äntligen
Äntligen fredag!
Idag känner jag mig inte alls speciellt nervös, det enda är väl att jag är lite speedad och inte har någon hunger/aptit.
hann bara sova ett par timmar, kanske två, men jag kan ju alltid sova på bussen.
nu går den om mindre än en timme!!!!
så om 4 timmar träffar jag Niklas, känns så otroligt skönt. En lättnad. Nu ska jag få andas ordentligt.
Idag känner jag mig inte alls speciellt nervös, det enda är väl att jag är lite speedad och inte har någon hunger/aptit.
hann bara sova ett par timmar, kanske två, men jag kan ju alltid sova på bussen.
nu går den om mindre än en timme!!!!
så om 4 timmar träffar jag Niklas, känns så otroligt skönt. En lättnad. Nu ska jag få andas ordentligt.
flyktförsök
Jag har en konstig slags ångest. Känner mig så nervös så jag vill spy. Är samtidigt pirrig i kroppen av förväntan, och så ångest. Pallar inte göra något, bara sitter här och kroppen bara brusar.
Imorgon ska jag åka till Stockholm. Så jag är nervös inför det. Jag är nervös inför att träffa Niklas, nervös att försova mig, nervös att jag ska glömma nått, nervös att träffa Cili plus massa folk jag inte känner, nervös inför äventyr på måndag.
Dock så känns det jättekul alltihop, men ändå så reagerar kroppen jättestarkt nu när det är kvällen innan.
Är nog nervös inför nästa lördag också, mitt första riktigt egna framträdande.
Jag gör ju typ inget nuförtiden, sitter mest hemma, pratar inte med så många, tar mig iväg om jag måste. Nu kommer det bli en aktiv helg, eller fyra dagar. Så det är klart det är nervöst. Och jättekul, och min exaltation blir till adrenalin som gör att jag får ångest. Men vill inte ta några lugnande ikvälll, vill inte bli så seg imorgon.
Nu skriver jag bara för att sysselsätta mig tills Niklas kommer online.
Jag har bröstsmärtor nu.
Måste bara sysselsätta fingrarna, vet inte vars jag ska ta vägen. Kan inte sitta still, kan inte annat än sitta still. Eller sitta här iaf. Jag kan inte koncentrera mig. Men nu tvingar jag mig att koncentrera mig på det jag skriver. Då stannar jag kvar i verkligheten. Har en konstig fläck på tröjan som jag helt plöstligt upptäckte. Den luktar lakrits. Jag har inget med lakrits hemma. Jag lyckades detektiva mig fram att den suttit på kartongen till fryspizzan jag tog från frysen, men jag vetefan vad det är. Antingen så är det soya eller så är det kola. Men det luktar lakrits. Nu känner jag mig smutsig igen.
Tog värsta långa duschen. Lyckades slå huvudet i kranen.
Jag vill hoppa ur min kropp!!
Imorgon ska jag åka till Stockholm. Så jag är nervös inför det. Jag är nervös inför att träffa Niklas, nervös att försova mig, nervös att jag ska glömma nått, nervös att träffa Cili plus massa folk jag inte känner, nervös inför äventyr på måndag.
Dock så känns det jättekul alltihop, men ändå så reagerar kroppen jättestarkt nu när det är kvällen innan.
Är nog nervös inför nästa lördag också, mitt första riktigt egna framträdande.
Jag gör ju typ inget nuförtiden, sitter mest hemma, pratar inte med så många, tar mig iväg om jag måste. Nu kommer det bli en aktiv helg, eller fyra dagar. Så det är klart det är nervöst. Och jättekul, och min exaltation blir till adrenalin som gör att jag får ångest. Men vill inte ta några lugnande ikvälll, vill inte bli så seg imorgon.
Nu skriver jag bara för att sysselsätta mig tills Niklas kommer online.
Jag har bröstsmärtor nu.
Måste bara sysselsätta fingrarna, vet inte vars jag ska ta vägen. Kan inte sitta still, kan inte annat än sitta still. Eller sitta här iaf. Jag kan inte koncentrera mig. Men nu tvingar jag mig att koncentrera mig på det jag skriver. Då stannar jag kvar i verkligheten. Har en konstig fläck på tröjan som jag helt plöstligt upptäckte. Den luktar lakrits. Jag har inget med lakrits hemma. Jag lyckades detektiva mig fram att den suttit på kartongen till fryspizzan jag tog från frysen, men jag vetefan vad det är. Antingen så är det soya eller så är det kola. Men det luktar lakrits. Nu känner jag mig smutsig igen.
Tog värsta långa duschen. Lyckades slå huvudet i kranen.
Jag vill hoppa ur min kropp!!
väntan
Det blev inget "sista samtal" idag. Skulle haft mitt avslutande DBT-samtal med min terapeut, men fick ett sms att det var inställd för Kicki var sjuk. Känns lite jobbigt. Jag går ju bara och väntar på att få veta vad som ska hända med mig. Iofs så kommer DBTenheten inte ta ansvar för det men.. Nu har jag inte fått prata med någon på två veckor och det har hänt en massa skit. Jag är trött på att vänta.
Imorgon åker jag till Stockholm, vilket jag längtar otroligt mycket efter. Saknar Niklas så himla mycket. Allt med honom, hans leende, hans doft, hans röst, hans kramar. Blir typ tårögd när jag tänker på det.
Kommer också träffa Cili, vilket ska bli jättekul.
Hon ska dessutom följa med mig på ett litet äventyr på måndag med ett snyggt resultat (förhoppningsvis) Mer säger jag inte nu, waha!
Kvällen blir till att packa och sen imorgon, im off. Fyfan va skönt!
Imorgon åker jag till Stockholm, vilket jag längtar otroligt mycket efter. Saknar Niklas så himla mycket. Allt med honom, hans leende, hans doft, hans röst, hans kramar. Blir typ tårögd när jag tänker på det.
Kommer också träffa Cili, vilket ska bli jättekul.
Hon ska dessutom följa med mig på ett litet äventyr på måndag med ett snyggt resultat (förhoppningsvis) Mer säger jag inte nu, waha!
Kvällen blir till att packa och sen imorgon, im off. Fyfan va skönt!
so lost
yeah inte skrivit på länge.
har inte haft ork, har varit så mycket och jag har inte haft kraften att formulera det ordentligt.
Jag dissocierar och har ångest.
Jag dissocierar för att slippa ångesten tydligen. En vecka gick utan att jag var medvetet om det i princip. Kom till mitt terapisamtal och var helt lost och min terapeut sa att om jag inte rycker upp mig så kommer jag bli tvungen att bli inlagd.
Det skrämde mig, så nu kämpar jag för att vara medveten om omvärlden, men har sån otrolig ångest istället.
Har brutit mitt ingensjälvskadestreak som varade i 8 månader.
Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med allt det här.
På torsdag har jag mitt sista samtal.
Then what?
Vet inte ens om jag kommer få förlängt aktivitetsbidrag. Vet inte vad jag kommer göra om dagarna,
Vet inte vars jag kommer bo om ett halvår.
Och jag är livrädd och jag orkar itne.
Bajs.
Livet.
Deluxe.
har inte haft ork, har varit så mycket och jag har inte haft kraften att formulera det ordentligt.
Jag dissocierar och har ångest.
Jag dissocierar för att slippa ångesten tydligen. En vecka gick utan att jag var medvetet om det i princip. Kom till mitt terapisamtal och var helt lost och min terapeut sa att om jag inte rycker upp mig så kommer jag bli tvungen att bli inlagd.
Det skrämde mig, så nu kämpar jag för att vara medveten om omvärlden, men har sån otrolig ångest istället.
Har brutit mitt ingensjälvskadestreak som varade i 8 månader.
Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med allt det här.
På torsdag har jag mitt sista samtal.
Then what?
Vet inte ens om jag kommer få förlängt aktivitetsbidrag. Vet inte vad jag kommer göra om dagarna,
Vet inte vars jag kommer bo om ett halvår.
Och jag är livrädd och jag orkar itne.
Bajs.
Livet.
Deluxe.
unreal
Har varit en konstigt senaste vecka. Har känt mig helt borta i huvudet och haft massa overklighetskänslor. Vart väl värre efter läkarsamtalet. Jag lever bara för varje minut, har ingen koll på något annat. Och knappt ens det.
Sitter på bussen och helt plötsligt reser jag av mig själv och är jättenära att hoppa av bussen. Sen så slår tanken mig.. Var är jag? Var ju inte på rätt hållplats, så jag fick sätta mig ner igen. Vet inte vad som gjorde att min kropp fick för sig att jag skulle av där. lite läskigt iaf.
Har spenderat mesta tiden på Kingdom hearts, underbaraste tv-spelet i världen. Och nu har jag klarat ut det. Ni som inte är gamers, är det kanske lite svårt att beskriva.. men känslan av att spela ett riktigt underbart spel, det slår typ allt. Det slår lätt att se en riktigt underbar konsert, det slår de flesta läsupplevelser.. och ja, det mesta.
Jag är glad att jag äger tvåan och vet att det kommer en trea annars hade jag känt mig sjukt tom nu.
Samtidigt som hjärtat värker av alla känslor
Jag har ju dessutom en problematik som gör att jag känner alla känslor gånger en miljon. Så nu har jag fysisk smärta i hjärttrakten för att jag är så sjukt berörd. Egentligen har jag fått höra att jag ska akta mig för sånna starka triggande saker, men jag vill inte leva ett liv där jag itne får känna.
Sitter på bussen och helt plötsligt reser jag av mig själv och är jättenära att hoppa av bussen. Sen så slår tanken mig.. Var är jag? Var ju inte på rätt hållplats, så jag fick sätta mig ner igen. Vet inte vad som gjorde att min kropp fick för sig att jag skulle av där. lite läskigt iaf.
Har spenderat mesta tiden på Kingdom hearts, underbaraste tv-spelet i världen. Och nu har jag klarat ut det. Ni som inte är gamers, är det kanske lite svårt att beskriva.. men känslan av att spela ett riktigt underbart spel, det slår typ allt. Det slår lätt att se en riktigt underbar konsert, det slår de flesta läsupplevelser.. och ja, det mesta.
Jag är glad att jag äger tvåan och vet att det kommer en trea annars hade jag känt mig sjukt tom nu.
Samtidigt som hjärtat värker av alla känslor
Jag har ju dessutom en problematik som gör att jag känner alla känslor gånger en miljon. Så nu har jag fysisk smärta i hjärttrakten för att jag är så sjukt berörd. Egentligen har jag fått höra att jag ska akta mig för sånna starka triggande saker, men jag vill inte leva ett liv där jag itne får känna.
musik är livet deluxe
Jag mår aldrig så bra som när jag är kreativ. Det vet ni redan.
Både igår och idag blev sånna dagar. Var asdepp i fredags och mådde bajs, men igår så var jag upp på stan och träffade en kär vän och sen när jag kom hem hade jag helt plötsligt massa inspiration.
Jag gjorde en ram till ett kort jag köpt på stan, en kalligraferad katt med lite kanji (?) brevid.
sen målade jag två bilder till som jag ska ge bort till två olika vänner.
Idag har jag tagit en lång dusch för jag behövde tvätta håret, och duscha är fan asbra för där satt jag och diktade ihop en massa inför mitt framträdande den 7 mars. Efter duschen satte jag mig och skrev ner det jag hade i huvudet, det blev en A4. och det är bara lite av det jag tänkt att säga mellan låtarna. Dock så går det ju snabbare när man väl sitter där och babblar, men ändå. Jag har även skrivit ut chords till några av dom låtarna jag har i åtanke. Känns skönt att jag kommit igång med det här nu, för tiden går så sjukt snabbt. Det är mindre än en månad kvar nu.
För er som inte vet vad jag pratar om så ska jag ha mitt första riktiga uppträdande snart. Den sjunde mars klockan 19:30 kan du se Livet Deluxe i Nora bibliotek. Jag ska sjunga låtar om att längta hem & längta bort.
Och jag längtar!
Både igår och idag blev sånna dagar. Var asdepp i fredags och mådde bajs, men igår så var jag upp på stan och träffade en kär vän och sen när jag kom hem hade jag helt plötsligt massa inspiration.
Jag gjorde en ram till ett kort jag köpt på stan, en kalligraferad katt med lite kanji (?) brevid.
sen målade jag två bilder till som jag ska ge bort till två olika vänner.
Idag har jag tagit en lång dusch för jag behövde tvätta håret, och duscha är fan asbra för där satt jag och diktade ihop en massa inför mitt framträdande den 7 mars. Efter duschen satte jag mig och skrev ner det jag hade i huvudet, det blev en A4. och det är bara lite av det jag tänkt att säga mellan låtarna. Dock så går det ju snabbare när man väl sitter där och babblar, men ändå. Jag har även skrivit ut chords till några av dom låtarna jag har i åtanke. Känns skönt att jag kommit igång med det här nu, för tiden går så sjukt snabbt. Det är mindre än en månad kvar nu.
För er som inte vet vad jag pratar om så ska jag ha mitt första riktiga uppträdande snart. Den sjunde mars klockan 19:30 kan du se Livet Deluxe i Nora bibliotek. Jag ska sjunga låtar om att längta hem & längta bort.
Och jag längtar!
walk the line
Min ork börjar ta slut.
Jag har varit så jävla duktig så jävla länge nu.
Jag är trött på det. Jag är trött på att låtsas vara stark, och sedan få höra det av andra.
För innerst inne vet jag att jag egentligen är skitsvag och att jag bara ger ut ett sken om att vara stark, för att jag kan formulera mig bättre (vet vad jag ska säga i vilka situationer, för att låta bättre), för att jag inte skadat mig på länge.
Och jag har inte skadat mig på länge. Inte sedan i maj.
Och enligt DBTn betyder det att jag är självskadefri.
För mig känns det inte så. Det känns som jag vilken dag som helst skulle kunna återuppta den vanan. Det sitter fortfarande i. Det är fortfarande det första jag tänker på när ångesten slår till. Enda anledningen till att jag klarat det är att jag tagit en dag, eller nej, en timme, eller en minut, i taget. Och så har jag haft Niklas.
Jag har inte skadat mig sedan jag och Niklas blev ihop. Jag har kännt som att jag vill skydda honom från den delen av mig. Speciellt om det är någon annan som har fått mig att må dåligt. Ska han behöva se såren som någon annan orsakat mig?
Det har inte kännts rättvist.
Men det känns inte heller rättvist att den möjligheten har tagits ifrån mig. Av DBTn från början, av mina tankar om hur Niklas och min familj och mina vänner skulle reagera. Och nu har det gått så långt att om jag gjorde det skulle det bli enorm uppståndelse.
Känns det som.
Och varje gång någon säger att jag är stark, eller duktig.. Då kommer skammen. För jag vet att det är fel, och jag vet att det är jag (medvetet eller omedvetet) som get skenet av det. Jag är oärlig.
De två senaste månaderna har det blivit värre. Jag går inte länge mellan gångerna jag är säker på att jag kommer skada mig själv. De flesta gångerna har jag som tur varit i situationer där det inte varit möjligt, och när jag väl kommit hem har känslan hunnit sjunka lite. Men jag vet inte hur det blir imorgon, eller i övermorgon.
Har även haft samtal med min läkare idag tillsammans med DBT-terapeuten. Jag var jättenervös och hade ångest och hade svårt att tala för mig själv. Och inget blev löst. Jag vet fortfarande inte hur det blir i vår, vad jag ska göra. DBTn avslutas den 26 februari och sen är det tack och hej. Kanske en remiss till KBT. två års väntetid.
Blir förmodligen rehab. Ska väl fortsätta med japanskan på egen hand. Försöka träffa Niklas och vänner så mycket som går.
Men resten av tiden då?
När jag sitter ensam hemma och vet att jag misslyckats igen. Jag gick två år i behandling men nu är jag tillbaka på ruta ett. Och villkoren för aktivitetsersättning har höjts en massa så min läkare var tveksam om han kunde skriva ett läkarintyg så jag får förnyat efter sommaren.
Och det är inte hans jobb att veta vad jag ska göra.
Och det är inte DBTns jobb.
Det är mitt jobb.
och jag har inte en jävla aning.
Jag känner mig så sjukt missanpassad i det här samhället. Jag passar inte in, och jag vill inte göra det heller.
Min läkare sa en rätt sann sak
"Man måste slava sig fram i det här samhället, du är smart och håller dig undan det, men du får betala med stark ångest"
Tja. Men jag har inte valt det dock.
Jag vill inte äta-jobba-sova.
Jag vill inte gå upp sju på morgonen, klara mig igenom en dag fylld av ångest och sen sova mig igenom den tid på dygnet då jag mår som bäst. Om natten.
Men så får man inte göra. Och det är inte normalt.
Och då har man sömnSTÖRNINGAR
Nu känns det som jag skiter i allt.
Jag ska slacka mig igenom den här våren. Jag ska ta till dom medel jag har för att överleva.
Jag ska flytta till Stockholm, jag ska göra en förändring.
Jag ska bort från det här.
Jag har varit så jävla duktig så jävla länge nu.
Jag är trött på det. Jag är trött på att låtsas vara stark, och sedan få höra det av andra.
För innerst inne vet jag att jag egentligen är skitsvag och att jag bara ger ut ett sken om att vara stark, för att jag kan formulera mig bättre (vet vad jag ska säga i vilka situationer, för att låta bättre), för att jag inte skadat mig på länge.
Och jag har inte skadat mig på länge. Inte sedan i maj.
Och enligt DBTn betyder det att jag är självskadefri.
För mig känns det inte så. Det känns som jag vilken dag som helst skulle kunna återuppta den vanan. Det sitter fortfarande i. Det är fortfarande det första jag tänker på när ångesten slår till. Enda anledningen till att jag klarat det är att jag tagit en dag, eller nej, en timme, eller en minut, i taget. Och så har jag haft Niklas.
Jag har inte skadat mig sedan jag och Niklas blev ihop. Jag har kännt som att jag vill skydda honom från den delen av mig. Speciellt om det är någon annan som har fått mig att må dåligt. Ska han behöva se såren som någon annan orsakat mig?
Det har inte kännts rättvist.
Men det känns inte heller rättvist att den möjligheten har tagits ifrån mig. Av DBTn från början, av mina tankar om hur Niklas och min familj och mina vänner skulle reagera. Och nu har det gått så långt att om jag gjorde det skulle det bli enorm uppståndelse.
Känns det som.
Och varje gång någon säger att jag är stark, eller duktig.. Då kommer skammen. För jag vet att det är fel, och jag vet att det är jag (medvetet eller omedvetet) som get skenet av det. Jag är oärlig.
De två senaste månaderna har det blivit värre. Jag går inte länge mellan gångerna jag är säker på att jag kommer skada mig själv. De flesta gångerna har jag som tur varit i situationer där det inte varit möjligt, och när jag väl kommit hem har känslan hunnit sjunka lite. Men jag vet inte hur det blir imorgon, eller i övermorgon.
Har även haft samtal med min läkare idag tillsammans med DBT-terapeuten. Jag var jättenervös och hade ångest och hade svårt att tala för mig själv. Och inget blev löst. Jag vet fortfarande inte hur det blir i vår, vad jag ska göra. DBTn avslutas den 26 februari och sen är det tack och hej. Kanske en remiss till KBT. två års väntetid.
Blir förmodligen rehab. Ska väl fortsätta med japanskan på egen hand. Försöka träffa Niklas och vänner så mycket som går.
Men resten av tiden då?
När jag sitter ensam hemma och vet att jag misslyckats igen. Jag gick två år i behandling men nu är jag tillbaka på ruta ett. Och villkoren för aktivitetsersättning har höjts en massa så min läkare var tveksam om han kunde skriva ett läkarintyg så jag får förnyat efter sommaren.
Och det är inte hans jobb att veta vad jag ska göra.
Och det är inte DBTns jobb.
Det är mitt jobb.
och jag har inte en jävla aning.
Jag känner mig så sjukt missanpassad i det här samhället. Jag passar inte in, och jag vill inte göra det heller.
Min läkare sa en rätt sann sak
"Man måste slava sig fram i det här samhället, du är smart och håller dig undan det, men du får betala med stark ångest"
Tja. Men jag har inte valt det dock.
Jag vill inte äta-jobba-sova.
Jag vill inte gå upp sju på morgonen, klara mig igenom en dag fylld av ångest och sen sova mig igenom den tid på dygnet då jag mår som bäst. Om natten.
Men så får man inte göra. Och det är inte normalt.
Och då har man sömnSTÖRNINGAR
Nu känns det som jag skiter i allt.
Jag ska slacka mig igenom den här våren. Jag ska ta till dom medel jag har för att överleva.
Jag ska flytta till Stockholm, jag ska göra en förändring.
Jag ska bort från det här.
darling, we're everything
Det är inte lätt att leva med mig.
Hade först tänkt att skriva "det är inte lätt att leva med en borderliner". Båda stämmer i det här fallet, men jag väljer den förstnämnda för jag försöker att i sån liten grad som möjligt att skylla på min diagnos när saker blir fel.
Ändå så är det inte helt dåligt att göra det.
Jag lever med en psykiatrisk diagnos där medmänskliga relationer och svårigheter att hantera känslor är betydande delar.
Jag har gått i DBT i 2 år, och jag har lärt mig färdigheter. Dock så har jag under den här tiden inte haft nästan något alls tillfälle att tränna på relationsfärdigheter. Jag var singel ända tills sista halvåret, och det senaste halvåret har jag varit nykär och det har inte blivit bråk.
Och nu slutar jag, och jag kan inte relationsfärdigheterna. Eller om jag ska skita i terapi-termerna; jag vet inte hur jag ska bete mig i en relation, speciellt när problem uppstår.
Om jag har en relativt bra dag. Jag har sovit tillräckligt, ätit tillräckligt, kommit ihåg att ta min medicin,.. då gör det kanske inte så mycket om min älskling blir irriterad på mig.
Har jag däremot en stor klump av ångest inom mig, och han säger ett ord med lite skarpare ton än vanligt, då känns det som jag bara faller. Ett endaste ljud kan få mig att kännas som att jag ska gå i tusen bitar. Direkt börjar alla tankar snurra.
"Kommer han lämna mig nu? Det är klart han kommer, du vet ju själv hur jobbig du är, inte en chans att han kommer stå ut! Det här är sista gången du träffar honom. När du åker hem, då är det inte -ni- längre. Du är totalt meningslös. Nu är du ensam igen, Bra jobbat. Kunde du inte ens behålla honom i ett halvår? Hur fan kunde du tro att ni skulle kunna flytta ihop" osv osv osv.
Och jag tror ju på¨det. Det är ju mina egna tankar, mina egna sanningar. Varför skulle inte dom stämma.. "Det vet jag väl bäst själv!!!"
Allt det där kan hända inom loppet av sekunder. Jag kanske tillochmed skrattade för en halv minut sedan.
För mig är det självklart att jag nu mår piss, men min älskling kanske inte ens märkt av att någonting förändrats med mig.
Han fattar inte, och hur skulle han kunna det, att jag mår dåligt. Och kanske säger något, något harmlöst men som till en med otrolig ångest kan uppfattas som ja.. en provokation, en antydan, ett dömande.
Och då vill jag bara gå. Gå iväg därifrån.
Jag vet inte varför, för lämna honom är det sista jag vill. Det jag vill mest av allt i världen är att han ska krama mig, stryka mig över håret, låta mig få gråta mot hans bröst och höra honom säga fina ord.
Men ändå så är min första impuls och vilja att bara dra därifrån.
Är det för att straffa migsjälv? - Du förtjänar inte honom, så du kan lika gärna gå.
Eller för att straffa honom? - Gå iväg, så märker han att du faktiskt mår dåligt och att han faktiskt inte kan ignorera det
Eller för att skydda mig själv? - Han kommer ändå lämna dig direkt, behåll stoltheten och lämna honom först!
Jag kan inte svaret på mina frågor. Har inga lösningar heller.
Jag har insett att det här verkligen är något som jag måste träna på.
Och det är heller inte bara för vår relations skull som jag måste det, det är även för min egen. För jag är aldrig så nära att självskada mig igen, som efter ett bråk.
Och om jag ska vara ärlig så har vi i princip knappt bråkat. Det har varit stress, trötthet och missförstånd som tagit ut sin rätt, men ändå så har helvetet brakat loss. Inom mig.
Jag vill inte falla tillbaka i självskadeträsket. Jag vill bli starkare, jag vill kunna ha ett förhållande, vårda ett förhållande.
Jag vill inte toffla och bara ge och ge och ge, och jag vill inte vara den krävande som bara tar och tar och tar.
Jag vill hitta balansen.
Jag vill att det här ska hålla-
Det här är det finaste jag har-
Hade först tänkt att skriva "det är inte lätt att leva med en borderliner". Båda stämmer i det här fallet, men jag väljer den förstnämnda för jag försöker att i sån liten grad som möjligt att skylla på min diagnos när saker blir fel.
Ändå så är det inte helt dåligt att göra det.
Jag lever med en psykiatrisk diagnos där medmänskliga relationer och svårigheter att hantera känslor är betydande delar.
Jag har gått i DBT i 2 år, och jag har lärt mig färdigheter. Dock så har jag under den här tiden inte haft nästan något alls tillfälle att tränna på relationsfärdigheter. Jag var singel ända tills sista halvåret, och det senaste halvåret har jag varit nykär och det har inte blivit bråk.
Och nu slutar jag, och jag kan inte relationsfärdigheterna. Eller om jag ska skita i terapi-termerna; jag vet inte hur jag ska bete mig i en relation, speciellt när problem uppstår.
Om jag har en relativt bra dag. Jag har sovit tillräckligt, ätit tillräckligt, kommit ihåg att ta min medicin,.. då gör det kanske inte så mycket om min älskling blir irriterad på mig.
Har jag däremot en stor klump av ångest inom mig, och han säger ett ord med lite skarpare ton än vanligt, då känns det som jag bara faller. Ett endaste ljud kan få mig att kännas som att jag ska gå i tusen bitar. Direkt börjar alla tankar snurra.
"Kommer han lämna mig nu? Det är klart han kommer, du vet ju själv hur jobbig du är, inte en chans att han kommer stå ut! Det här är sista gången du träffar honom. När du åker hem, då är det inte -ni- längre. Du är totalt meningslös. Nu är du ensam igen, Bra jobbat. Kunde du inte ens behålla honom i ett halvår? Hur fan kunde du tro att ni skulle kunna flytta ihop" osv osv osv.
Och jag tror ju på¨det. Det är ju mina egna tankar, mina egna sanningar. Varför skulle inte dom stämma.. "Det vet jag väl bäst själv!!!"
Allt det där kan hända inom loppet av sekunder. Jag kanske tillochmed skrattade för en halv minut sedan.
För mig är det självklart att jag nu mår piss, men min älskling kanske inte ens märkt av att någonting förändrats med mig.
Han fattar inte, och hur skulle han kunna det, att jag mår dåligt. Och kanske säger något, något harmlöst men som till en med otrolig ångest kan uppfattas som ja.. en provokation, en antydan, ett dömande.
Och då vill jag bara gå. Gå iväg därifrån.
Jag vet inte varför, för lämna honom är det sista jag vill. Det jag vill mest av allt i världen är att han ska krama mig, stryka mig över håret, låta mig få gråta mot hans bröst och höra honom säga fina ord.
Men ändå så är min första impuls och vilja att bara dra därifrån.
Är det för att straffa migsjälv? - Du förtjänar inte honom, så du kan lika gärna gå.
Eller för att straffa honom? - Gå iväg, så märker han att du faktiskt mår dåligt och att han faktiskt inte kan ignorera det
Eller för att skydda mig själv? - Han kommer ändå lämna dig direkt, behåll stoltheten och lämna honom först!
Jag kan inte svaret på mina frågor. Har inga lösningar heller.
Jag har insett att det här verkligen är något som jag måste träna på.
Och det är heller inte bara för vår relations skull som jag måste det, det är även för min egen. För jag är aldrig så nära att självskada mig igen, som efter ett bråk.
Och om jag ska vara ärlig så har vi i princip knappt bråkat. Det har varit stress, trötthet och missförstånd som tagit ut sin rätt, men ändå så har helvetet brakat loss. Inom mig.
Jag vill inte falla tillbaka i självskadeträsket. Jag vill bli starkare, jag vill kunna ha ett förhållande, vårda ett förhållande.
Jag vill inte toffla och bara ge och ge och ge, och jag vill inte vara den krävande som bara tar och tar och tar.
Jag vill hitta balansen.
Jag vill att det här ska hålla-
Det här är det finaste jag har-
stockholmsresa/happy times
Har varit hemma hos Niklasbaby över helgen. Åkte dit i fredags och kom hem ikväll. (för mig är det fortfarande tisdag.)
Vi hade det jättebra!
Jag hade med mig min laptop så att Niklas skulle kunna plugga hurt mycket han ville och behövde, så jag också hade något att göra. och Niklas har en router också så vi hade som ett mini-lan, det var romantiskt :D
Jag kan numera stolt berätta att jag har lärt mig alla hiragana! Både läsa och skriva. Och det känns så sjukt kul.
Nästa grej är katakana. Men jag är lite velig, vill verkligen att hiraganan ska ha sjunkit in ordentligt innan jag börjar med nästa alfabet, så jag inte glömmer bort dom eller blandar ihop dom. Men jag blir säkrare och säkrare för varje dag!
Har beställt ett spel till Nintendo DS som heter My japanese coach, som är ett språkinlärningsspel! Längtar massa tills det ploppar in på posten!
Har även två läroböcker, några kana-övningsböcker, en liten faktabok och en massa språkljudböcker att lyssna på.
På söndagen så åkte jag och Niklas till Rågsved där min fina vän Cili bor tillsammans med sin pojkvän. Dom hade en jättemysig lägenhet och det var jättekul att äntligen få träffa henne igen, har saknat henne. Hon följde även med ut på shoppingrunda dagen efter.
Har ju blivit en hel del shopping.
- en Maneki Neko-sparbössa
- pocky med jordgubbssmak
- japanska minikakor med choklad inuti
- en Shin-chan-mugg
- ett par vanliga svarta bomullsleggings
- 3i1-ögonskuggor
- svart eyeliner
- ett sött skrivblock som jag ska skriva kana i
- en väckarklocka i form av en retro-tv
- två tshirtar
- svart&vitrandiga strumpbyxor
- en plånbok
- en kedja till plånboken
oops!
skrivblocket och nedåt shoppade jag idag, jag gick ensam på stan. Niklas började skolan 13:15, så jag tog 13:02-tåget in till stan, men eftersom jag inte hade bråttom hem så kände jag att jag lika gärna kunde ta en ensam-shoppingrunda. Det är inte så ofta man får chansen till att göra det i Stockholm. Gör så rätt ofta här i Örebro.
Man kan liksom gå i sin egen takt, man går bara in i affärer man vill gå in i, man kan vela hur länge man vill om man ska köpa en grej eller inte osv. Dock är det ju läskigare att gå själv, så det har ju både för och nackdelar, men jag hade det riktigt bra när jag knatade runt idag.
Tog bussen hem vid 16:30.
Det har varit en helt underbar helg. Tack till alla medverkande!
Vi hade det jättebra!
Jag hade med mig min laptop så att Niklas skulle kunna plugga hurt mycket han ville och behövde, så jag också hade något att göra. och Niklas har en router också så vi hade som ett mini-lan, det var romantiskt :D
Jag kan numera stolt berätta att jag har lärt mig alla hiragana! Både läsa och skriva. Och det känns så sjukt kul.
Nästa grej är katakana. Men jag är lite velig, vill verkligen att hiraganan ska ha sjunkit in ordentligt innan jag börjar med nästa alfabet, så jag inte glömmer bort dom eller blandar ihop dom. Men jag blir säkrare och säkrare för varje dag!
Har beställt ett spel till Nintendo DS som heter My japanese coach, som är ett språkinlärningsspel! Längtar massa tills det ploppar in på posten!
Har även två läroböcker, några kana-övningsböcker, en liten faktabok och en massa språkljudböcker att lyssna på.
På söndagen så åkte jag och Niklas till Rågsved där min fina vän Cili bor tillsammans med sin pojkvän. Dom hade en jättemysig lägenhet och det var jättekul att äntligen få träffa henne igen, har saknat henne. Hon följde även med ut på shoppingrunda dagen efter.
Har ju blivit en hel del shopping.
- en Maneki Neko-sparbössa
- pocky med jordgubbssmak
- japanska minikakor med choklad inuti
- en Shin-chan-mugg
- ett par vanliga svarta bomullsleggings
- 3i1-ögonskuggor
- svart eyeliner
- ett sött skrivblock som jag ska skriva kana i
- en väckarklocka i form av en retro-tv
- två tshirtar
- svart&vitrandiga strumpbyxor
- en plånbok
- en kedja till plånboken
oops!
skrivblocket och nedåt shoppade jag idag, jag gick ensam på stan. Niklas började skolan 13:15, så jag tog 13:02-tåget in till stan, men eftersom jag inte hade bråttom hem så kände jag att jag lika gärna kunde ta en ensam-shoppingrunda. Det är inte så ofta man får chansen till att göra det i Stockholm. Gör så rätt ofta här i Örebro.
Man kan liksom gå i sin egen takt, man går bara in i affärer man vill gå in i, man kan vela hur länge man vill om man ska köpa en grej eller inte osv. Dock är det ju läskigare att gå själv, så det har ju både för och nackdelar, men jag hade det riktigt bra när jag knatade runt idag.
Tog bussen hem vid 16:30.
Det har varit en helt underbar helg. Tack till alla medverkande!