NIRAK VS INSOMNIA

Jag har huvudvärk och är astrött, vet inte vart jag ska ta vägen. Jag sitter med två tröjor på mig och huttrar, och tiden går så fruktansvärt jävla långsamt. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är helt tom i skallen, har varit det hela dagen. Satt och försökte ta in en massa "fakta" om validering, eller teori kan man väl säga, samtidigt som det kändes som jag inte fick tillräckligt med syre, och så gäspade jag konstant. Fatta ingenting om vad terapeuterna snackade om, hemläxan kommer gå åt helvete. Känner mig bara mer och mer förvirrad över validering nu än innan vi körde den här omgången, nu känns det bara som man inte får öppna käften alls för då kommer man råka invalidera någon utan att man menade det. Bara att glömma ett frågetecken eller betona nått fel. Men resten av omvärlden är väl inte lika känsliga som jag, som tur är, och förhoppningsvis inte lika lättkränkta. Än en gång så tänker man att resten av världen borde gå den här terapin. Haha, dom kan få göra jobbet, om alla säger rätt saker och validerar mig konstant och bekräftar mig och är snälla, så kommer ju inte jag känna mig värdelös och kränkt? Eller? Nej, förmodligen så kommer jag själv fortsätta som jag gör. Man är ju sin egen fiende som det heter. Man ska prata med sig själv som om man vore en vän man ville väl. Det får jag ta och lära mig. Nån dag när jag inte känner mig som jag har ett stort svart hål i skallen som tänker suga upp nästan hela galaxen (utan att ta till sig det då).
Huvudvärk!

Idag sjukanmälde jag mig från DBT'n, jag klarade bara inte att åka in. Istället har jag sovit och läst. Och lagat mat. Jag har fortfarande lagat mat varje dag, men energin börjar sina tror jag. Imorn kommer min bror hit och ska sova över, då kanske jag orkar mer, det ska iaf bli trevligt.
Jag har suttit och kollat på grejer om borderline på youtube och mamma ringde och berättade att hon fixat så jag kan gå till tandläkaren i Örebro istället för Nora, och hon ska prata med dom om lugnande och liknande så jag klarar av det. Jag är totalt skräckslagen varje gång jag tänker på det nu, förstår inte hur jag ska klara av det.
Allt för ofta så känns det lika bra att ge upp än att kämpa, det är inte värt det.

Den här veckan har jag varit duktig! Jag har ätit "riktig" mat varje dag sedan i lördags, inga mackor alls! och till frukost har jag ätit specialK med mjölk och banan. Känns iaf nyttigt.. och jag har tillochmed diskat stekpannan flera gånger. Jag hatar att diska av fobiska skäl. Min terapeut pratade om att ge mig ett munskydd, så det ska bli lättare.
Det bästa, förutom att slippa ångesten för att jag äter dåligt, är att jag har mycket mindre ont i magen nu än för en vecka sedan, det gör verkligen skillnad! Och jag är fanimig stolt över mig själv.
10 veckor kvar av året. Alltså 42 veckor som jag inte ätit godis, bullar, kakor och chips. Jag får fanimig va stolt också!

I helgen ska jag åka till Nora, till föräldrarna, det ska nog bli mysigt. Sitta och prata på kvällen och få god lagad mat, jag tror det ska gå bra, blir hämtad också så jag behöver inte lida mig igenom bussresa.
Det blir nog en helt okej helg, ikväll ska jag bara mysa med cigg och terry pratchett <3

Idag ska jag på konsert, gospelkonsert i en kyrka här i Örebro. Det känns lite läskigt, för jag är inte helt säker på vars kyrkan ligger. Senså oroar jag mig lite över att det just är en kyrka, vet inte riktigt hur man ska bete sig där. Får man applådera efter låtarna? Kommer dom be om kollekt? Som tur var så ska jag dit med Rebecka och hon vet vars det ligger och har varit där förut, så det kommer nog gå bra ändå. Men jag kan ju inte låta bli att oroa mig såklart ändå. Annars skulle det väl inte vara jag.

Jag måste försöka göra något åt mina matvanor, som det är nu så har jag massa ångest för att jag äter så dåligt, och då orkar jag inte ta tag i det, blir bara en ond cirkel. Jag låter bli att äta tills jag är så hungrig att jag skakar, då pallar jag liksom inte ställa mig och göra nått som tar mer än typ 2 minuter i mikron. Så då blir det typ mackor med smör. Problemet är att jag inte har nån aptit alls, och det mesta i matväg låter bara äckligt i mitt huvud, så jag har så lite att välja mellan. Jag åt soyakorv en period nyss, men sedan fick jag sluta för det hade jag inte råd med. Mitt ica har ju inte världens bästa vegetariska utbud heller. Men idag kanske jag kan handla på ekershallen eftersom kyrkan jag ska till ligger brevid där.

Jag längtar efter helgerna hela veckorna, och sedan när den kommer så mår jag bara dåligt. Såfort jag vaknar får jag ångest för jag vet att nu är jag så långt ifrån nästa sömn som går. Minuterna går så långsamt, det är som dom står still, och oavsett vad jag hittar på så är det fortfarande hela tiden en massa timmar kvar att fördriva, för att inte räkna i minuter. Jag pallar inte, jag vill bara sova bort allting, det är ju det jag behöver helgerna till, vila mig från allt kämpande i veckorna.

Min självrespekt skriker åt mig hur jävla töntig jag var när jag skrev förra inlägget. Du vet själv hur patetisk du är, måste du bevisa det för alla andra också? Jag har inga motargument.

Dagen verkade relativt normal, gick ganska smärtfritt att ta sig igenom f'ärdighetsträningen. Gjorde några impulsiva saker påvägen hem som jag inte ens tänkte på att de var just impulser. Det var när jag kom hem och helt plötsligt satt och grät stirrandes blind in i en datornskärm som jag märkte att nått inte var helt rätt. Datorskärmen symboliserar min kontakt med omvärlden, är den svart och tom, så är jag avskärmad från mänskligheten och därmed ensam i världen. Lämnad åt mig själv. Vet ni när det känns som man står vid ett stort avgrunddjup, där djupet är smärtan. Jag vet inte hur jag ska hantera det när avgrundsdjupet befinner sig inuti mig, det är jag som omsluter det. Och det där avgrundsvrålet som kanske skulle kunna stilla omloppet i kroppen är satt på mute, det det skriker inom mig, men inget kommer ut, och jag kan inte få det att göra det heller. Jag kunde höra grannarna när jag var i badrummet idag, jag tänker inte ställa mig och skrika.
Klockan slog åtta. Då märkte jag det. Jag hade inte tagit min morgonmedicin.
Det här har hänt förut, jag borde fattat vad som hände, vad som var fel. Men för att ta lite DBT-snack så hade jag kommit långt över gränsen för förnuftet. Det enda man då kan göra är att Stå ut, eller vara Mindful.
Jag pallar inte det, jag har svalt 5 st imovane nu och väntar torrgråtandes på en effekt.

Om jag får sånt påslag bara av att glömma en dos, hur skulle jag då vara utan alla mediciner? Jag kan inte låta bli att fundera över det här, vem är jag egentligen? En medicinerad behållare, eller ett stort förblödande sår?

Jag känner mig ensam. Jag skulle vilja  vara kär just nu och luta mitt huvud mot hans bröst. Eller hans armar om mig när jag förösker sova. Och ligga vaken och prata tills det blir morgon. Det är inte alltid såhär, tvärtom. Jag trivs med mitt singelliv och jag vill trivas med det. Jag är min egen, och behöver inte kompromissa. Jag har integritet, jag vet vad jag vill, eller i varje vall vad jag inte vill. Men ibland hade det känts bra med ömhet. Jag antar att det är normalt och allt det där, men det skrämmer singeldelen av mig. Att jag är svag, inte kan klara mig själv, inte har nått värt liv. Självrespekt självrespekt framför allt. Jag tror jag låter det vara så.

Nu var det länge sedan jag var borta från DBT'n. Jag har gått 5 dagar i veckan i alla fall två veckor i sträck, minns inte när det var jag var borta senast, och det känns bra. Det går nog frammåt just nu, även fast vi är som en liten sekt, DBT-familjen. Men även där slits jag åt två olika håll. Delen av mig som vill ta åt mig information, som vill bli "frisk", och så¨har jag stolthetsdelen av mig som inte vill att de ska få ha rätt, unnar dem inte den tillfredsställelsen. Det är ju att erkänna att mitt jag för nuet är fel, har fel. Och det tar emot.

Klockan är 03:35 och jag kan inte sova, funderar på att sortera mina noter.