NIRAK VS INSOMNIA

Klockan är 05:02. Om en och en halv timma ringer väckarklockan. Jag kan inte sova. Jag har sån extrem ångest. Självhatet är så koncentrerat i mig, och jag har ingenting att blanda ut det med. En ovakad sekund och jag gråter. Och jag får inte tillåta mig själv att gråta, då hatar jag mig bara mer.
Det enda jag önskar nu vore att någon speciell sa till mig "Ta några sömnpiller, sjukanmäl dig för imorgon, sov så länge du vill och sedan kommer jag hem till dig och håller om dig så länge du behöver"
Men den tanken gör så fruktansvärt ont. För det finns ingen sådan person, och jag är helt totalt jävla ensam. Och alla chanser att det inte stämmer trycker jag ifrån mig så hårt jag kan. Jag har vänner och familj, men personen jag längtar efter är en annan, och han finns inte.
Det gör så fruktansvärt ont bara.

Jag flydde till Nora, blev för rädd för ensamheten. Och saknaden. Och outsagda meningar. Och ännu mera ensamhet. Är hos föräldrarna och dricker cider istället. Läser lite i min bok, äter en macka. Fixar med pappas iTunes, dricker lite mer, fylletröstäter på natten när jag hör att mamma och pappa lagt sig. En fördel med att bo ensam är att jag inte har något att tröstäta på om nätterna, men det finns det här.
Men det bästa med att vara här är ändå avsaknaden av saker. Avsaknaden av möjligheten att fel eller rätt folk är online, möjligheten att kunna träffa någon, men det blir inte av. Jag har inte möjlighet på samma sätt att gråta eller skada mig själv eller bli helt lost. Jag bara röker, läser, glömmer, gömmer, ignorerar. Det funkar några dagar, men sedan så går allt sönder. Så jag ska hem imorgon. Men jag har iaf sluppit två helgkvällar av ensamhet.

Im on no sleep.
Jag sov mest hela dagen idag, torsdag är ledighet. Och jag har varit så trött.
Hemma har det var oanständigt stökigt. Man såg inte bordet för all skit. Tomma förpackningar, kliovis med disk, gamla pizzakartonger. Det var hemskt, och äckligt, och jag blev så nere bara av att se det. I köket var det samma visa fast värre.
Försökte lägga mig vid två, men alla tankar bara snurrar, och jag har känt mig så ledsen och haft ångest ikväll, så jag kände att det här kommer inte funka. Fan också. Så jag gick upp. Satte mig vid datorn. Helt plötsligt så slog orken till, jag pallade inte med skiten längre så jag städade i köket och på tvbordet. Jag tillochmed dammsög (kanske inte så kul för grannen, klockan tre på natten, men det är inte så lyhört här ändå så). Nu ser det fanimig fint ut i köket. Har samlat ihop alla tomma colaflaskor också. Hade ett berg här brevid datorn, några under sängen, några brevid där jag sitter och röker och några vid tvn. Men nu ligger dom i tre stora papp-påsar. Slängde säkert 30 tomma paket cigg i kartonåtervinning också efter att jag tagit bort plastomslaget. Haha, helt ambitiöst.
Det känns lite lättare nu, faktiskt.

Anledningen till att jag känt mig ledsen är att jag saknar en person i mitt liv. Och han är inte ens en del av mitt liv, i princip iaf. Han skulle kunna vara, om han ville, men det tror jag inte han vill. Fast jag vill. Men jag vill egentligen inte erkänna det för mig själv, och jag skulle aldrig erkänna det för honom. Jag är för sårbar.
Sedan så saknar jag någon överhuvudtaget. Att ha någon. Det är också något jag försöker förneka. Men jag kan ju inte lura mig själv heller. Och jag orkar inte ljuga hela tiden. Jag saknar det såinihelvete. Mitt hjärta bankar, känns som det går sönder. Därför jag försöker att inte tänka på det. Det som inte finns, känns inte. Men jag saknar att få sova på någons bröst. Att ha någon att säga godnatt till. Någon att bli kramad av när jag känner mig ledsen. Jag behöver inte så mycket mer än så. Men jag behöver det. Speciellt nu.
Men så börjar jag tänka på alla hinder. För det är inte bara att ha ett förhållande för mig. För det första så måste personen tycka att jag är någorlunda attraktiv. Jag är tjock och ful. Speciellt tjock.
Sedan måste kemin stämma mellan oss, annars kan det aldrig bli någonting överhuvudtaget.
Personen måste kunna se mina ärr, min trasighet, kunna hantera mina ångestanfall och självdestruktiva handlingar.
Jag har borderline. Det kan döda ett förhållande hur lätt som helst.
Han måste kunna förstå mig och se allt det här och ändå älska mig.
Och sedan måste vi kunna ha kul ihop, och förhoppningsvis ha liknande intressen.
Det är för mycket som måste klaffa. Det går inte. Är det inte det ena är det det andra, eller inget eller allt.
Vet inte varför jag sitter och skriver det här egentligen, kommer säkert ångra mig imorgon. Men det är natt och jag kan inte sova, och jag måste få skiten ur mig.

Jag hoppas att ni andra sover sött.

I måndags hade jag individuellt samtal, första gången på 3 veckor. Och vi tog ett stort beslut. Jag ska sluta i färdighetsträningen. Terapeuterna tycker att jag gått där tillräckligt länge (1½ år), och kan teorin nu. Nu är det dags för mig att träna utanför, att lära mig använda färdigheterna, som jag kan i teorin, i praktiken. Generalisera färdigheter som det kallas hos DBTn.
Jag kommer gå kvar på affektlabb (bildterapi), problemlösningskursen och kedjeanalyskursen, och jag kommer ha individuellt samtal som vanligt. I höst kommer det dessutom startas en generaliseringsgrupp, som jag kommer få gå i.
På onsdag nästa vecka ska jag på ett till informationsmöte på Fontänhuset, och sedan kommer jag gå på deras 10 testomgångar för att se om jag ska gå där i fortsättningen.
Jag känner mig ganska omtumlad av det här beslutet, men jag tror det är bra, att det är dags.
Men det är nu det stora jobbet börjar, och det skrämmer mig.

Dom har dessutom pratat om mig och sagt att det inte är okej att jag fortfarande skadar mig fastän jag gått där så länge. Jag vet inte hur jag ska ta det. Jag antar att jag inte tycker att jag har något bättre alternativ, och dom tycker att jag borde ha det vid det här laget. Ibland önskar jag bara att jag kunde få slippa deras tjat och göra det som funkar för mig. Men jag vet ju samtidigt att det är destruktivt att tänka så, och sen så har jag faktiskt skrivit kontrakt att jag ska kämpa mot det här. Och jag gör mitt bästa. För det mesta.

Jag överlevde!  Jag var hos tandläkaren idag för att göra den ökända rotfyllningen. Jag ramlade och slog ansiktet i marken på fyllan i mars så tanden dog, så dom var tvugna att borra ett hål in i tanden och sen rensa ur nerven. Jag var fruktansvärt nervös och hade ångest så jag tog några piller innan för att ta mig igenom det.
Men det var inte så farligt. Jag hade ipoden på hög volym i öronen och ansträngde mig på att koncentrera mig på musiken och inte vad det var dom gjorde i käften på mig. Jag fick ha en duk över munnen som bara framtanden stack fram ur, och ett par stora plastbrillor, modell träslöjd, på mig. Jag låg och tänkte; snart gör det ont, snart händer det nått, snart så kommer dom behöva ge mig en spruta iaf!, men det blev inte så. Ingen spruta (min största skräck med tandläkarbesöken) och ingen smärta i tänderna. Och nu är jag så lättad.
Efter mötet var klart så tog jag och pappa, som var så snäll och var med mig hos tandläkaren, oss iväg till MQ där jag köpte en kappa/trenchcoat som var assnygg. Den var nedsatt halva priset. Mina snälla föräldrar lånade pengarna till mig, så ska jag ha en avbetalningsplan! Jag förtjänade den fan, så mycket som jag kämpat senaste tiden!

AH den här dagen har varit omtumlande och det var även gårdagen (ska berätta mer om det nästa gång jag skriver), så jag ör helt slut i kroppen medans jag är helt stirrig i huvudet och ville springa runt, men det orkar ju inte kroppen med så jag ska nog lägga mig och läsa lite och sen däcka! FYFAN VA SKÖNT ATT DEN HÄR DAGEN I PRINCIP ÄR ÖVER! <3

Sjunga själen ur mig. Allt gick inte som tänkt. Jag ska berätta från början.

Det var iaf i fredags, på nationaldagen, och jag skulle sjunga solo på firandet som hölls vid tågstationen i Nora. Jag skulle bli kompat på piano av Björn J:son Lindh (som har kompat mig förut) och jag skulle sjunga Ljusa kvällar om våren ur Kristina från Duvemåla, valde den låten själv.
Det var typ 25-30 grader varmt och jag satt under ett partytält tillsammans med Björn och ljudteknikern. Ceremonin börjar, det är dans av Gyttorps folkdansgille, kulturprisutdelning, körsång och nationaldagstal innan det är min tur. Jag hann bli lite nervös, oroade mig över att jag skulle glömma bort texten.
Jag blir presenterad och gick fram. Hamnar mitt i solen och allt ser svart ut för jag blev bländad. Björn börjar spela. Jag glömmer bort hur låten går. Får inte in rätt takt och tempo. Försöker sjunga. Sjunger falskt.

STOPP

jag bara kände. det här går inte, det här kan inte jag stå flr, SÅ HÄR DÅLIG ÄR JAG INTE! och jag skämdes. Så jag bröt. Stannade upp, vände mig om. Sa, vi tar om det från början. Björn hade inte haft någon medhörning, han hörde mig inte när jag sjöng, så han kunde inte höra att jag kom efter. Ljudteknikern fixade det iaf. Jag vände mig till publiken. Fick ur mig "Jag ber om ursäkt, det brukar gå bättre". Tar ett djupt andetag. Börjar om, och sjunger. Sjunger. Det gick jättebra. Okej jag råkade sjunga samma mening i två verser men det märktes inte.
Jag har aldrig någonsin fått så mycket beröm efter ett framträdande som jag fick efter. Jag fick beröm för att jag var modig, att jag var proffsig som skött det så bra när det blev fel i början. Ljudteknikern sa även det; att sådär är det bara riktiga proffs som klarar av. Men mest av allt fick jag beröm för min sång. Och det gör mig så glad. För det är ju det jag ville att dom skulle minnas. Inte att jag sabbade början och fick börja om, men ändå gjorde det. Okej att jag kan känna att det var bra gjort, men det viktiga var när jag väl sjöng. Och jag nådde ut. Mammas bästa kompis grät, och sa idag att hon fått samma känsla som när hon lyssnar på Antony & the Johnsons (kan man få bättre komplimang?)
En dam kom fram och sa att min röst var alldleles trollbindande. En annan berömde mig för låtvalet. Och jättemånga sa att jag sjöng så vackert. Och jag känner mig så rörd och stolt.

Jag har knappt tänkt på allt som gick fel i början, jag hade kunnat hänga upp mig på det massa, fått massa ångest, och bara minnats det, men tack vare alla fina människor som tog sig tiden att gå fram till mig efteråt och säga så fina saker, så kommer jag minnas det här framträdandet som något fint, något jag är nöjd med. Trots allt.
Och jag älskar att sjunga, det finns inget bättre än att framföra musik för folk, att dela med sig av känslor och toner.

Min körledare som var den som tipsat om mig till firandet, sa att hon så gärna vill göra mer saker med mig och att vi får höras av snart, jag kan få sjunga på gudstjänster och sånt också. Och jag tar varje chans jag får för att sjunga. Jag har sån tur att jag träffat henne och att hon ger mig så många chanser!

Idag var jag ute mycket. Och det var jättevarmt, så jag gick i kortärmat. Jag brukade aldrig tycka det var jobbigt förut, jag skämdes inte. Nu är det asjobbigt. Man hör folk som säger "vilka armar!", man ser folk som nästan ryggar tillbaka, man hör folk skratta. Man får för sig att alla tycker man är asäcklig. Jag själv tycker ju det, varför skulle inte alla andra göra det också? Tänk om jag smittar. Att jag är fet och svettig är inte heller så hjälpsamt. Men jag får ju skylla mig själv som gick runt med kortärmat, liksom vad väntar jag mig? Men jag blev lite avväpnad av mina egna tankar.
Det var marknadsafton här i Örebro, jag och mamma gick runt lite. Det var så sjukt mycket folk, man kunde knappt ta sig fram. Och folk flockades, så det var nästan ingen mening med att försöka hitta nått kul. Jag fick panik inombords, kändes som jag skulle svimma, men jag lyckades dölja det ganska bra.
Iskallt vatten i ansiktet när jag kom hem.
Nu har jag dundrande huvudvärk.

Jag var i Nora idag också. Jag byggde verkligen på sårbarheter idag.
Men jag var iaf där för att öva med Björn som ska kompa mig när jag ska sjunga på fredag. Vi satte den på andra försöket. Det känns jättebra, och det är så underbart att få komplimanger av en som är proffs. På fredag ska jag sjunga själen ur mig eller nått. Och rysa samtidigt. Det är en av de häftigaste upplevelserna som finns. Att rysa när man själv är den som spelar/sjunger. Musiken är det som ger mitt liv mening, om man nu tror på meningar.

Ibland är det inte så svårt att vara modig. När man inte har så mycket att förlora. När jag själv gett upp hoppet, så är det inte så farligt längre att säga "jag saknar dig".

Jag skulle köpa den där fläkten idag. Dock var det fler än jag som tänkt samma tanke, så alla var slut. Jag tröstade mig med hellokitty-såpbubblor och en minifläkt man kan hänga runt halsen och ha med sig.
Jag älskar såpbubblor, det är hopp i fysisk form. Jag ska sätta mig i mitt fönster ikväll och blåsa. Haha och nu kom jag på en jättebra idé, att jag kan ju använda fläkten istället för min egen luft att göra bubblor med! Åh det kommer bli så fint.

Jag känner mig helt död. Följde ju med Jossan och hennes man till Kilsbergen, där jag satt i solen flera timmar. (Det var för övrigt jättemysigt, vi hade med fika och så, och Jossan badade), sen åkte vi hem och satt ytterligare några timmar ute på altanen. Vid klockan elva ikväll kändes det som om hjärnan kokade, men det gick över när jag druckit massa vätska, och tagit en ibumetin. Nu är jag mest dunderzombie. Bara sitter här och stirrar. Och det är typ 30 grader i lägenheten. Imorgon är det jag som köper en bordsfläkt!!
Orkar inte lägga mig i sängen och försöka sova, jag kommer bara ligga där och svettas och inte kunna somna. Fandå. Kanske får dra en all-nighter med min bok, men jag vetefan om jag skulle kunna ta mig iväg till DBTn då. Ujuj.

Annars så är jag så glad att sommaren är här! Känns som jag nästan är ute ur mitt vinteride. Plus att jag kommer på mig själv med att träna på färdigheter. Den du. Det hade jag inte trott för ett år sedan.

Mixtrade lite med medicinen igår. Fick inte effekten jag önskat, fick dödsångest istället. Lyckat. Kommer inte göra om det. Inte med den medicinen iaf. Jag är förvånansvärt pigg idag, så jag har gått med på att följa med Jossan till Kilsbergen om ett tag. Det får väga upp mitt nederlag från igår, göra något bra.

Jag låg i sängen, det var det enda jag kunde göra. Fick för mig att jag inte skulle kunna röra benen eller armarna om jag försökte. Så då var jag tvungen att göra det. Om och om igen eftersom jag hela tiden trodde att jag inte skulle kunna nästa sekund. Sen fick jag för mig att om jag somnade så skulle jag säkert spy, och då kvävas av mina spyor. Jag spyr aldrig, utan flit, och jag vet inte varför jag skulle gjort det då heller. Sen kom känslan av att allt är försent. Inget har en återvändo.
Jag lyckades iaf tillslut somna efter att ha legat och ryckt av alla myrkrypningar i benen.
Nä, som sagt, jag klarar mig utan detta igen.

Har förövrigt läst ut Gör vad du vill av Erlend Loe idag. Den var asbra. Har börjat på en ny Loe nu; Blåst. Finns inte mycket bättre.