NIRAK VS INSOMNIA

Så var det torsdagen den 26:e helt plötsligt. Idag ska jag åka till Norrbotten. Nattåg, rullar från Örebro kl 19:44 och anländer i Älvsbyn klockan 11:39 imorgon. Jag har packat resväskan, kläder och sånt. Har ryggsäcken kvar, men jag har en massa grejer på laddning så jag packar dom i sista minuten. Har tvättat luggen, ska platta och fixa den sen, och så ska jag sminka mig och klä på mig allt. Jag ska packa någon slags matsäck (kanske måste handla då också?)
Jag har lagt till typ sju filmer eller nått sånt till min ipod, har en säsong simpsons och 5 avsnitt av fullmetal alchemist, och så såklart all musik jag tycker om, så jag ska nog klara mig en vecka. har typ 7 paket cigg också (jag var förvirrad när jag handlade och trodde inte jag hade några oöppnade ciggpaket hemma så jag köpte fyra nya inför resan, men det är väl lika bra att köpa ett lager nu när man har pengar).
Jag är väldigt nervös inför resan. Ångest. Vad kommer det sitta för folk brevid mig? (För det är sittplats. 15 timmar sitta på samma plats.. *____*) Tänk om dom snarkar, eller luktar illa (eller tycker jag luktar illa?), eller är jättepratsamma.. jag känner redan obehaget. Tänk om det sitter nån på min plats när jag går på tåget så jag måste säga åt den personen att flytta på sig.. Tänk om min resväska inte får plats under sätet så jag måste sätta upp den på hyllan ovanför, men är försvag så jag inte klarar det? Tänk om dom äter nått jätteäckligt så jag mår illa hela resan? Typ räkochäggmacka eller nått sånt.. eller kaviar.. Nu får jag mig själv att må illa.. bra jobbat. Tänk om dom tror jag är knarkare när jag diskret kommer försöka ta min medicin..
Tänk om jag somnar och inte vaknar i tid? Tänk om jag missar att gå av i Älvsbyn? Tänk om jag inte lyckas somna alls under hela resan och måste genomlida varenda minut och sekund av de 15 timmarna? Tänk om det blir nått fel på tåget så det blir massa försenat? (Det hände min bror, resan blev dubbelt så lång)..
Jag har endel oroande tankar som sagt.. men jag har som inget val, måste ta mig igenom det. Imorgon vid den här tiden är jag framme. Får tänka så. Wish me luck!

Såg nyss en intrevju med Patrick Dempsey på Ellen Degeneres Show. Patrick är Dr McDreamy i Grey's Anatomy om ni undrar.. och han fnittrar!! Haha, det var lite oväntat, när dom kollade på nått gammalt klipp med honom och han brister ut i värsta tonårsflickskrattet HIHIHI
Det var underhållande, annars ogillar jag Ellen Degeneres Show och brukar undvika att kolla på det.

Igår var en knäpp dag. Jag vaknade vid ett, efter att ha lyckats somna någon gång mellan fyra och fem. Jag gick upp och var uppe ett tag, men sedan la jag mig igen och sov till någon gång innan åtta. Var vaken en stund, somnade om, vaknade vid midnatt. Var uppe typ två timmar, sedan la jag mig igen och sov hela natten. Jag var bara vaken några timmar under söndagen alltså, måste varit väldigt trött..
Nu är jag inte så trött men desto mer rastlös. Har varit uppe sedan nio, gjort min hemläxa och tagit en tur in till stan för att hämta medicin, och sedan lagade jag faktiskt lunch!(!!) Soyakorv med bröd, den ni!

Nu ska jag spela tv-spel och kanske.... sova en stund`?? ^__^

(och skitmediciner?)

Det har varit en konstig dag. Har gått runt och bara kännt mig förvirrad. När klockan blev åtta (PM) och jag skulle ta min kvällsmedicin så märkte jag att jag redan gjort det. Men när? Jag kunde verkligen inte minnas.
Jag la mig kanske vid tre och har legat och vänt mig och läst och väntat på sömnen. Då märkte jag att jag inte tagit nattmedicinen, jag glömmer aldrig att ta nattmedicinen, nattmedicinen är höjdpunkten på dagen.
Jag tog min nattmedicin för några minuter sedan. Då märkte jag att kvällspillret låg i samma lucka i dosetten som nattdosen. Jag hade alltså inte tagit den heller. Förvirring.

Och min jävla sjuksyrra hade missat att dela medicin för kvällen och natten igår (hon är sämst!), så jag fick ta från mitt egna lilla lager. Jag blir så trött på henne, ska bli så skönt att slippa henne nu. Nästa och nästnästa gång ska jag få medicin av nån annan för hon är på semester och sedan blir det väl en sista gång med den dåliga och sedan ska jag börja hämta medicin på apoteket i adolfsberg istället. Blir apo-påsar istället för dosett men jag tror det ska funka. Skönt. Det enda som stör mig är att det var hennes förslag att jag skulle göra det, hon hade sagt det till min läkare. Mindre jobb för henne, känns som det är det enda hon bryr sig om. Ja jag är tjurig på henne, men jag tror inte jag är orättvis. men vem vet, det är ju svart eller vitt.. för mig.. för en sån som mig.. en psykiskt sjuk person. Jag har hört väldigt många sånna fördomar och förutfattade saker om så kallade psykiskt sjuka senaste dagarna. Jag blir bara trött.

Första veckan är över och den gick förvånansvärt bra. Så bra att nu när den nya vardagen börjar skjunka in så känns meningslösheten oöverkomlig. Jag inser att jag verkligen inte har något att stiga upp ur sängen för, om jag inte har planerat att träffa någon den dagen, eller om jag har ett viktigt ärende till stan (Jag kommer på en massa mindre viktiga ärenden att göra på stan när jag ligger och försöker sova på småtimmarna, men de slås bort när jag öppnat ögonen igen efter sömnen). Nu går dagarna ut på att försöka fördriva tiden så snabbt som möjligt. Ett tv-program; en timme borta. En rökpaus; tio minuter borta. Spela FFTA; 40 minuter borta. Ett animeavsnitt; 25 minuter borta. Och så vidare.
Jag inser att jag borde ta mig i kragen och verkligen göra upp planer, så att dagarna inte blir såhär. Bestämma träffar med kompisar och liknande, men det är så svårt när socialfobin hela tiden ligger och lurar. Jag jobbar med andra ord mot mig själv hela tiden. Jag vet att jag mår bättre av att gå ut och träffa folk, men jag mår för dåligt för att göra det, och då mår jag i slutändan ännu värre och då blir det ännu svårare att bestämma planer. Känslorna genererar. och tankarna, speciellt tankarna (jag försöker lära mig att skilja på dessa två; känslor och tankar. Det är svårt när ens tidigare okunskap rotat sig så hårt).

Nu är klockan snart midnatt, så kanske kanske kan jag få lägga mig igen snart.

Nu så är det snart dags. Klockan är i skrivande stund 15:40. klockan 15:53 går min buss till resecentrum. 16:25 går tåget till Hallsberg. Jag blir hämtad av Hannah där och sedan drar vi till Sannamaja och förfestar och sedan ikväll blir det MM-baren och en massa öl! Weeeee det ska bli så kul och jag är pepp och har gjort en spellista till bussresan och har simpsonsavsnitt på ipoden till tågresan! Jag har gjort mig fin också, känner mig som Nirak, nu när jag klippt min lugg äntligen (har sagt det sedan april) och har lite nya kläder som sitter skönt och fint!
Fan ikväll ska bli en bra kväll!!!!

Idag börjar en speciell kamp. En fyra veckor lång kamp. Jag har sommarlov, och DBT-enheten är stängd. Jag har ingen möjlighet till kontakt med terapeuterna. Och jag är rädd.
Idag var första dagen, och jag tänkte i alla fall inte förstöra allt redan. Jag gick upp klockan nio som bestämt, läste ett stycke i boken vi valt. Åt frukost. Gick ut och promenerade (inte långt, men tillräckligt), och gjorde min läxa. Sedan gick jag och handlade och när jag kom hem så satte jag mig och slutförde dagens uppgift, genom att dokumentera mina observationer och fotografier från promenaden.
Nu sitter jag bara här och försöker få tiden att gå. Jag är rädd att jag kommer lägga mig och sova igen, men jag kan inte tillåta mig att göra det än, inte riktigt än. Kanske vid två.. Sova eftermiddag brukar jag ju göra.
Jag vet att jag borde känna mig stolt över att jag klarat av dagens läxa. Men jag känner mig inte nöjd alls. Jag tänker bara att jag kunde ju gått längre, jag kunde stannat upp mer och observerat och beskrivit sakerna jag såg. Jag kunde skrivit mer, bättre. Nu försöker jag validera att jag inte kan uppskatta det jag gjort, men det funkar inte heller, jag vet ju att det är dumt, alltså kan jag inte validera. Jag är bara så fruktansvärt trött på allt. Så trött, och det här är första dagen, första dagen av fyra veckor. Som sagt; jag är rädd

Och så gör sig min socialfobi synlig igen. Jag gick ner för att handla på Ica. Det är bara några hundra meter, och jag hade nyss vaknat. Jag drog bara på mig en tröja och kjol och ett par gamla skor. Inga strumpbyxor, jag har inte gått ut med bara ben på... jag vet inte hur länge, minns inte sist. Och utanför Ica får jag syn på en gammal klasskompis. Jag får panik. jag ville inte hälsa, jag ville inte stanna och prata, kanske kramas, prata om vad man för nuförtiden och vad länge sedan det var man träffades. Jag tycker verkligen inte illa om den här personen, jag bara klarade det inte. Så jag stirrade rakt ner i backen och gick förbi honom och in i affären. Han måste ha sett mig, han måste ha märkt att jag inte ville hälsa. Och jag känner mig så fruktansvärt hemsk! Elak! Jag vet ju hur jag hade reagerat om någon gjorde så mot mig.
Jag tror att en anledning till att jag reagerade såhär var för att han en gång i tiden varit lite mer än en vän. Vi hade en kort period där vi strulade lite och så. Nu har vi inte setts på ett år. Jag ser inte ut som sist. jag är tjock, skabbig, osminkad och ser ut som en stor barbapapa med mitt rosa linne. Jag ville inte att han skulle se mig så. Inte nu, inte när jag mår såhär. Jag minns när vi var hemma hos mig och jag var smal, kanske som smalast, iaf underviktig, och han kände mina revben under tröjan och utbrast "Men vad smal du är!" Det var inte menat som en komplimang men jag tog det som det, och att vara tjock är det värsta jag visste och fortfarande vet. Jag hatar att jag ser ut såhär, jag hatar att jag låtit mig bli såhär.
Jag hoppas att jag kanske träffar honom igen, kanske på krogen eller så, då jag har mer självförtroende och kan ställa allt till rätta (och låtsas att jag verkligen bara inte såg honom). Tills dess får du förlåta mig och mina problem, trots att du inte vet någonting om det.

Jag är så trött på min social fobi! Idag kom det en ny tjej till DBT'n och hälsade på, hon ska börja i gruppen efter sommarlovet. Och jag kände mig som att jag skulle svimma eller något för jag var så nervös för att hälsa på henne. Jag ska ju vara den erfarna DBT-aren och vara snäll och hjälpa, det är ju hon som ska vara nervös.
Jag var på stan med underbara Antonia idag, när man är på stan märker man ockås av socialfobin mycket. Och jag märker hur sällan det är som jag är ute och träffar folk (förutom i terapin).
Min socialfobi får mig att ogilla folk ibland också. Jag hatar vissa situationer så mycket att det påverkar vad jag tycker om dom andra personerna. Det genererar liksom. Jag hatar verkligen att vara i "två-och-två-situationer" (förutom med mycket nära vänner). Varenda hundradels sekund av tystnad bränner i luften, trycker i huvudet, hugger i halsen. Måste säga nått, men kan inte få fram ett ord, inte ett samtalsämne, inte något vettigt. Det resulterar antingen i att jag blir jättetillbakadragen och tyst, eller att jag börjar babbla osammanhängande om något ovesäntligt.
Telefoner är värst tror jag, och det löser jag genom att inte svara i telefonen alls. Min terapeut har sagt att vi ska jobba med det i höst, jag måste börja ringa henne, så vi kan ha stöttande samtal på telefon när det är jobbigt. Att jag inte kan prata i telefon är så kallat terapistörande beteende. Tanken att jag kanske kommer vara tvungen att ringa henne får mig att bli så jävla rädd att jag nästan hellre vill skita i terapin. Det känns så jävla bisarrt på samma gång, men jag är så himla långt ifrån målet att jag inte orkar med vägen dit även om jag vet att det vore så bra för mig att komma förbi det här stora hindret.

Nu sitter jag här med ångest och vet inte vad jag ska göra. Ett beslut har jag att fatta också, jag måste bestämma mig för när jag ska åka upp till norrbotten, till sommarstugan i Åträsk. Alternativen är antingen 7:e juli eller den 26:e. Åker jag den sjunde (nu på lördag) så ¨åker jag bil med mamma och pappa. Leo ska med också, vilket gör det hela lite mer komplicerat. Bilresan är 12 timmar typ med matpauser och sådant. Åker jag den 26:e så blir det natttåg upp. Åker någon gång på kvällen och kommer fram på förmiddagen. leo ska fortfarande med, vilket gör att jag bara kan välja sittplats. Och jag har aldrig åkt tåg med en katt förut, jag vet inte hur hon kommer reagera och hur jag ska sköta henne där, med toabesök och allting sådant.
Oavsett vilket av de två datumen jag väljer så kommer jag få åka tåg en sträcka, antingen dit eller hem. Åker jag 26:e så kan jag åka med mamma och pappa med bilen hem när dom åker. Dom ska vara där i typ 4 veckor.
Det som talar för alternativ nr ett är att då får jag hjälp med första långa resan med Leo och kan vara mer förberedd för tågresan. Jag kan även delta i morfars urnsättning som är nästa torsdag.
Alternativ två ligger närmast till hands därför att jag då har några veckor på mig att förbereda mig (måste ju ordna så det funkar med medicinhämtning och andra sånna grejer också), jag brukar dessutom åka upp vid det tiden när jag gjort det, och jag skulle kanske kunna gå på PDOL om jag får lust med det. Jag får även mer tid att planera ifall jag skulle vilja träffa någon av mina vänner som bor däruppe.
Jag sa till pappa i telefon att jag valt alternativ nr 2, men jag har fortfarande tid att ändra mig. Just nu känns det som att jag skulle vilja skita i allt och bara ligga hemma under täcket mina fyra sommarlovsveckor och glömma allt. Vet ändå inte hur jag ska ta mig igenom de här veckorna utan terapin.
Jag har fått läxor att göra, blandannat att jag ska gå upp klockan nio varje måndag, onsdag och fredag och göra lite olika saker som vi bestämt. Då har jag en anledning att gå upp de dagarna som jag annars skulle gått upp för att ha terapi. Det låter som en bra  idé i teorin men jag som vet hur jag själv brukar fungera känner mig skeptisk. Det skulle vara så himla lätt att skita i allt och falla tillbaka i gamla beteenden. Sluta kämpa. En del av mig är livrädd för detta, en annan del längtar nästan eftersom jag är så fruktansvärt trött, så otroligt trött på att bara kämpa kämpa kämpa men ändå inte känna att det hjälper.

Nu ligger min fina fina kisse och sover i min soffa. Hon har inte längre någon livmoder och några äggstockar. Hon har ett sår med stygn på magen och lite päls bortrakad. Hon har smärtstillande som verkar dygnet ut och salva i ögonen. Det gör så fruktansvärt ont i mig att se och veta. Hennes vinglande steg ut ur buren när vi kom hem igen. Hennes försök att förflytta sig men ramlar trött ner och sover. Min älskade älskade Leo, vad har jag gjort mot dig?
Jag känner nästan att jag borde kastrera mig själv också, för att tvingas gå igenom samma sak som min stackars kisse gör just nu. Jag menar det vore väl jävligt jobbigt för Leo med om jag fick en kull med ungar. Jag känner mig så fruktansvärt självisk. Alla säger att det är det rätta att göra och att det inte är någon fara, men egentligen.. Nej. Usch.

Vi köpte iaf en ny fin transportbur med vattenskål och allting inuti och en mjuk dyna, och så en kloklippare och en kattmyntapåse, så jag hoppas att när hon mår bättre om några dagar kan förlåta mig.

imorgon vid åtta ska jag lämna Leo hos vetrinären. Hon ska steriliseras och vaccineras. Det känns hemskt, jag har jättedåligt samvete. Men om hon ska kunna vara ute och så.,, jag klarar inte av en kull med kattungar. Sedan hoppas jag att hon slutar kissa i min säng då, vetrinären sa att det kunde vara så, pga hormonerna. Men jag känner mig så elak och självisk. Jag bara hoppas hon inte är för rädd imorn, och inte får ont.... och inte slutar tycka om mig
Åh, jag pallar inte.. jag vill bara gråta.