NIRAK VS INSOMNIA

Jag försov mig idag. Vaknade vid.. tolv? ett? två? minns inte riktigt, men jag missade hela DBT'n iaf. Typiskt eftersom jag ansträngde mig så med läxorna igår och hade individuellt samtal inplanerat idag, har bara det en gång i veckan. Vet inte riktigt hur försovningen gick till, när jag vaknade låg min väckarklocka och vänstra högtalare på golvet, och mitt minne är helt tomt, har ingen aning om hur det gått till. Jag måste gått ur sängen i något konstigt omedvetande och försökt stänga av väckarklockan, något våldsamt. Har dåligt samvete nu för att jag missade mötet, men jag ska inte dömma mig själv, i ren dbt-anda.

Nu har jag iaf fått alla pengar från försäkringskassan, så idag åkte jag och mamma och pappa till multitech vid universitetet och där beställde jag en ny dator! Helt underbart, får den i början av nästa vecka. 64-bits AM2 3400+ processor, 1024 ram, 250 GB, doublelayer dvd-brännare. Jag är nöjd! Känns så bra att göra av alla pengar på något viktigt, istället för att långsamt (men ändå för snabbt) försvinna till nikotin och diverse ätbara saker. Undvika den där känslan att ha slut på pengar men inte ha någon aning om vad man använt dom till.
Efter utflykten på öst så åkte vi till italienarn (Al forno) och åt mat. Nu har jag asont i magen. bah

Åkte vidare hem till mig sedan, pappa hjälpte mig laga bordet och mamma diskade och städade mitt kök, mina föräldrar är så snälla! Dom tyckte också att det lev jättefint här hemma med nya möbleringen! Och så fick jag ännu en pyamas i present! weeee

Om ni känner er stressade kan ni få komma hit och lyssna på min lånade CD med 45 minuter mindful-övingar. Jag lyssnade i 5 minuter och höll på att få psykbryt. bra.

Den här otroligt jobbiga tröttheten verkar vilja stanna. Jag går och längtar efter natt och få sova hela dagarna, men det hjälper inte att sova, tröttheten är kvar nmär jag vaknar igen. Och dagarna bara försvinner, nu när jag gör saker varje dag. När jag vaknar på morgonen, då måste jag upp, då måste jag ha energi att ta mig ut i kylan in i bussen, vänta på nästa buss och sedan komma fram till sjukhuset. Under bara den färden så utsätts jg för en massa ångestmoment, och terapin i sig är också väldigt psykiskt påfrestande, jag är helt slut när jag är klar.

Jag har funderat en del över att jag alltid handlar efter magkänslan. Jag kan bara göra något om det känns bra, och ännu mera tvärtom; känns det fel i maggropen så kan jag inte göra det. Om jag skulle säga något men glömmer bort vad, så får jag en känsla av att det är någonting jag missat; någonting är fel, och det ger enorm ångest. I DBT'n ska vi lära oss att inte bara handla utefter känslor, och inte bara utifrån förnuft (det är dock inte vårat problem), utan balansen däremellan, som kallas vishet, eller wisemind. Jag vet inte om jag vill detta. Eller jo, det låter ju bra, och smart och att allt skulle funka bättre då, men som vanligt är jag jätterädd att förlora vem jag är; eller att inte känna igen mig själv. Kommer jag fortfarande vara jag? Den frågan plågar mig.
Jag kan få en känsla av ett rum, eller en del av ett rum. Tex så kan min brevkorg bli ångestladdad pågrund av att den innehåller räkningar och saker jag inte tagit itu med än, och då mår jag dåligt av att komma nära den korgen, eller tänka på den. Därför var det väldigt skönt att möblera om, alla laddade områden blev neutrala igen. Känns jättebra att sitta vid pianot nu när det inte står i den där negativa zonen där jag suttit för många gånger och inte lyckats utvecklas någonting alls.
Jag ska spinna vidare på detta, för det är någonting jag just kommit underfund med, inte att jag gör så, för det har jag nog alltid gjort, har bara inte tänkt på det. Men nu ska jag äntlgen få sova. Gonatt.

Mitt humör svänger upp och ner, går från hets till små lyckotjut: ÄNTLIGEN KÄNNER JAG IGEN MIG SJÄLV! Bort med all apati och tomhetskänsla! Jag svär mig förbannad när ett dåligt program går igång på TV, och tappar andan följt av hysteriskt fnitter när Sam kysser Luka i Cityakuten. Det är så skönt att känna saker! Intensiva känslorus och adrenalin. Jag hoppas det här håller i sig, jag har saknat den här sidan av mig.

Jag sitter här och fryser, men jag dricker xider så jag blir väl snart varm. Jag ska hem till Virre, egentligen så bor vi nära varran men jag har aldrig gått dit själv så jag hittar inte, så jag ska ta bussen in till stan och byta buss där och sedan åka ut till henne, krångligare men säkrare. Känner mig ganska pepp, har målat naglarna och trivs så bra med nya möbleringen. Ikväll ska jag ha kul!!

Och så kickar medicinen in. "A real junkie never saves her pills" sa dom i ett tv-program häromdagen. Ibland önskar jag att jag gjorde det, sparade piller, för det är nu, den här känslan som är den bästa om dagen, jag känner mig flytande, kreativ, jag kan göra saker, känner mig motiverad. Det är den här känslan som jag går och längtar efter hela dagen, det som håller mig uppe. Stunden om dagen då jag mår bra. Stunden då man är uppfylld av rosa på grund av piller. Egentligen är det så tragiskt.
Nu måste jag, fastän jag inte vill, sova, annars försvinner effekten snart och sömnen är försent, då kan jag inte sova. Jag vill känna såhär längre, men det går inte.

Sitter och väntar på effekt av medicin, har inga ord i huvudet, bara en konstig matt känsla som ligger som ett lock över allting. Imorgon är det fredag och jag ska ännu en gång upp halv åtta för att pallra mig in till DBT'n. Men vars ska jag få orken ifrån? Om jag vaknar imorgon och känner att det går inte, vad gör jag då? Jag missar och skolkar, tillslut kanske jag utesluts från gruppen. Vad gör jag då? Då är det över, vad skulle jag göra om jag inte hade terapin att gå till? Isolera mig hemma, aldrig gå ut, ruttna bort. Det känns som det här är sista chansen. Jag vill inte ge upp än.

Jag mindes precis nattens dröm. Jag var inlagd, i ett högt hus måste det ha varit, jag var många våningar från marken, med någon jag känner, minns inte vem. Jag ser genom stora fönster som täcker hela väggen att ett flygplan är påväg rakt mot oss. Flygplanet såg ut som en stor pistol, det var tydligen ett fraktplan. Den svänger uppåt men vänder sedan och kraschar rakt in i huset vi står i. Vi faller, våningarna rasar nedåt. Jag undrar vart jag borde stå för att överleva kraschen mot marken, ramlar ut ur huset, och överlever, oskadd. Olyckan visade sig vara just det; en olycka och inget terrordåd som jag trodde först.
Innan jag sov så hade jag sett på Oprah där det handlade lite om elfte september. Skönt att min hjärna ska klistra fast allting och tvinga mig att uppleva det själv. Gonatt.

När jag var nyfödd så lyssnade mina föräldrar på David Bowie's Absolute Beginners, det var deras låt till mig. I min bok är det Caspers låt till Andrea. Det finns en person på denna jord, som jag iaf en gång hade i tankarna som min Casper. Vi var inte ihop, vi var inte upp över öronen i en stor passion och berusade av varandra, men känslan är samma i magen när jag tänker på honom som jag får när jag läser i min bok. Inte kärleksbiten, snarare hur han är och hur han bär sig och hur trevande allting är. Den här personen har förmodligen inte det minsta aning om att jag känner såhär, egentligen spelar det ingen roll, det skulle inte förändra någonting, men kanske, om jag pratade om det, så skulle vårat speciella band brytas. För det känns som vi har en tyst överrenskommelse; vi förstår varandra, vi är inte som dem, vi är speciella du och jag, vi vet.
Dessa tankar kan ha uppstått av min totala brist på romantik, men nu har jag fått spy ut dom iaf.
Och boken. Jag måste lägga ifrån mig den då och då, för att andas. Jag blöder i takt med orden, meningarna, sidorna, jag får fysisk smärta i bröstet, jag känner slag i magen, allting träffar så skrämmande rätt. 

vars kommer all den här tröttheten ifrån? Jag vilar och vilar och vilar lite till, men huvude är fotfarande lika tungt, och hjärnan är alldeles för långsam. Jag kan knappt skriva ordentligt, missar tangenterna och måste sudda, det är drygt. Jag börjar gräma mig inför DBT'n, vill inte dit, orkar inte, vill inte gå upp halv åtta, vill inte bli hjärntvättad, vill inte undra vem jag är och varför jag börjar att inte känna igen mig själv. Jag är rädd, jag ska lära om allting som jag gjort under hela min livstid, alla sätt att hantera saker och mitt sätt att se saker och tolka saker. Vem kommer jag då vara när jag blir klar? Är det verkligen någon vits att kämpa mig igenom detta om jag kommer sluta som en annan person? Känns lite som att jag lika gärna kan dö och återfödas isånnafall. Men man vet ju inte vad som händer. Kommer folk finnas kvar där också, när jag är klar, när jag lärt mig att hävda mig, säga emot, ta plats? När jag inte hela tiden försöker göra alla andra nöjda? Jag ensam ska få insikt, medan resten av världen är kvar som den brukade, kommer det verkligen fungera? Vilket är priset jag kommer få betala för att få bättre psykisk hälsa? Jag vet inte om jag vill veta svaret.

Jag läser Pappa Pralin. Igen. Kanske fjärde gången. Det är den bästa boken, det är som att varje mening redan funnits i min hjärna, i min kropp, allting stämmer så bra, och det får det att värka i själen. Jag önskar jag kunde skriva så, och det kan jag ibland. Jag har det inom mig, precis som jag har musiken inom mig, jag skulle kunna skriva de vackraste låtarna, men dom stannar kvar inuti, jag får ingenting gjort, rastlösheten förhindrar mig, och prestationsångesten. Jag sitter och röker, observerar och beskriver. Sitter framför datorn, framför tvn, ligger i sängen, klappar Leo. Det finns så mycket inom mig som vill komma ut, och så mycket jag vill göra men jag kommer liksom inte för det.
Idag är jag hemma och är sjuk, igen. Det är som att när jag kommer i en fysisk svacka så klarar jag inte mer, jag har så mycket jag bär på psykiskt, att när det dessutom kommer en huvudvärk eller magont så rinner det över, kan inte ta mig ur sängen, ur lägenheten, på bussen, in till sjukhuset. Jag sjukanmäler mig. Igen, gång på gång. Och dåligt samvete, bitter smak.
Jag öppnar fönstret i köket och känner kall frisk luft i lungorna samtidigt som jag suger i mig rök och tjära genom mina mentholciggaretter. Jag fryser och svettas om vartannat, men kan inte duscha för när jag spolar vatten ur kranen så svämmar mitt toagolv över inom en minut. Min mamma ringde Bosse, fastighetsskötaren och dom ska komma hit imorgon igen, fixa stoppet i toan (för 5:e gången), och avloppet. De har filmat mina rör, problemet är att det är felbyggt. Han ska prata med styrelsen, de kanse får komma hit och riva bort både väggar och tak. Mamma försöker vara positiv, jag kanske kan få nya kaklade väggar, få välja färger själv!
Men isånnafall vill jag kakla själv, vill göra fina mönster, vill ha ljusblått och lila, forma bilder i mosaiken av kaklet. Jag vill måla mina väggar syrénlila, jag vill måla mitt databord med kulören 23 januari 100% som jag blandade ihop på målarkursen. Jag vill lära mig att programmera, och att bygga ihop en egen dator, jag vill skriva en bok, och komponera en musikal. Jag vill sy egna kläder och sticka egna halsdukar, jag vill läsa alla böcker jag kan komma över, och klara ut alla tv-spel. Jag vill hålla någon i handen och kanske, kanske en puss. men inget mer
men jag kommer mig inte för. jag orkar inte. jag orkar bara tänka, och det värker nog.

kollade på ett extremt avskräckande program på TV4+ nyss, dom visade hur tarmarna och matsmältningen fungerar, med riktiga typ gristarmar tror jag, och det var så jävla vidrigt. Och sedan berättade dom massa om alla dåliga biverkningar av koffein. Men nu sitter jag här och dricker cola ändå, och borde sova. Sitter mest och inväntar imovane-effekten. Har ont i huvudet så jag orkar inte glo på mer anime just nu. Och jag ska upp halv åtta. Dagarna bara försvinner. Och nu kom jag på att jag har fyra DBT-läxor jag måste göra innan jag får lägga mig! PANIK!

humör just nu: vänteläge
musik just nu: Touch-a touch-a touch me

Idag är söndag och den används som den ska, som en vilodag. Dricka cola, röka och spela tv-spel. Spelar Jak II, är mycket roligare än förväntat. Bra alltså

Igår var jag på målarkurs, om äggoljetempera, med mamma. Det var riktigt kul, och gick mycket bättre än jag trott, vi höll på från 10 till 17, men det kändes som mycket kortare. Vi hade först teori och fick lära oss om färgen och andra färger också, typ varför äggoljetempera är bättre. Sedan fick vi blanda en egen kulör från recept med olika piggment som vi fick ta med oss hem, så jag ska måla mitt datorbord med den, och sedan fick vi testa 6 olika kulörer på tre olika material; papper, trä och duk. Vi var fem kursdeltagare, och en av dom visade sig bo granne med Micke som jag var en del hos när jag var ihop med Emil. Världen är liten.

Har ändrat min medicin-hämtar-tid till fredagar nu också, så jag ska förhoppningsvis inte missa tiden lika mycket. Är jobbigt när man missar, och sedan inte har några sömnpiller på kvällen. Men jag ogillar fortfarande min sjuksyrra, vill ha någon annan men det vågar jag ju inte säga.

Imorgon börjar en ny vecka igen, helgen har gått lite för snabbt, men jag tror att det är något positivt.

Jag la mig ganska tidigt igår, iaf tidigt för att vara jag, och ställde inte väckarklockan, så jag försov mig idag och missade rehab. Kändes ganska dåligt men jag mådde inge bra igår fysiskt så det kanske var bra att vila en dag, är bättre att jag missar rehab än DBT. Jag måste göra DBT-läxorna men jag orkar inte, orkar inte tänka.

Jag hatar när saker försvinner, det är så jävla frustrerande. Min blåa tuschpenna som jag fyller i min kalender med har tappats bort, och jag vägrar använda en annan penna. JOBBIGT! GAH. och så mitt örhänge som fortfarande inte hittat hem. skit

Har en sån sjuk huvudvärk, känns som att någon blåser upp min hjärna så den trycker mot väggarna och vill ut. Bara jag inte får feber, jag får fan inte missa så mycket DBT, eller rehab heller för den delen, det ger bara mer ångest, och jag är så rädd att fastna i isolation, det är så lätt hänt. Det var nog dumt av mig att traska runt på stan och frysa och svettas om vartannat. Blir så stressad och får panik inne i affärerna så det känns som kläderna ska smälta bort, och så kommer man ut i kylan och fryser ihjäl och då känns det som öronen ska dunka sönder och att lederna ska bli förstenade.
Jag tröstshoppade duktigt idag, köpte en klänning, ett par varma sockar, benvärmare, overknees, en fleecejacka och .. frimärken :)
Efteråt kändes det ganska sunkigt iofs, men det blev bättre när jag kom hem och såg att kläderna passade. Senare kom mamma och hämtade mig, vi åkte till IKEA och jag köpte inte en enda liten pryl, hade som ingen ork kvar att vara glad över inköpen.

Jag började gråta på DBT'n idag. Inte likt mig alls, brukar aldrig gråta inför folk, vågar inte, eller jag kan inte slappna av såpass mycket. De enda jag gråter inför (i nyktert tillstånd, that is) är mamma och pappa, men det har snarare med att göra att det ofta kommer upp jobbiga samtalsämnen med dom som gör att jag inte klarar att hålla tillbaka tårarna. Jag och Kicki, terapeuten, hade individuellt samtal och vi pratade om borderline och varför vissa utvecklar störningen och sådant, och hon började berätta en historia. Det var två familjer som firade jul tillsammans, och de kollade på Kalle Anka. De visade klippet ur Bambi, då mamman blir skjuten. Alla barnen blir rörda och tycker synd om Bambi, men ett av barnen blir helt förstörd. Barnet gråter och gråter, är helt otrösterligt, oavsett hur mycket föräldrarna säger att det bara är en film, det är inte på riktigt. "men hur kan det inte vara på riktigt, när det gör såhär ont inuti, det är ju på riktigt som jag känner dom här känslorna" Exakt så var/är jag. Jag minns tydligt att jag som liten såg en film-dokumentär om en familj med femlingar. Jag grät mig igenom den natten och jag minns mina föräldrars desperation, att de inte kunde göra någonting.
Det var någonting i det hon berättade som gjorde att ögonen tårade och att det rann över. Det var så mycket känslor, för en gångs skull kände jag igen mig i något. För en gångs skull fick jag höra en sida som stämde in på mig. Som ett svar på frågan varför, som man ältat och ältat och ältar igen. För en gångs skulle så kände jag att jag kanske hade hamnat rätt, att det är ett ställe för MIG, inte för flickan med en mask.

Vart går gränsen mellan självrespekt och viljan att vara omtyckt? Det är dagens fråga.

Ångest ångest ångest. Det började med att jag kom hem och känner mig.. totalt övergiven. Det brast när jag tappade bort mitt örhänge och inte kunde hitta det. Sånna där skitgrejer som inte spelar nån roll egentligen men som gör att allting rinner över. Jag hatar det här, jag hatar bröstsmärtor och hyperventilering och all jävla maktlöshet. Enda tanken som snurrar runt är JAG ORKAR INTE MER JAG ORKAR INTE MER men vad kan jag göra? Jag kan knapra piller och dekorera armarna med livslånga märken. Spelar ingen roll ändå, som det ser ut nu. Men ingenting spelar ju roll, jag måste ändå vakna upp imorgon, ta mig iväg till bussen och leva mitt liv, mitt jävla helvetes liv. Det har gått ett år, jag mår lika dåligt nu om inte värre, så jag kan väl inte förvänta mig att det ska ändras till bättre om ännu ett år, eller ett till. Och jag är sjukskriven till juli 2009 för tillfället. Ska jag gå runt såhär tills dess? Gå runt och hoppas att minutrarna tar slut snart och blir till timmar och blir till sömn och tillslut kanske blir til att slippa?
Ibland vill jag inget annat än att bli inlagd igen. Bara ligga där i sängen, bli iproppad mediciner och prata och gråta med nattskötarna. Men dagskötarna kommer och tjatar, man måste städa rummet, man måste gå upp och klä på sig, man måste duscha. Jag vill bara få ligga, nedsövd och slippa. Vill isolera mig totalt. Gör jag det så kommer jag inte bli kvar på DBT, och då kan jag ju lika gärna ge upp helt, det känns som DBT är sista chansen för mig. För vad gör jag om det inte funkar? Vad finns det då kvar för alternativ? Alla är ju så glada över att jag fått komma in, att jag fått chansen. Att jag fått en av tre platser i landstinget när kölistan är 4 gånger så lång. Men vad kommer hända? Kommer jag bli en känslolös beräknande kontrollerad människa? Vill jag det?
Jag vill kunna vara social bland folk jag inte känner, jag vill slippa ha panik när jag råkar bli ensam med bara en annan person, jag vill kunna ifrågasätta folk och stå för mina åsikter, jag vill kunna erkänna att jag har fel, jag vill kunna be om ursäkt, och jag vill kunna se folk i mer än svart och vitt. Jag vill kunna vara självständig, ha integritet, och självförtroende. Jag vill kunna lita på mig själv och inte oroa mig för minsta sak. Jag vill kunna gå och lägga mig utan att genomföra timmar med ritualer.
Jag vill kunna se fram emot saker och njuta av dom när dom väl inträffar. Jag vill slippa ha den ständiga önskan att saker ska vara över.

jag kan tänka tillbaka på mitt liv. Jag skulle inte vilja ha tillbaka någonting. Det har varit likadant bara i olika former. Jag vill vara ensam men samtidigt vill jag ha nån att hålla om mig. Jag orkar inte ångest
jag orkar verkigen inte.
Jag tror jag måste göra någonting

Jag var dum nog att röka första ciggen här hemma, vlket resulterar i att jag får helt sjuk nickokick och är asnära att däcka typ. Brukar annars röka den när jag väntar på bussen för kalla luften gör en piggare och där kan jag inte bara lägga mig och somna. Jag håller på att rida ut kicken nu, och som tur är så går inte bussen förens kvart i.

Inatt drömde jag att morfar dog. Han bara somnade in, men han låg kvar där i sin säng i flera dagar efteråt, ingen ville flytta på honom, jag fick ett litet utbrott när jag såg det. Var också hysteriskt rädd för kaniner och det var kaniner överallt, de såg självklart inte ut som kaniner och var i alla olika storlekar, former och färger men jag visste ändå att det var kaniner, Och de åt naglar. Senare i drömmen kom ett inslag som kjommer väldigt ofta i mina drömmar, att jag inte kan stå upp eller gå. Benen bara viker sig. Jag hatar när det kommer i mina drömmar.

KARIN
namnsdag 2 augusti
Svensk kortform av Katarina som kommer av grekiskans katbaros som betyder "ren, kysk"
Karin kan ingen säga något ont om. Hon står för det rena och goda i livet. Ibland så osjälvisk att man häpnar. Och vilken kvinna hon är, underskön, klok och hjärtegod

HAHA mjaa jag vete fan alltså

Åh, jag har ont i magen och vill sova, men jag orkar inte med alla ritualer som jag måste göra innan jag kan slappna av så pass mycket att sömnen kan komma. Bara sitter här och jäser. Dom har börjat visa Spin City och 2½ men på rad på kvällarna på TV3, hatar båda dom programmen. Jag vill ha NCIS och Seinfeld och ibland Sex & the City. Fast jag har börjat ogilla det sistnämnda mycket på sista tiden, Carry har så jävla dryg attityd så jag står inte ut. Hej jag har inget liv.

Det är Nicole Kidman själv som spelar på pianot i Cold Mountain, är helt imponerad. Hon är assnygg, bra skådis och musikalisk. Och smal, och säkert helt underbar. Suck.

Jag funderar på att pierca mig igen snart. Troligtvis i läppen, mellan de andra två. Vill ha en till i tungan också, och göra om den i naveln när jag gått ner i vikt, och EV i börstvårtan.. men det pallar jag nog inte, mina bröst är så jävla nyckfulla, helt plötsligt gör dom bajsont. Orka med dom  då. Jag har faktiskt planerat att följa med både Veronica och Lena till Stardust snart så då kanske det blir av. Bestämmer mig nog på impuls, brukar bli så.

Jag ska köpa brevpapper snart också, och så vill jag ha fler långa tjocktröjor. Och en ny dator, och några fler spel till PS2, och en sopkvast, och ett nytt köksbord, och fyra hyllor, och en dansmatta. Fan tur att jag inte har så otroligt höga vardagskostnader.

När jag stod och väntade på bussen från USÖ idag så blåste det massa, och helt plötsligt så tappade jag underkjolen! haha, men jag tror inte någon såg XD Jag hade för mycket häng och saker att tänka på.

Lyssnade nyss på en Cohen-cover med Johnny Cash, skön kombo! :D:D Annars är jag så trött på all musik jag har, vill hitta nått nytt, nått som man kan lyssna på om och om igen i några veckor, saknar den känslan. När man längtar efter musiken varje gång man inte får lyssna, när man blöder i takt (ej bokstavligt talat). Jag ska utforska det okända på jakt efter nya budskap och berörande toner.

Har kommit hem från blåsten och DBT'n. Idag hade vi en ny terapeut med, för Ingela är borta på kurs den här veckan. Förra veckan pratade vi mycket om att hålla fokus, vara här och nu, och hur jobbigt det är när man pratar med någon, om tex något jobbigt, och den håller på och pillar med annat, ritar, kliar på benet, fånger flugor osv, det känns inte som personen bryr sig då. Exakt så var den nya terapeuten. Jag ogillade henne efter att ha vistats i samma rum som henne i typ 2 minuter. Sedan så hade hon så otrevlig ton när hon frågade saker, kändes bara som hon ifrågasatte allt jag sa, så jag kände mig inte trygg alls med att prata om jobbiga saker. Vi ska ha henne 2 timmar i veckan senare, men i bildterapi så jag hoppas hon är bättre där.
Jag fick i hemläxa i DBT'n att öppna gallret på avlopsbrunnen vid badkaret och se om det sitter fast nått där, typ hår, som kunde ha orsakat översvämmningen igår, och om jag kan (klarar av), avlägsna det.

Nu ska jag ta mig en välbehövd eftermiddagslur!

Ååååååh fyfan vad jag bara vill krypa tillbaka ner i min varma säng, och sova mer! Nu sitter jag här istället, kall, hungrig, trött och har ingen ork alls. Jag skulle ta en rök om jag inte visste att jag då skulle få så stor nickokick att jag skulle däcka igen mer eller mindre. Jag vill inte äta polarmackor men jag klarar verkligen inte göra nått annat. Jag har iaf en drickyouhurt i kylen (en annan än den som inte var god).
Kl 08:28 går bussen, kommer fram till resecentrum typ :38, så går nästa buss :44 och så kommer jag fram typ :50
09:00 börjar DBT. fram till klockan 12, sedan kan jag pallra mig hem igen, kommer någon gång innan 13, och sedan ska jag äntligen få lägga mig i sängen igen och kommer typ sova till 17,18 beroende på om telefonen ringer.
Nu är det dax att förflytta mig och min lathet in till köket >_______< BAJBAJ

Jag tog tag i saken och tvättade håret, började lägligt nog att frysa precis innan så det var skönt. Men mitt i alltihopa så ramlade min duschstång + draperi ner, blev asrädd och då märkte jag att det var översvämning på golvet, typ 2 cm vatten på vissa ställen. Fan jag hatar mina skitrör och att allting jag äger ska gå sönder och falla samman. Jag vill inte ringa vicecärden igen, snälla ge mig ett break!
Har plattat håret nu också och kan inte låta bli att förundras över hur jävla skitlångt det har blivit, jag tycker om det mycket :)

Och snart har jag klarat mig igenom ännu en dag, ibland har jag flyt. Jag ska lägga mig relativt snart, köra mina rutiner och sedan sova så jag får mer än 4 timmars sömn. Det ska nog gå bra.

Jag somnade om vid halv två-två någon gång efter första ciggen, och när jag vaknade igen, runt fem, så insåg jag att det faktiskt är söndag och imorn ska jag upp halv åtta igen. Ångest.
Egentligen vet jag att det är dagarna jag har aktiviteter som jag mår bäst, men det är så otrolig jobbigt att gå upp tidigt och verkligen ta sig in. När man väl är där så är det ganska lugnt.

Har fortfarande inte tvättat håret, måste göra det snart annars blir det försent, jag måste göra det, min hårbotten kliar och håret är äckligt och har massa sprayrester i. Har bara så svårt för att klä av mig, vill helst alltid ha tjocktröja och pyamasbyxor och slippa bli påmind om hur jag ser ut.

Imorgon börjar period två, fas ett i mitt nyårslöfte. Har beslutsångest över vad jag ska göra så jag ska sätta mig och planera lite senare. Har inte ätit godis eller sötsaker sedan 1 januari (det var period ett, fas ett av löftet) och det har gått... nästan för bra. Har inte varit det minsta sugen, och tillochmed när jag fått en tallrik med efterrätt framför mig så har jag låtit bli (har varit hemma på middag hos föräldrarna två gånger). Duktig Nirre. Känns dock ändå som att jag går upp mer och mer för varje dag, måste prata med min läkare om det här, för det kan inte vara normalt. Tror min ämnesomsättning har blivit förstörd eller nått. Men samtidigt är jag livrädd för att behöva göra tester, jag klarar inte det. Men det kan inte fortsätta såhär.

Det där med att ta tag i saker alltså.. men jag lyckades iaf (vet dock ej hur) dra mig ner till ica, och sedan släpa mig upp igen med en tung påse. Fast första klunken cola vägde upp det ändå. Köpte en youghurt som inte var så god också, typiskt mig. Och glömde köpa kattsand, ännu mer typiskt mig. Men det är inte kris, jag kan göra det imorgon.

Och FYFAN va skötn det är att gårdagen är över! TACK LIVET!

humör just nu: påväg att bli peppad
musik just nu: Kris Kristofferson - Why me

Jag lyckades somna! Ungefär vid tre, och allt känns så mycket bättre idag. Jag har lite saker jag måste göra, och ska snart försöka förmå mig att börja lite smått, snart...
Det första jag ska göra är att äta nånting så jag får lite energi. Sedan ska jag pallra mig ner till ica (i vad som  i  alla fall härifrån ser ut som regnväder). Jag har slut på cola så det är en viktig punkt. Måste tvätta håret någon gång under dagen också, antagligen bada samtidigt. Och jag skulle vilja tvätta men det känns inte lika akuellt.
Nu fick jag ett ryck av ork så det tänker jag ta tillvara.

"Idag ska jag spela tvspel hela dagen" skrev jag i min dagbok på helgon. men jag har inte gjort det. kan inte förmå mig att trycka på ON och ta kontrollen i handen och sätta mig. jag är extremt rastlös. Hade glömt att äta förut så jag var sådär yr och darrig som man kan bli, och fick nickokick, så jag var tvungen att äta några polarmackor, känner mig riktigt fet och trevlig nu.
Krogen är inte bra för mitt självförtroende, känner mig aldrig så fet och äcklig och ful och frånstötande som när jag är på krogen bland alla snygga smala dansande människor. Alla har en sån där aura av självförtroende och självsäkerhet som får mig att vilja försvinna från jorden, för jag passar inte in.

Kollade på Brottskod: Försvunnen nyss, och känner mig väldigt jagad och paranoid nu. Kanske för att det alltid är såndär hetsig actionladdad spänningshöjande musik, och så handlade det såklart om psykfall och en pillermissbrukare.

humör just nu: Orolig (/ångest)
musik just nu: Emma Nordenstam - Jag saknar dig

Jag drömmer alltid så intensiva drömmar. Jag fick nyss en flashback från en dröm jag hade inatt, iaf tror jag att det var en dröm, men jag vet inte så noga längre, mitt närminne har tagit stryk och förvirringen ligger som en matta och suddar ut gränserna. Jag drömde att någon berättade att det bara finns en person i hela världen som heter Tom Petty. Jag tyckte detta var extremt löjligt, det finns ju 6(?) miljarder människor i världen, självklart måste det finnas fler Tom Petty.
Jag drömde även att jag var på en konsert. Då kom Anders Ekborg och Elijah Wood och sjöng en av mina Costello-favoriter "god give me strength". Jag grät av lycka och kramade någons hand så hårt jag kunde.
Lite senare i drömmen hade någon katastrof inträffat, jag minns något med ett flygplan (en krasch?). Jag hjälpte till att injisera något ämne i småbarn som varit under vattnet för länge. Efter ett tag förvandlades de till ciggpaket. Jag skulle injisera på de som varit under vattnet längst först, vilket jag kunde se på serienummrets tredje siffra. Träffade Anders W lite senare i drömmen. Han hade två pins på sin tröja. "USA in i Irak!" och nånting i stil med "I vår tar vi dem, Bush!" Min bror var sur över hans stöd till Irak-kriget.

Mina drömmar är så intensiva så vaknandet blir skrikande tomhet. Ofta saknar jag drömmarna även om de är otäcka och kan räknas som mardrömmar. Oftast känns drömmarna mer meningsfulla än min vakna tid. Min vakna tid som mest består av längtan att få sova igen (få slippa?) och stå-ut-färdigheter (distraktion, aktivitet)
Jag börjar redan bli DBT-hjärntvättad. Antar att jag borde se det som något bra, men förändring är skräck för mig. Jag är så jävla rädd ibland.