NIRAK VS INSOMNIA

Om typ en kvart kommer min pappa hit, han ska skjussa mig till Nora. Jag har körövning idag som vanligt på fredagar (men idag tränar vi i kyrkan för första gången!).
Jag tror jag har packat det mesta, ska göra iordning Leos grejer bara, hon ska också med till Nora.
Jag ska spela upp Jossans låt för pappa, se vad han tycker om den.

Fick lite mer luckor ifyllda idag, som att taxichaffören var en man, och att han sagt att jag skulle sitta i framsätet ifall jag behövde spy, och att Jossan verkligen försökt att få mig att sova över hos henne men jag hade bestämt viljat gå hem. Ujuj.

Jag trodde jag hade supit bort min sjal, för Jossan sa att hon satt den på mig när jag gick, men jag hitta den inte någonstans hemma, men senså när jag stod och väntade på skjuss imorse till DBTn så hittade jag den gelt genomblöt brevid parkeringen vid en sten som jag hade suttit på där på natten.
Känns bra att jag hittade den, jag tycker verkligen om den.

Nora i helgen alltså, ska sova där, och imorgon ska vi åka in hit till Örebro och titta på någon utställning och sedan ska vi nog äta någonstans. Det ska bli trevligt och lugnt. Ta hand om er i helgen!

Fick lite luckor ifyllda av mamma från igår. Jag åkte taxi hem, och taxichaffören blev orolig för mig för jag var så full så h*n ringde mina föräldrar så dom skulle komma och ta hand om mig. Pappa tog och körde in och hjälpte mig, jag satt ute på stenen och gick inte in, av någon anledning, och så försökte jag låsa upp dörren med min tändare. Pappa fick säga till mig att inte röka mer ikväll, inte spela piano så sent på kvällen, och gå och lägga mig. Jag har världens snällaste föräldrar, och mamma var inte det minsta dömande eller så mot mig idag när vi träffades och båda sa att jag inte skulle ha ångest över det, och att det är självklart dom ställer upp och hjälper mig. Jag måste vara mer försiktig med alkoholen, jag hade verkligen ingen kontroll över mig själv.
Jag har även hittat några blåmärken, ett skrubbsår på knäet och så är jag öm på näsan.
När jag blir sådär full så tappar jag typ helt förmågan att kommunicera, jag kan inte få fram vad jag vill ha sagt, och jag glömmer vad jag höll på att säga efter halva meningen. Och så pratar jag stundtals på nått språk som inte finns, men jag tror att jag pratar vanligt och fattar inte varför jag inte kan göra mig förstådd.
Jag har ju stark medicinering, så jag får jättelätt minnesluckor och sånt när jag dricker. Och så drar jag i mig vinglögg, två cider, en liter vin, tequila + mer på en kväll. Väldigt ansvarsfullt, väldigt.

Idag är jag jordens största skabb, och bakis. Så jävla rätt åt mig, jag ska bara ha!

Sliten! Jag festade igår med Jossan, det var kul men jag har en del minnesluckor.
Jag gjorde klart Jossans låt innan hon kom hit igår så jag spelade upp den för henne och hon var jättenöjd och tyckte den var jättefin, och det kändes som hon menade det så jag blev jätteglad! Känner mig nöjd själv med den också, den blev mycket bättre nu när jag satte mig ner och ackordsatte den, blev fina harmonier och så.
Jossan ska sjunga låten på sitt bröllop, hon har skrivit texten, det är en kärlekslåt till Björn, det kommer bli så fint! Och jag ska kompa då, lite nervöst, var länge sedan jag spelade piano inför publik, men jag ska komponera ett fint pianokomp till låten så det kommer nog bli bra.
Tänk att ens vänner gifter sig, köper hus, skaffar barn. Känns helt surrealistiskt, och jag känner mig typ som 14 år fortfarande. Men senså är jag ganska omogen också.

Om ett tag ska jag åka in till stan och träffa mamma, så ska vi äta nånstans, det blir trevligt

Jag är så fruktansvärt trött så jag tror jag ska gå och lägga mig redan. Men eftersom jag har en massa kvällsrutiner innan själva somnandet sker så kommer det ju ta ett tag ändå. Imorgon är jag ledig så jag behöver inte ställa klockan, och det känns fruktansvärt skönt.
Imorgon ska jag dessutom festa och förmodligen spela upp det jag komponerat av låten till Jossans bröllop, spännande!

En annan glad nyhet är att min bror fått lägenhet i Göteborg! Och mamma och pappa har varit och kollat på en lägenhet som dom står först i kön på! Saker verkar lösa sig och jag känner mig mindre orolig. Jag har inte skrivit om det här men dom som äger huset som mina föräldrar bor i, har beslutat sig för att sälja, och då måste mamma och pappa flytta ut innan första mars. Det har känts jobbigt, dels för att jag bott där i typ tio år, och dels för jag vet att dom trivits så bra där, men det är ju inget att göra åt nu. Dom som köpte tyckte iaf att dom behövde hela huset (två gånger 170 kvadrat..) för att dom har så mycket möbler. Jahaja. Jag hoppas iaf att mamma och pappa hittar något ställe som dom trivs på. Det är läskigt med ovissheten, jag har ju varit den enda som sitter säkert, med egen bostadsrätt och allt.
Men nu ska ju min bror flytta till Göteborg, jag är så himla glad för hans skull!

Helt sjukt egentligen, för att vara jag, men nu är klockan 21:37 och jag ska hoppa i sängs!

Tror ni jag la mig och sov eller? Haha, typiskt mig. Kom på att jag ju faktiskt måste koppla in mobilen i datorn och föra över ringsignalerna och smssignalerna jag fixat. Och själklart blev det massa krångel så jag fick avinstallera skiten och starta om datorn typ 3 ggr.. men sedan gick det! Så nu har jag azumanga daioh-sms-signal och katamari-ringsignal <3<3<3

NU: nattens sista cigg och sedan sussa sött. (jag ska!! den här gången! lovar!)

Jag fick sova en timme innan det var dags att gå upp igen. Under dagen fick jag därför erfara sårbarhet pga för lite sömn. Frös mer än vanligt och var seg i huvudet och ångesten var där som vanligt.
Individuella samtalet gick bra och jag fick beröm för kedjan jag gjorde. Jag har ju mycket lättare att utrycka mig i skrift än i tal, så jag tror att det kommer bli en större del av terapin nu, vilket känns skönt.
Jag tycker det är mycket lättare att läsa upp vad jag skrivit än att utrycka det där och då, jag läste upp saker som jag aldrig skulle kunnat säga annars. Antar att det är bra, och att det är bevis på att jag är beredd att kämpa och så. Jag vill gå kvar i DBTn, som det känns nu.

Jag har tagit mig igenom kvällens tv-tittande och nu ska jag snart lägga mig och sova, och fan vad skönt det ska bli!

Så jag skar mig. Och jag ska inte ljuga, det var skönt och ångesten gick ner direkt. Den försvann inte, men den är under kontroll nu i alla fall. Och jag har skrivit en kedjeanalys över det som hände så jag har inte dåligt samvete över det heller. Imorgon har jag individuellt samtal, så vi kommer prata om det här och jag ska försöka få hjälp med tips på vad jag kan göra nästa gång det blir såhär jobbigt. För det kommer hända igen.

Nu har jag läst typ 170 sidor i boken och nu har jag kommit in i den så den känns inte alls lika jobbig längre.
Nu är det 1½ timme tills väckarklockan ringer och nu ska jag fanimig sova, lyckas jag inte nu så vet jag inte vad jag gör.

Nu har jag gjort de flesta av läxorna, men det känns inte bättre för det. Jag har försökt göra mindful-övning, men det har inte heller gett resultat. I'm running out of options. Och jag är rädd att jag bara har ett alternativ kvar..
Men å andra sidan, isånnafall så har jag iaf något att skriva kedja om.

Jag kan inte sova. Oväntat, eftersom jag gick upp vid halv sju på kvällen. Det var inte oväntat alltså. Så vad gör man då? Man ligger i sängen, har ångest. Funderar över sätt att bli av med den. Börjar tänka destruktiva tankar. Tankar som snurrar. Tillslut ligger man på akuten (i tanken) med miljoner nålar i armarna och får någon annans blod inpumpat i kroppen. Ångesten exkalerar upp till 10, jag är fruktansvärt sjukhus rädd.
Jag kan inte ligga sådär och tänka, jag måste bryta, så nu sitter jag här och skriver istället och lyssnar på "nov07" - månadens bästa playlist.

Jag har inte gjort läxan där jag ska fylla i vilka färdigheter jag använt i helgen. Jag har inte gjort läxan där jag ska fylla i en situation där jag försökt få det jag vill. (genom antingen neka någon, eller be om något). Jag har inte gjort läxan där jag ska fylla i ett kort och uppskatta hur mycket ångest jag haft i veckan, nedstämdhet, om jag självskadat mig eller inte, och en massa andra frågor. Jag har inte gjort läxan där jag ska göra en kedjeanalys över något problembeteende jag haft under veckan. Jag har inte skrivit klart låten till Jossan.
Jag är sämst och jag har ångest över min ej förekommande företagsamhet.

Klockan är 03:04 och jag sitter här med Ångest och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ångesten gör mig rastlös och tvingar mig härifrån. Kanske får jag något gjort bara pga det. Återstår att ses.

Jag borde sätta mig och komponera men jag orkar verkligen inte, känner mig inte det minsta kreativ eller produktiv heller för den delen. Jag vill lägga mig och sova, men jag kommer inte kunna somna än, det var för kort tid sedan jag gick upp. Jag kollar på Cold case och blir konstig i huvudet, och kroppen. Dysreglerad skulle dom säga på DBTn, men jag hatar det ordet.

Jag är höstdeppig. Eller vinterdeppig, jag vet inte riktigt. Det känns bra så jävla tungt att veta att det bara blir mörkare och mörkare, kallare och kallare. Och det dröjer så länge innan det blir vår. Det hjälper lite att sjunga i kören och lyssna på julmusik, lite ljus i mörkret, men jag vill bara att det ska ta slut. Som med allting, jag är aldrig här, jag bara går och väntar på andra tider. Och så är dom över helt plötsligt. Och saker jag längtat efter blir aldrig så bra som i själva längtandet så när dom kommer så vill jag fortfarande bara att det ska ta slut.
När tar det slut egentligen? Jag orkar inte vänta. Och framtiden kommer aldrig vara idag.

Det blev visst en sittauppe-natt, och lite kreativ har jag varit, letat reda på lite bilder att måla av i paint, det är kul! började måla lite smått också men jag var för osäker på handen kände jag nu. Jag vill ha ett wacom ritbord!!!! vore asunderbart. Kanske nått att lägga pengar på efter nyår. Typ börja med ett billigt i A6-format så kanske jag kan köpa ett dyrare bättre sedan nån annan gång om jag nånsin kommer få bättre ekonomi.

Jag håller på och läser Jonathan Strange & Mr Norrell (i pocket) och texten är så himla liten så jag måste anstränga ögonen mer när jag läser, så då orkar jag inte läsa lika länge, det är lite jobbigt, känns som man inte kommer nån vart och så blir det svårare att komma in i den. Men jag ska i alla fall dra mig till den nu och nattens sista ciggaretter!

Världens längsta film är 87 timmar lång och heter The Cure for Insomnia. Den skulle jag ha nu!

Idag har jag suttit och spelat gitarr och förundrats över hur så få och lätta ackord kan låta så vackert om de används rätt. Jag ska skriva en låt till min väns bröllop, helst ska jag göra klart den tills imorgon. Känns lite läskigt att spela upp den för henne, tänk om hon inte är nöjd liksom. Men det känns mest kul, därför jag vet att jag kan, jag kan skriva vackra låtar. Det enda är att ta sig i kragen och verkligen göra det. Men det ska nog gå. Har inga planer alls för morgondagen så jag har inga ursäkter.

Förövrigt så slutade gårdagen inte så illa som jag trott, tog inte ens fler tabletter än min ordinerade dos, och somnade typ halv tolv. Sov till typ 18:30 idag så jag behövde tydligen sömnen.

Men ikväll ska jag inte göra någonting. I allafall inte någonting som jag måste eller borde. Låter jättebra, men det kommer säkert sluta med att jag sitter och deppar över nått väldigt trivialt (fast bara i andras ögon).
Hej jag är pessimistisk men det gör ingenting. Jag drömde väldigt konstiga drömmar inatt/idag så jag känner mig inte sugen på att somna igen. Kanske blir det en kreativkväll sittauppetillfem.

Jag vill ha just nu:

• en HP-skrivare med kopiator och scanner
• knappnålar så jag kan göra klart min anslagstavla
• svar på alla obesvarade frågor som snurrar i huvudet och den här bloggen
• böcker! -nya harry potter-boken, böcker av Majgull Axelsson och Haruki Murakami

Den här dagen började dåligt. Sminket rann och vägrade sitta kvar, jag fick göra om det tre gånger. Luggen blev bara ful och det blev inte bättre när jag började svettas av panik för att sminket vägrade funka, och klockan var alldeles för mycket. När jag satte mig i bilen för att åka till DBTn hade jag fortfarande inte gjort läxorna.
Jag hade fortfarande ont i magen, och det blev värre under dagen.
Efter DBTn så träffade jag en vän jag tycker om och det var trevligt, men det blev mycket tid ute i snöslaskblåsten och jag fick panik när vi gick in i en affär som verkligen stank av parfym och dofter från ljus och tvålar och sådant.
Klockan 16:10 gick min buss till Nora. Jag sjunger i kör på fredagar, och mamma och pappa hade åkt till Uppsala så jag kunde inte på skjuss som jag brukar. Jag hatar att åka den länsbussen, men jag tog mig igenom det med hjälp av musik i öronen.
När jag kom in i församlingshemmet där vi övar, så får jag berättat för mig att övningen var inställd, körledaren är sjuk. Jag har åkt till Nora i onödan, och det är bara att sätta sig på bussen tillbaka till Örebro igen. Yay. Verkligen. Jag ringde mamma för att få ventilera mig lite, och jag försökte verkligen validera, både mig själv och andra. Försökte tänka att det inte var så konstigt att dom inte hörde av sig innan, dom trodde väl att alla var i Nora. Jag försökte tänka att det ju ändå var bra att jag tog mig dit, och att detta bara var ännu en chans att öva på att stå ut och att handla effektivt - handla utifrån hur situationen är, inte hur man vill att den ska vara.
Men ändå, vem försöker jag lura? Jag satt ändå där, trött och besviken och less. Så jävla less.
Jag kom hem relativt snabbt ändå, men precis när jag satt mig ner, äntligen hemma, så slår ångesten till gånger en miljon. Det är som den varit lite på vänteläge hela dagen, legat och smålurat och nu när jag äntligen kunde andas ut så tog den chansen och försöker slå mig medvetslös i huvudet.
Jag vet inte hur jag ska orka med kvällen.
Det verkar luta åt att jag kommer få skriva en kedjeanalys imorgon (fast det kommer jag inte göra, och så kommer det bli tio gånger värre på individualterapin på måndag)
Just nu skiter jag i det, jag vill bara bort, slippa, kunna andas. När kommer någon komma på endorfiner i tablettform? Jag väntar, dock inte så tålmodigt.

Jag hade ett samtal med mamma angående det jag skrev om i senaste inlägget. Försökte beskriva hur jag kände det, försökte få fram att jag känner att jag själv inte kan göra valen, utan att verka dömande eller få henne att bli dömande mot sig själv. Det var svårt. Men hon höll med om att det kunde vara smart att prata med min kurator på allmänpsyk. Hoppas jag har kvar hennes mailadress.

Har precis kollat på Oceans Eleven och känner mig allmänt konstig i huvudet som alltid efter att ha kollat på en hel film i sträck. Jag var inte på fysioterapin idag, och imorgon är det färdighetsträning igen, senast var i måndags, så jag känner mig helt ute ur tänket och pallar inte ens ta upp läxorna för att se om jag kommer på hur jag ska lösa dom.
Om jag blir såhär bara efter några dagar utan DBT, hur kommer jag då bli/känna mig om jag slutar? Just nu verkar det som att jag måste svälja min stolthet och be om hjälp, och faktiskt ta den. Hur jag ska göra detta, återstår att komma på.

Jag känner mig väldigt deprimerad. Min framtid, om jag ens kan föreställa mig en framtid, känns mörk. Kommer jag någonsin vara i skick att jobba? Och om jag inte kommer det, vad är det då för idé med att kämpa för någonting? Om jag inte kommer jobba, då är det ingen idé att studera. Och om jag inte ska studera, vad är det då för idé att gå i terapi för att bli bättre? Isånnafall är det väl bättre att bara acceptera mig själv och min situation och sluta kämpa - bara vara. Jag får väl ta en dag i taget, som alltid, men jag kan ju inte låta bli att tänka och fundera - även det som alltid. Jag kommer aldrig bli av med ångesten, jag kommer aldrig bli fri från den. Det är prognosen. Detta är kroniskt. Jag kommer lära mig hantera den, och leva med den, men aldrig mer än så. Och det ständiga frågan - Är det värt det? Jag har ställt mig den frågan i två år snart och har fortfarande inga svar.
Jag har gjort framsteg, stora framsteg skulle man kunna säga tillochmed, om man jämför med för ett år sedan, innan jag började DBTn. Speciellt socialt och i ärlighet. Men ångesten är inte mindre, och jag har fortfarande inga bättre verktyg för att hantera den. Det som hjälper mest är fortfarande det destruktiva. Denna underbara flykt som jag inte kan ge upp. Det är fortfarande romantiserat i mitt huvud, jag längtar fortfarande, jag drömmer om det. Jag vet ingen annan utväg, även om jag inte väljer den vägen lika ofta. Jag står ut och står ut och står ut några minuter till, men hur länge kan jag fortsätta så?

Jag bara skriver och frågar mig själv frågor som jag vet att jag inte kan svara på. Vad är meningen. Ingen. Som med allt. Total jävla meningslöshet. Mitt liv, ett liv. Livet. Mänskligheten. Jo, jag är bitter på många nivåer. Sluta skaffa barn, låt dem slippa det här. Jorden är jävlig som den är.

Tack för mig, sömn kom och låt mig slippa en stund!

Den 11:e december har jag gått i DBT i ett år. Då ska det skrivas nytt kontrakt. Terapeuterna verkar inte vara riktigt nöjda med mina resultat i individualterapin, så om jag ska gå kvar måste jobba väldigt mycket hårdare, sätta upp en massa mål som jag ska nå och jag måste vara asmotiverad. Jag är inte asmotiverad. Tills december ska jag fundera över förändringar och min villighet och om DBT verkligen är rätt för mig. Hur vet jag det? Och det som faktiskt oroar mig mest; vad skulle jag göra istället? Om jag säger nej till DBTn, vad kommer hända då? Kommer jag tvingas jobba? Vilket jag inte klarar som det är nu. Kommer jag få gå på rehab i massa år till? Kommer jag ens få nån hjälp iochmed att jag tackat nej till den som erbjudits mig?
Jag kan inte låta bli att tänka att anledningen till att jag går i DBTn är till största delen för andras skull; det ska ju vara den bästa hjälpen, och det är bra och tryggt att jag är i DBT och det är ju så bra för mig och visst mår jag så mycket bättre nu! "Det ska ju vara jobbigt, annars skulle det ju inte hjälpa!" Och visst, jag håller med. Men om jag inte har orken då? Om jag faktiskt fortfarande efter ett år ändå tycker att självdestuktivitet är bästa medicinen och att det är bättre att förtränga än att vara helt medveten om all skit inom en.
Det känns inte som jag har kontroll över mitt liv och mina beslut. Det känns inte ens som att jag får bestämma för mig själv. Som om alla beslut jag tagit berott på vad jag kännt förväntats av mig från andra. På ett sätt så vill jag bara sticka härifrån, flytta nånstans långt bort och börja om och bara göra som jag själv vill. Men jag vågar inte. Jag vågar knappt tänka på det, för det är så fullt av skuld. Jag sviker alla. Jag har redan svikit alla genom att ha borderline, inte klara alla målen som satts upp, inte klara pressen. Jag sviker alla genom att inte våga visa hur det egentligen står till. Och folk kommer bli otroligt besvikna när det kanske kommer fram. Alla antar ju att jag mår så mycket bättre. Jag tror jag bara blivit bättre på att dölja och jo till viss del hantera det. Men det gör ju inte att det inte är där, att inte ångesten är där hela tiden.
Om jag slutade i DBTn så skulle jag kunna ge upp lite. Bara be doktorn om lite starkare mediciner (det är DBTn emot), och bara leva i förnekelsen tills jag faktiskt känner att jag är beredd att ta till mig lögnerna/sanningarna och faktiskt vilja sluta skada mig själv.
Kanske är DBT helt rätt för mig, bara inte just nu. Jag vet inte. Men om jag slutar så har jag slängt bort ännu ett år av mitt liv i onödan. Iaf kommer det verka så. Klart jag har lärt mig massa det här året genom DBTn. Iaf i färdighetstäningen, jag klarar ju bara inte individualterapin.
Fan jag vet knappt vad jag skriver längre, jag vet ingenting, vet inte vad jag vill eller vad jag ska göra. Jag känner att jag måste prata med någon om det här, någon som kan, men som inte är partisk, alltså inte nån terapeut på DBTn, hur ska jag kunna prata med dom om vad jag skulle göra om jag inte gick där.. Kanske skulle jag ta kontakt med min kurator jag hade på allmänpsyk.. Jag vågar inte prata med mamma och pappa heller.. Jag vill verkligen inte göra dom besvikna.. Argh jag vill inte. Fan jag vill inte.
Jag orkar inte

Har varit ledig i två dagar nu, fast det börjar kännas som två år. I onsdags gick jag upp innan sju, jag ska numera åka buss till DBT'n på onsdagar. Och jag satt där och bara... JAG ORKAR INTE JAG VILL INTE JAG VILL SOVA
satt och åt frukost då jag fick ett sms. Konstigt tänkte jag, för jag brukar bara få när dom ska hämta mig och dom skriver vilken tid dom kommer. Så jag kollade på mobilen. "DBT'n är inställd pga sjukdom"
Jag typ hoppade och skrek lite för det kändes så otroligt skönt.
Idag var fysioterapin inställd också men det visste jag sedan förut. Det är nästan ännu skönare, jag hatar fys.

Luciakören har börjat iår igen! Det var första repet förra fredagen och jag ska sjunga solo! Förhoppningsvis både på luciakonserten och julkonserten den 22 december. Det känns så himla kul och bra, är inte nervös heller, och har plockat fram massa noter att ta med imorgon på nästa övningen. Känns så skönt att få hålla på med musik mer än ensam själv hemma. Då känner jag mig mer förtjänt att ha musik som intresse.
Och känslan när en liten tjej efter kören tar mod till sig och säger "Du sjunger bra!" så svämmar mitt hjärta över.

Jag har också fått ett uppdrag. Ska komponera en melodi till en text jag fått av en vän. Min dröm är att bli kompositör och arrangör så det blir bra träning. Måste börja komponera mer, så jag kan söka nån utbildning med det när jag är klar med DBTn. Att få skriva musik till film och tv är min största dröm.