NIRAK VS INSOMNIA

Med våren kommer kaoset. Allt som legat stilla under vintern. Det känns som mitt hjärta ska explodera av alla känslor. Jag kan inte skilja på lycka eller sorg, allt bara dunkar värker, det är som ett oavbrutet adrenalinrus i kroppen. Det är så mycket jag vill göra. På en gång. Jag sitter och spelar piano och tårarna bränner. Jag läser en bok och det dunkar i bröstet. Jag pratar med folk och jag vill bara krama alla. Jag vill gråta skratta leva brinna. Jag kan inte sova för jag är så uppe i varv. Och jag får inte ur mig någonting, det bara snurrar. Alla känslor är så starka, jag är så långt ifrån apatin som man kan komma.

The heart may freeze
Or it can burn
The pain will ease
If I can learn
There is no future
There is no past
I live this moment as my last

Men jag vet inte hur jag ska klara av ensamheten med alla dom här känslorna. När jag inte vet vars jag ska ta vägen. När känslorna trycker på i hela kroppen så att det gör ont. Det känns som jag ska kräkas, eller svimma, eller få en hjärtinfarkt. Hur mycket klarar jag av egentligen?
Jag är så inspirerad, och det är det jag lever för. Men jag saknar någon att dela det med. Och jag är så fruktansvärt sårbar. För jag vet att du kommer tröttna. Det är alltid så. Och jag är kvar och blöder.

Har känt mig ledsen senaste dagarna. Ensam och ledsen. Det är värdelöst. Idag blev det lite bättre för det var så fint väder när jag var iväg. Det är vår nu! Inte snart, utan nu! Och det är underbart.
Hjälpte nog till att få upp humöret iochmed att jag tog mig iväg idag också efter att ha varit ledig i två dagar och i princip inte varit utanför dörren. Om en timme ska jag åka in till stan och träffa mina föräldrar. Vi ska gå och äta på Wongs, jag tror det blir trevligt.

Det är väldigt segt på färdighetsträningen just nu. Det är 5 nya så det är som att ta allting från början, för det är ju helt nytt för dom flesta i gruppen. Men jag som redan gått där i 1 år och 4 månader, jag sitter där och har hört allt det där förut, och känner mig överflödig. Självklart är det bra att nya får chansen att komma in och få hjälp. Men färdighetsträningen har varit den delen i DBTn där det gått frammåt för mig, iaf senaste halvåret, och nu stannar det av. Iofs gör jag mycket bättre ifrån mig på individualterapin så det är ju bra.. men ändå.

Mitt internet har strulat senaste dagarna. Det finns inte mycket som gör mig så irriterad som det. Nu verkar det dock funka som det ska igen. Hur fan skulle jag palla med en helg utan internet? Segt som fan.

Jag och mamma har pratat om att jag kanske ska börja ta pianolektioner igen. Jag var väldigt på från början, men nu när jag tänker efter så är jag rädd att det kommer bli jobbigt. För Margareta var min pianolärare och Margareta finns inte längre. Och Margareta var mer än bara min pianolärare, hon var min vän. Och jag saknar henne, men jag har inte tillåtit mig att sörja henne. Och om jag börjar ta lektioner för nån ny, så kanske alla dom känslorna kommer upp. Och jag vet inte om jag orkar med det just nu. Jag kan ju försöka iofs. Men det känns jätteläskigt.

Ångest. Precis som dagens tema på Affektlabb, och jag antar att det triggade igång en del. För nu sitter jag här och surret innifrån överröstar allting. Det hjälper inte ens att ha världens finaste katt i knät. Jag försöker komma på vad det är jag undviker. För jag har fått reda på att ångest nästan alltid beror på unvikande. Man undviker det man egentligen känner och då får man ångest. Men jag vet inte vad jag undviker. Jag unviker alldles för mycket och jag kan inte tänka riktigt ordentligt. Det enda jag hör är JAG ORKAR INTE JAG ORKAR INTE, FÅ DET ATT FÖRSVINNA!

Jag börjar känna mig vårdeppig också. Ensam liksom. Det är otroligt provocerande med lyckliga förälskade människor. Men det vet jag iaf anledningen till. Och det är inte så mycket att göra åt. För jag vet ju att jag egentligen inte alls vill vara kär. Jag är jävligt glad att jag inte är det. Jag orkar inte med det. Jag blir så fruktansvärt galen av kärlek, jag behöver inte mer känslor just nu. Och en konstant saknad. Jag vill kunna vara ensam utan att det gör ont i hela kroppen.
Men ändå så blir jag provocerad. För när kärlek är bra så är det förjävla underbart. Men i verkligheten så funkar det inte så. Okej att många stunder blir förblindande lyckliga så är det så fruktansvärt mycket sorg inblandat också. Och rädsla, skam, skuld och alla andra av våra trevliga affekter som evolutionen skänkt oss. Nej, jag orkar inte. (Jag jobbar bara på att övertyga mig om det också)

Ibland känns det som jag tappat bort mig själv. Och ibland känns det som jag vet exakt vem jag är. Men jag har existensiella frågor som snurrar runt i huvudet på mig hela tiden. Vad ska jag tycka om saker? Vart ska jag ställa mig? Finns det ens plats för mig i ledet? Det enda jag vet med säkerthet är att jag känner. Och jag känner så fruktansvärt mycket. Mitt hjärta bankar, bankar, bankar. Vad jag känner är mindre viktigt, det är svårt att ens veta ibland. Jag har ingen kontroll, det bara snurrar, slår, ibland paralyserar, ibland får mig att skrika sjunga skratta prata Leva.
Men allting är så abstrakt.

Jag, Rebecka och Jossan får skjuss till Nora imorgon av Jossans man. Hur snällt som helst. Innan det ska jag dra förbi bolaget och köpa cigg. Klockan 18 börjar konserten i kyrkan, biljetterna ligger på mammas och pappas matbord. Jag har deras nyckel i min ficka. Jag har en packlista i huvudet. Allt är ordnat utom jag själv. Just den där sista pusselbiten som är svårast att passa in. Men jag är säkert nervös i onödan.
Känns iaf skönt att ha planer för helgen, förra helgen var bara deg deg deg. Vakna upp och inte ha nån anledning att gå ur sängen. Inte ha någon anledning att gå utanför dörren (man har ju varit smart och handlat allt man behöver innan), inte ha någon anledning att ta bort gammalt smink, sätta på sig rena kläder, duscha, borsta tänderna. Förfall. Men inte den här helgen.

Så var det över, för den här gången. Jag ska dit igen och laga ett till hål i maj eller juni, minns inte riktigt, men jag är uppskriven på en lista så om det blir återbud så kan jag få komma tidigare. Jag ska även tillbaka dit om tre veckor för att kolla hur det står till med min framtand som jag slog i asfalten på min födelsedagsfest. Det kan vara så att den dött, och isånnafall måste man rotfylla eller nått. Helvete också.

Innan jag gick in så tog jag några tabletter så jag skulle klara av det. Det funkade väl relativt bra, men det var en riktigt hemsk upplevelse att tvingas ta spruta igen, resten går ganska smärtfritt (i dubbel bemärkelse).
Efter åt var jag väldigt igång på medicinen så jag gick vilse först hos tandläkaren, sen fick jag en massa impulser.
Mamma skjussade hem mig och jag gick till ica och köpte en sån där snickerstårta, fast det var nån kolavariant. Jag typ tryckte i mig halva direkt när jag kom hem. sen blev jag rädd och insåg vad jag gjort så jag sprutade rengörimgsmedel på resten och slängde den. Skäms asmycket för det här nu, ska inte äta nått idag, måste återställa på nått sätt.

Efter jag mullat tårta så tog jag och skar mig i armen. sen tryckte jag en säkerhetsnål genom örat för jag vill ha ett nytt hål där igen. Sedan däckade jag i min säng.

Saker blir kaos när jag tar för många piller, men jag skulle inte klara av tandläkarbesöket annars. Har inte nån lätthetskänsla över att tandläkarn är över, känner mig bara rädd och konstig. Och orolig.

Skulle ta min kvällsmedicin nyss. Jag brukar alltid ta min seroquel vid åtta och lägga resten av pillrerna i min dosett för att ta när jag ska lägga mig. Nyss kom jag på att jag nog inte tagit min kvällsmedicin så jag gick dit, men jag hade visst tagit den, men dosetten var dessutom tom. Så jag måste tagit mina sömntabletter då också. Jag kommer förmodligen bli tvungen att ta en till dos sömntabletter när jag väl ska sova också, så då kommer jag ha tagit 9 imovane idag. Jag är stört i huvudet, men jag gör det för att överleva.

Jag hoppas jag kan ta mig iväg till DBTn imorgon. Sen på lördag ska jag, Jossan och Rebecka åka till Nora. Där ska vi gå på en konsert i kyrkan som heter Förklädd Gud (är dock inte ett religiöst verk), och sedan ska vi sova i mina föräldrars hus, dom är borta i helgen. Vi ska nog sitta i pyamas, dricka lite vin, prata och ha kul. Ser fram emot det jättemycket. De är underbara vänner.

Om en timme kommer jag ligga i en tandläkarstol och känna som jag håller på att dö. Jag är asrädd. Mamma kommer och hämtar mig kvart i ett, då ska jag stå ute och vänta. Jag vet att jag inte kommer dö, men det känns ändå helt omöjligt, hur jag ska klara det. Jag gick igenom samma sak i februari så jag vet ju att jag överlever men ändå.
Min strategi är ipod + tabletter + mamma.
Jag måste klä mig och borsta tänderna nu. Ångesten kraffsar.