the Johnsons på Dalhalla 2 juni
• Guidebok; Sy kläder
• parfym; Create
• diskhandskar med leopardkant
  
• pengar
• en stort blomma i kruka
• en tulpanbukett
  
• ett påskägg fyllt med olivskönhetsprodukter
• handduk och badlakan
• böcker; Anitha Bondestam - Gråt inte över spilld mjölk, Marie Hermansson - Mannen under trappan, Marjaneh Bakhtiari - Kalla det vad fan du vill, Karin Brunk (HA HA! XD) Holmquist - Potensgivarna, Fredrik Sjöberg - Flyktkonsten
• Presentkort på Noras bokhandel
• En riktigt trevlig fest med underbara vänner, tack alla <3
  

Nu är jag jättestressad. Inför födelsedagen och morgondagen och det känns som jag inte har koll på någonting. Sjukdomen ställer till det. Imorgon ska jag köpa hårfärg och färga håret också, och åka till Nora. Hämta ut ett paket som jag fått på posten (födelsedagspresent från moster! YAy!). På lördag kommer det massa folk att fira mig i Nora, typ vänner till familjen och så, sen ska mamma skjussa mig til Örebro, då får jag passa på att handla, typ plastglas och chips och andra festgrejer, och sedan ska jag fixa iordning mig typ locka håret och göra mig fin och senså måste jag hinna med en massa andra saker, typ städa lägenheten lite och se til att alla vet hur man tar sig hit. Uj.
Ska leta efter en födelsedagsklänning imrogon på stan också. Har ambition att det ska bli bästa födelsedagen ever.
Men jag måste bli frisk först! GAh! Fick ställa in mina planer idag och bara ligga hemma, men nu kan jag inte koppla av, allt jag måste göra snurrar i huvudet, och det känns inte som jag får till någonting.
Kaos

Nu är jag livrädd, känner mig sjuk. Är helt rosslig i halsen, gör asont i bröstet, känner mgi halvfebrgbi och helt tung i huvudet, och allmänt boprta. och jag fylle rår om tre dagar, fan jag ser asmycket fram emot festen, jag får inte va sjuk då! skulle vara så typiskt.
Jag knarkar reliv så jag hoppas det går över och så ska jag stanna hemma imorn, fan det måsdte funka!!

ibland kan man känna sig glad mitt i kaoset, eller lättnad snarare. Fast jag har ju fått lära mig på affektlabbet att glädje kommer ifrån lättnad typ. så det var väl båda. Hursomhelst så började dagen åt helvete. Satt i en timme med ångest och bara stirrade, mamma hade gjort om i garderoben och jag hittade inga kläder jag kunde ha på mig och jag såg mig i spegeln och bara såg.. allt det där som jag alltid försöker undvika att se. Jag kände hur kläderna satt åt, jag kunde inte andas. Och jag var tvungen att åka in idag, TVUNGEN i min hjärna, jag var borta igår fastän jag svor att jag skulle ta mig i kragen och åka in, men det gjorde jag inte. Jag tog iaf och sparkade tummarna ur arslet och tog mig iväg till rehab. Där fanns det bra folk som jag kunde prata lite med, vilket gjorde att det kändes lite bättre, men jag fattade fortfarande inte hur jag skulle klara mig igenom två timmar affektlabb (/bildterapi). Mitt i plumpen kom en personal upp och sa att Kicki, min terapeut från DBT'n ville prata med mig. ÅNGEST NERVOSITET SKAM SKULD
hon sa att jag inte skulle ha affektlabb idag utan istället så skulle vi ha ett samtal (seriöst samtal) om hur min framtid med DBT'n och allt skulle vara eftersom jag haft så mycket frånvaro sista tiden och inte haft ork.
Jag var sjukt nervös men mötet gick iaf bra. Jag känner mig som sagt sjukt lättad. Ett problem som varit är att jag inte kan svara i telefon, så dom kan inte prata med mig när jag får ångest och mailar att jag inte kommer in, dom kan inte hjälpa mig när jag bara skrämar in mig och inte svarar. Dom hade pratat om detta på nått möte med alla DBT-personaler och kommit fram till ett förslag. Dom kommer komma och hämta mig här i lägenheten på mornarna innan färdighetsträningarna. Det betyder att jag slipper ensam ta mig själv i kragen och gå genom dörren, och jag slipper bussresan med all ångest det innebär. Jag kommer dessutom få massa svårare att stanna hemma om dom liksom kommer hem till mig och står där och säger KOM nu karin.
Jag sa ja, det känns jättebra. Mycket bättre nu när jag hunnit smälta det också, det är den lilla sparken jag behöver. Nu blir det en nystart för mig och det får gå som det går men jag försöker iaf och det känns bra.

Kicken jag fick av att mötet gick så bra ledde dessutom till att jag tog en runda på stan och hittade Children of Mana till DS som jag köpte efter en blick på fodralet, underbart! Sedan hade mitt ica dessutom min sorts cigg inne! Att en sån sak kan ge världens rus är helt sjukt men jag känner mig helt exalterad, stor kontrast mot alla andra känslor senaste tiden!
tack livet utan ironi i rösten

Jag har inte skrivit på länge. Jag har velat, orden har snurrat i huvudet hela tiden men jag har inte kunnat göra det, bara för att jag vet att när jag väl gör det så måste jag skriva om Margareta, och genom att skriva om henne så måste jag inse, och kanske tillochmed acceptera, och jag har inte kunnat göra det än. Men nu försöker jag.

Senaste veckorna har bestått av två dominerande känslor, sorg och hat. Affekter som dom så fint skulle kalla det på DBT'n. DBT'n som är objektet för hatet jag känner. Sorgen däremot är en sorg jag känt länge, nästan gått och väntat på, och nu är den här. Margareta dog i lördags. Hon var min vän, och jag tror hon var den som förstod mig mest i hela världen. Nu är hon borta. Och jag saknar henne.
Jag kan inte, vill inte skriva mer om henne, det känns som orden är meningslösa, jag ska inte skriva mer än såhär, nu har jag fått ut det jag behövde.

DBT'n då. Jag har bara en sån stor känla i mig att terapeuterna skiter totalt i hur jag känner. Eller saknar respekt snarare. DBT'n är det enda som betyder nått och jag ska ägna varje vaken minut åt den. Inte ens sorgen för Margareta får jag ha för mig själv, "det är så viktigt att du kommer in och pratar med oss på ditt individuella samtal", och jag vill bara spjärna emot. Sorgen är inte en del av min sjukdom, det är inte ett fel som måste arbetas bort, jag vill inte DBT-a bort Margareta. Jag har inte varit på färdighetsträningen sedan Margareta gick bort, men imorn måste jag dit och hela min kropp skriker NEJ

Jag sitter i Nora och försöker desperat att hålla kvar mina rutiner. Det går sådär, jag har kollat på NCIS och Cityakuten som vanligt, ska lägga mig och glo på två avsnitt Pita Ten avrundat med imovane, som vanligt, men inget känns som vanligt. Jag saknar min säng, min säng är stor och mjuk och skön och fylld med mysiga kuddar som luktar jag, tvättmedel, schampoo och hår. Jag har en tv framför den, så känner jag mig ensam och rädd för tysnaden kan jag somna till bruset. Det är för stort här, det är så många rum, så stora ytor, gammalt knakigt hus som knäpper och spökar, speciellt i huvudet. Mamma och Pappas dator har fel tangentobord, fel typsnitt, fel webbläsare. Imorgon ska jag upp klockan sju och vid åtta åka bil in till Örebro för att gå på rehab, och sedan affektlabb med DBT'n, och här finns inget som kan ge mig den kraften jag kommer behöva.

Snart kommer mina föräldrar hit. Jag har packat det mesta, men det är mycket kvar att göra. Vi måste tömma badrummet, måste plocka bort saker från hallen, mamma ska diska, dom kommer säkert städa också. Jag måste komma på allt jag måste fixa för att vara hemifrån en vecka. Vad måste kastas från kylskåpet? Hur blir det med vattningen av blommorna? Vad kommer jag få för post/räkningar i veckan?
Jag har ångest. Jag kan inte ta mig för att ta tag i det här, jag orkar inte, för jag VILL inte! Jag vill inte vara borta en vecka, jag vill inte ha massa byggarbetare i min lägenhet, jag vill inte åka buss 302 för att ta mig till DBT och rehab, jag vill inte betala 47 kronor enkel resa för att jag glömt få min busslapp ifylld. Jag vill inte sova i min gamla jätteobekväma säng med världens sämsta kudde, vägg i vägg med mamma och pappa. Jag vill inte ha familjemiddagar och efter-jobbet-prat. Jag vill inte bo ihop med tre andra människor så man tvingas till kompromiss. Det känns som mitt privatliv tas ifrån mig tillsammans med mina invanda rutiner. Jag vill inte gå på stan i Nora, stöta på bekanta med tillgjort leende. Jag vill inte handla på affärerna i Nora, med alla menande blickar. Jag vill vara kvar här, i min trygghet, i min kokong. Ingen stör mig, jag stör inte andra.

Fick nyss ett lyckorus när jag märkte att jag inte behöver gå ner och handla idag. Hittade ett nästan fullt ciggpaket som jag glömt bort. Känns lite tragiskt nästan, men ändå välbehövligt.
Imorgon åker jag till Nora, för på måndag så börjar dom renovera mitt badrum, dom ska slita bort väggar och golv och hela skiten och byta mina rör så att jag slipper med alla stopp i toan och så. En vecka i Nora, känns som tre år. Vill inte egentligen, men har som inget val. Mamma och pappa ställer ju upp såklart, ska skjussa mig så mycket de kan och så, och det är assnällt men ändå.. Nora.. usch det känns inge bra. Sömnlöshet och ångest. Jag har iaf Leo med mig, det är en trygghet.
Har varit onyttig i dagarna och ätit pannkakor med sylt och grädde, så nu känner jag mig som en fettboll. Nu blir det fullkornspaj för hela slanten, och sedan lagad mat i en vecka. lyx egentligen.
Ikväll går Léon på trean! Yay!

---
j.: Jo, jag har indv. samtal samma dag, mest för att det är den tiden som passar för både mig och terapeuterna, men man är helt slut när man suttit och hållt på i tre timmar med gruppen, och sedan ska sitta en timme och prata och vara vettig.

Virre: Kan tyvärr inte på söndag :/, måste packa och sedan ska jag till Nora.. GAH.. men vi måste ses snart!!!