NIRAK VS INSOMNIA

Blev ett dubbeldygn igen. Andra gången på 4 dagar. Jag börjar tro på det här med att sova varrannan natt. Jag skulle nog palla det, iaf ett tag. Och jävlar vad jag skulle få saker gjort.
Har tillochmed en plan. Som utgår ifrån att jag har aktiviteter säg tex fontänhuset mån, ons och fredag.
Söndag: sova länge, vara vaken hela natten
Måndag: gå på FH, sova på kvällen och natten igenom
Tisdag: sova så länge som möjligt på dagen, vara vaken hela natten
Onsdag: samma som måndag
Torsdag: samma som tisdag
Fredag: samma som måndag
Lördag: samma som tisdag
Söndag: dega under dagen, och sedan börjar allt från början igen.
Det är ju asbra!

För enda gången jag får någonting gjort, speciellt när det kommer till städning, är när jag inte har sovit. Det är enda gången som jag får tillräckligt med energi och så blir jag lite konstig i huvudet så då kan jag stå ut med äckelheten att fixa in disken eller så. Jag kan plugga timmar i sträck, jag kan ha 5 projekt på gång på en och samma gång.
Jag blir så sjukt effektiv.
Frågan är hur det skulle bli efter en lång period. Men jag kanske borde prova.

Hade individuellt samtal idag och det lutar nästan mer åt att jag kommer hänga på rehab än fontänhuset. Det känns bäst för mig iaf.
Om en vecka har jag läkarsamtal. Då blir det seriösa bullar, och min terapeut ska vara med också. läskigt.

Imorgon dock, åker jag till min älskling i Stockholm, ska även träffa Cili. Ska bli helt underbart! Har även planerat en ordentlig shoppinrunda! Yay!

blev en vakenhet på ca 31 timmar igår. Det tär endel.
Sov sen till 17 idag med en jättejobbig mardröm.
Jag drömde att jag var i Nora, och en organisation som i princip var samma sak som KKK, dock klädda i svart, skulle ha nån stor demonstration eller liknande. Alla hade mest skrattat åt det och var övertygade om att inga skulle dyka upp eller ställa upp. Dock så blev det helt galet. Jag försökte ta mig från torget till huset jag bodde i förut i Nora, det är typ 100 meter, men det kryllade av KKKare som jag var tvungen att gömma mig för. jag var ju dock svartklädd själv, som vanligt, och hittade ett svart tygstycke som jag drog över huvudet så jag kunde försöka ta mig oskadd hem. För dom ville skada alla som inte stödde dom. Helt plötsligt blir jag och mitt sällskap upptäckt, och jagade. Av en gammal klasskompis visar det sig. Många av mina vänner såg jag var anslutna till KKKarna och hjälpte till att misshandla folk. Jag blev nertvingad på marken och jag försökte skrika saker till den där klasskompisen för att få honom att sluta, försökte såra honom, trycka på svaga punkter. Kallade honom tjockis. Då tog han en kniv och skar in ordet Smalis på bröstet på mig, alltså typ som en chestpiece om man ska jämföra. Ordet blev dock till tjockis under drömmens gång.
Efter en massa timmars springade och gömmande (bland annat i stockholm, man hoppar ju fram och tillbaka i drömmar) så får vi reda på att om man sätter upp händerna i luften när KKKarna ser en, som att man ger upp, så skadar dom inte en. Det är som ett tecken att visa att man inte är emot dom. Jag var tvungen att göra det massa för att klara mig levandes igenom.
Sen är det mest suddigt, hände massa saker till som jag inte minns eller vill minnas.
Men det var riktigt otäckt.
Mådde inte så prima när jag vaknade.

Jag har framtidsångest.
Dels det här med DBTn, och dels flytten.
Blir kanske Stockholm ändå. Men hur fan får man lägenhet där? 2-6 års kötid?!
Jag känner mig så jävla otrygg. Vet inte vad jag kommer göra eller någonting om 6 månader. Vet inte vad jag vill heller.
En del av mig vill bara härifrån, börja på nått nytt. Speciellt nu när jag inte kommer ha DBTn längre. Vad har jag för anledning att vara kvar? Ska jag gå på fontänhuset för resten av livet?
Känns itne som jag har någon framtid här.

Men å andra sidan. Vad kan jag göra i Stockholm? Kommer jag bli helt isolerad. Hur ska jag kunna hitta ett socialt nätverk där? Vad ska jag göra om dagarna? Hur mycket krångel kommer det bli att byta landsting, läkare, psykhjälp, försäkringskasse-handläggare osv osv.
Tänk om jag inte ens får förnyat aktivitetsersättning?

Jag vill inte tänka på sånthär. Jag har effektivt undvikit alla sånnahär frågor i 2½ år nu. Men nu så kan jag inte undgå det längre. Fan jag är så jävla rädd.
Kan ingen bara gå in och ordna allt åt mig, säga vad jag ska göra? (som alltid förr)

Jag har dock en fast punkt i mitt liv och det är Niklas. Och får jag ha honom i mitt liv, så kommer jag vara trygg. Du berikar mitt liv. Tack <3

Ibland känns livet bra. Det är dom dagar när man får vara kreativ och ägna sig åt det man tycker om.

Har gjort 30 hiragana-kort nu! Börjar bli lite svårt att hålla isär dom bara genom att upprepa vad dom heter när jag målar dom, men jag ska plugga, plugga plugga när dom är klara. Det är så kul!
Har även skaffat ett tillägg till firefox som om man har det aktivit kan översätta kanji och kana (hiragana + katakana) när man håller musen över ett tecken eller en markerad mening. Värsta bra!

Sitter och lyssnar på Tick, tick... BOOM!, pratar med Niklas och käkar hemmagjord kola. Kingdom Hearts ligger i mitt PS2 och väntar. Jag njuter

Är rättså nyvaken.
Onsdagen var en skitdag, rent utsagt. Låg bara hemma. Hade missat Monse pga min bajsiga sömn, och var deppig hela dagen.
Gårdagen var helt tvärtemot!
Dagen började segt, jag var fortfarande deppig, och nervös inför DBT-samtal. Men jag vaknade iaf av väckarklockan! Bra det iaf. Tog mig iväg till USÖ och hade mitt samtal. Min terapeut sa endel saker som gjorde mig ledsen, och jag gick därifrån ännu mer deppig än vad jag var när jag kom.
Jag bestämde mig för att tröstshoppa lite. Och belöna mig för att jag tagit mig iväg.
Jag köpte en kofta, hårspray, en röd ögonskugga och KINGDOM HEARTS!! (så jävla glad, hade inte ettan innan, bara Chain of Memories till GBA, och tvåan, så nu har jag alla tre, asbra!)
efter det drog jag hem och var så sjukt trött, hade inte somnat förens typ sju på morgonen.
Satt en stund vid datorn och degade, och precis när jag tänkt ta mig en lite tupplur, så ringer det på dörren. Jag hade helt totalt glömt bort att jag skulle träffa mamma.
Det var iaf hon, och vi drog iväg till Marieberg. Så det blev två shoppingrundor för mig! Perfa!
Jag köpte ett par degskor (snygga dessutom), en limpa cigg, och lite random mat.

På kvällen så hade jag egentligen tänkt lägga mig tidigt, men fastnade. Niklas tipsade mig om att installera japansk språk-input så nu kan jag skriva kanji, hiragana och katakana med tangentbordet! すごい!!!
satt även mitt i natten och pluggade hiragana, det är så kul! Idag ska jag göra en massa kort med alla hiraganatecken på, och skriva vad dom heter på baksidan, så kan jag testa mig själv med dom.
Min lära mig japanska-iver har väckts igen, och det är askul!

Jag fastnade ju även i sängen med Kingdom Hearts. Jag har inte spelat ut tvåan, men jag började på ettan ändå, för då blir dom ändå lite i kronologisk ordning. Asbra. Och jag älskar dom spelen så jävla hårt! <3<3<3

Idag är en degdag (dock en bra sådan) hemma, och imorgon så ska jag och Jossan hem till hennes kompis Frida och festa. Det blir lite inofficiell firning av att Jossan fyllt år! Ska bli jättekul! Jag och Jossan ska träffas tidigare och göra oss iordning, sitter och funderar lite över outfit redan nu, haha.

Förövrigt har jag enbart fått positiv respons angående flytt till blogspot, men jag har fortfarande inte bestämt mig. För det FUNKAR ju här, bara det att blogspot har lite fler fördelar, som jag gärna skulle utnyttja. Men det mesta hänger på hurvida jag kan föra över gamla inlägg, vill ha allt samlat på samma plats, och jag har inte riktigt orkat ta mig tid att kolla upp det än (help wanted if available!)

わたしはげんきです！！！

ännu en natt när man inte lyckats somna i tid. Vad har jag för ursäkt den här gången? Känns som det enda jag gjort idag är att sitta och deppa och må dåligt. Och sen må lite dåligt fysiskt och då kan jag ju passa på att må dåligt över det också.

Har försökt lägga mig några gånger men det slutar bara med att jag ligger och sparkar omkring mig i sängen. Kickar bort täcket, blir kall om fötterna, klättrar på väggarna, dunkar huvudet i kudden, slår på täcket. Suckar. Ljudligt.
Så jag poppade popcorn och drog på nån deg film istället. Synd bara att filmen verkade askass så den passa inte ens att ligga och slöglo på.
Då hamnade jag här istället.

Har fixat så min twittringar hamnar här till vänster. Tjoho, piller.
Älskar att filosofera med en maxgräns på 140 tecken.
Och faktumet att min favoritförfattare också använder Twitter. På japanska visserligen, men ändå.

På tal om japanska är jag väldigt sugen på att ta upp mina hemmapluggningar av det. Sitter och ritar hiragana och fnissar för mig själv. yare yare. (やれやれ)



Just nu är jag lite trött på Blogg.se
och funderar på att gå över till blogspot istället. (har ett gammalt nästintill oanvänt konto där sedan 2005)
men jag vet inte. Det är ju så sjukt irriterande med folk som bara byter ställen och skaffar nya bloggar hela tiden. Så förmodligen blir det inget av (stoltheten, javet) men ah.
Bara som den grejen att när man ska kopiera in en text i den här rutan som man bloggar i så kommer det upp en asdryg pop-up som tar bort alla radbyten och sånt från det man vill klistra in. Och blogspot verkar så mycket mer kompatibelt med annat.
Så. Vad säger ni?
Skulle det var jobbigt och irriterande om jag flyttade bloggen till blogspot? (vet inte hur det funkar med att föra över gamla inlägg dit men jag ska kolla upp)
eller skulle ni bara tänka "well.. fuck that" och sluta läsa?
Väldigt tacksam för svar i kommentarfältet. PUSS

Ångest, ångest, ångest.
Känner mig så jävla dålig.
Än en gång har jag försovit mig, inte vaknat av väckarklockan.
Jag vet fan inte vad jag ska göra.
Jag bara förstör för andra.
Jag tror jag ska sluta göra upp planer, lika bra, vill inte såra folk.
Jag måste verkligen ta mig iväg till DBTn imorgon, annars vet jag inte vad som händer.
Men jag har ju fan ingen kontroll över det här.
Ska jag behöva dubbeldygna varenda gång jag har något planerat dagen efter?
Jag orkar inte mer, vill bara stänga in mig.
Förlåt-

Ibland blir jag bara så trött. Kollade just på Conan O'Brien.
Dr Drew från Celebrity Rehab var där som gäst. De pratade om hans show och hans kommande show, men sedan även om andra "reality-shows" som visas i USA.

Tydligen finns det flera program nu som i korta drag i princip består av att de tar ett antal personer med personlighetsstörningar (speciellt borderline verkade det som), och så får dom där personerna en massa alkohol och så ska dom sitta tillsammans och bli "galna", och det ska sedan bli bra TV.

Jag blir så ledsen när jag hör om det här.
Det är precis sånt här som gör att "borderliners" blir så missuppfattade, så dåligt behandlade och utestängda när de äntligen vågar söka hjälp.

Mr O'Brien själv sa själv " crazy personality disorders" flertalet gånger under intervjuen.

Och så sitter man här med en en-kilos-journal med just order borderline stämplat över alla papper.
Och så kommer man till psykakuten och dom säger att man bara vill ha uppmärksamhet.
Att jag bara försöker manipulera dom så att jag ska få bli inlagd.
Så står man där och känner bara att jag dör, jag dör, nu dör jag, hjälp mig snälla hjälp mig, för jag klarar inte längre.
Men jag är ju bara en manipulation, uppmärksamhetssökande tonårstjej med skärsår på armarna.
Dom bestämmer, inte jag.
Vad fan ska man göra.

som vanligt blir jag mer kreativ om nätterna. de två senaste nätterna har varit snäppet värre: underbara!
Jag har varit på så otroligt bra humör. Igårkväll över RENT, och ikväll, mest för att det har varit en bra dag och sedan när kvällen kom så har jag bara suttit framför datorn i kanske 7 timmar i sträck.
Jag har pluggat japanska; både ord, fraser och hiragana.
Jag har lekt med min twitter.
Jag har pratat med underbara människor.
Jag har lyssnat på underbar musik (mest Tick, tick... BOOM!, en musikal av Jonathan Larson som gjorde RENT, men även en del japansk musik)
Jag har gjort en anime-avatar som var meningen skulle likna mig men resultatet blev rätt fail.
Jag har gjort hemmagjord enkel kola. Två gånger (failade första gången)
Jag har skrattat, pipit av exaltation och fnissat högt för mig själv.

Klockan tre så sa jag Nu är det nock! men är fortfarande uppe. Vad kan man annars göra en så underbar natt som denna?
Det enda som får mitt hjärta att skära är att min älskling inte är här, men jag klarar ju mig, jag kan må bra ensam, och det är ett jättebra tecken.

Imorgon ska jag fika med en vän från gymnasiet och ska förhoppningsvis få höra om alla hennes äventyr i Los Angeles där hon bor och pluggar när hon inte är på julbesök i Sverige.


|\|1RR3 - ニラク säger (03:02): det är mycket som är bra för mig just nu faktiskt

fivehundred twentyfive thousand sixhundred minutes & åtta dagar
har det gått sedan jag såg RENT på Broadway

inatt fick jag se den igen.

det sista ögonblicket. den allra sista föreställningen.
jag var inte där, men jag har ändå fått se det, och det nästan prick ett år senare.

Jag har aldrig blivit så berörd av någonting som jag blivit av RENT.
varenda ton, vartenda ord går rakt in i mitt hjärta.
varenda strof har en mening, ett budskap.

jag är så otroligt glad att jag fått ta del av RENT, att jag hann, innan det var över.

RENT på Broadway är över, men RENT är inte över.
Inte för oss som fått uppleva det, inte för oss som gråtit, skrattat, och skrattat medans vi gråtit, tillsammans med Mark, Roger, Mimi, Collins, Angel, Joanne, Maureen och Benny.

RENT kommer aldrig glömmas bort.
Den kommer spelas på andra scener, på skolor, på turnéer, i folks stereos och tv-apparater jorden runt.
Budskapet kommer aldrig dö.

Jonathan Larson, skaparen av RENT, jobbade i 15 år för att färdigställa musikalen. Han dog samma natt som den hade premiär. Dagen efter ställdes den vanliga showen in, och istället så bjöds alla hans släkt och vänner in, och man sjöng hans låtar, hans verk.

Publiken grät, artisterna grät.
 Efter sista applåden tystnat, så hördes en ensam stark röst i salongen säga

"Thank you, Jonathan Larson"

Då kom den starkaste applåden under hela kvällen.

Jag önskar att Jonathan var här, 12 år senare, och fick se sitt livsverk beseglas.
Det går inte, men vi kommer alla hjälpas åt att föra din dröm vidare.

 En sak kan vi säga.

Tack, Jonathan Larson

stora beslut. Jag ska sluta i DBTn.
Inte för att jag är färdig, inte för att jag kommit så långt att jag inte behöver DBTn längre, utan för att jag inte klarat ta mig dit på så länge, så jag kan inte gå kvar.
När jag träffade min individualterapeut förra veckan så var det första gången på två månader.
Då hade dom pratat om mig i teamet. Jag fick uppfattningen om att dom flesta i teamet ville att jag bara skulle sluta, medans min terapeut vill hjälpa mig lite till.
Som kompromiss så ska jag få ett färdighetsvidbehållande program några veckor, och sedan avslutas det.
Vi ska prata om vad jag kan göra för att behålla mina färdigheter som jag lärt mig under de här två åren, och sedan så ska vi prata om att se triggers i tid och märka när ångestkurvan går uppåt, så jag kan göra något åt det, istället för att plötsligt vara i känslan och sedan göra något utan att använda förnuftet.

Det känns jättekonstigt. Skönt, men jag är ändå rädd. För jag har ingen aning om vad som händer nu.
Min terapeut och min läkare och jag ska träffas och prata om det här. Speciellt mina sömnbesvär och problem med att ta mig iväg.
Förmodligen kommer våren bli till att jobba med just detta plus att gå på fontänhuset för att ha något att göra istället för att isolera mig hemma. Kanske blir rehab aktuellt igen, jag vet inte.

Direkt när jag avslutat behandlingen så ska dom skriva en ny remiss till DBT-enheten, så att när jag jobbat med mig själv tillräckligt för att kanske kunna återupta en behandling igen så ska jag redan stå i kön.
Detta skulle kunna innebära att jag kan ha kvar min aktivitetsersättning fastän jag inte går i terapin.
Mer än så vet jag inte just nu.

När våren är slut så kommer jag och Niklas flytta ihop. Det är det som jag ser fram emot och längtar efter just nu. Hade jag inte honom så hade jag inte en anledning att kämpa. Så känns det i alla fall.

Kommer veta mer på torsdag då jag har nästa individualsamtal.