NIRAK VS INSOMNIA

Jag är så trött, så fruktansvärt trött. Snart är det sommarlov och jag börjar bli nervös. Fyra veckor utan terapi och stöd. Ingen anledning att gå upp om mornarna, ingen anledning att kämpa, eftersom jag inte kommer få nån feedback tillbaka. Jag förstår inte hur jag ska hålla mig själv uppe.
Idag såg jag dig på stan, och då blev det värre. Eftersom allt som jag bygger upp, hela tiden, hela dagarna när jag håller mig borta, koncentrerar mig på annat, går vidare; allt försvinner av ett enda leende. Det är sjukt.
Validera validera validera.
Jag har handlat så jag slipper gå utanför dörren imorgon och kanske även söndag. Jag ska ha en egen helg, och göra exakt bara vad jag själv vill göra. Men det verkar inte va något annat än att sova.
Men, jag har iaf min nya ipod att ägna mig åt. Och en massa anime
Vi hörs efter helgen, godnatt och lycka till.

Idag var det jättevarmt så jag hade t-shirt på mig när ja var iväg till DBT'n. Jag har inga nya sår men ärren syns ju tydligt. När jag stod och väntade på bussen på resecentrum så kom det fram en tjej/kvinna till mig och frågade vad som hänt med mina armar. Jag blev helt ställd, jag är inte van vid att folk är så direkta, folk brukar mest stirra och undvika ögonkontakt typ. Jag fick ur mig nått i stil med att Jag har ett självskadebeteende och Det är lite svårt att förklara. Men då visade det sig att hon också hade haft det, men inte så mycket så det syntes nu, och hade tagit till missbruk istället, men ockås haft det jobbigt med ångest sedan hon var liten. Nu mådde hon mycket bättre och kunde prata om det och hon hade liksom känt igen sig i mig eller nått, därför hon kom fram. Hon var helt underbar, och jag blev glad. (Även fast min socialfobi gjorde att jag spände hela kroppen och inte kunde kolla upp från marken och bara ville springa därifrån och ÅNGEST) Sedan kramade vi varandra och gick på bussen.
När sånt här händer så blir jag lite mindre bitter på världen och sådana stundet behövs <3

Igår träffade jag Virre, det var jättekul, och skönt att få ses igen, det var så länge sedan. Vi träffades vid tolv på våghustorget, och gick till La Baguette och åt. Sedan drog vi igång en ordentlig shoppingrunda. Det är sjukt hur tillfredställande det är att spendera pengar. Jag hade ju mycket mer pengar än vad jag trodde så jag unnade mig en massa saker. Det blev hårfärg, en mascara, en rosasvart palestinasjal, två likadana linnen; ett rosa och ett vitt, en lång svart tshirt, en långärmad svart tröja (i storlek Medium på Gina tricot! så jävla skönt att komma i mindre kläder, kanske har jag faktiskt gått ner i vikt som en del påstår.tillfredställelse) Sedan satte vi oss och fikade på Bara Vara, som har världens godaste milkshakes. Vi tog en vända förbi game också, hade velat unna mig ett nytt spel också men det fanns inget tillräckligt billigt som jag föll för. Dessutom har jag börjat spela FFTA igen, och det kan man spela hur många timmar som helst på. Har iaf ägnat 70 timmar åt det tidigare.
Sist jag var på shoppingrunda kom jag hem med ångest och trasigt självförtroende, inga kläder passar, allt är för litet, jag är för tjock, men iår kom jag faktiskt i kläder och jag köpte inget plagg som var större än Large. Okej att jag är mindre på överkroppen än underkroppen men det känns bra ändå. Jag skulle vilja komma i min älsklingkjol igen, när jag gör det, då kanske jag kan känna mig nöjd. Ha kläderna jag kunde ha för ett år sedan. Jag kommer iofs förmodligen aldrig bli NÖJD men jag kanske inte skulle vilja gråta varje gång jag var tvungen att klä mig.

Jag kan inte sova. Och jag är hungrig. Jag kokar makaroner, det enda jag pallar att laga och enda jag klarar att äta. Jag vill sova. Och jag vill att det ska bli dag så jag kan spela boktai. Jag vill ha helg. Och death note 35 subbad. När jag sov sist drömde jag mardrömmar, massa sprutor som trycktes in i kroppsdelar och jag var tvingad att kolla på. Jag hatar sprutor, jag har fobi mot sprutor. Tack snälla hjärna för att du tvingar mig att uppleva mina skräcker. Inte konstigt att jag inte kan sova nu.
Nått positivt med sömnlösheten är att jag får en massa saker gjorda. Jag har gått igenom min post, sorterat räkningar, kollat upp saker ifall jag ska byta bredbandsleveratör. (Jag kan få 100/10 istället för 8/1 för samma pris verkar det som, och min bindningstid går ut inom en månad). Jag har gjort DBT-läxorna, letat fram massa GBA-spel som jag ska ta tag och börja spela igen. Och planerat min ekonomi lite. Jag hade mycket mer pengar kvar än vad jag trodde dessutom, det känns jättebra, jag är som stolt över mig själv. Och så har jag funderat över saker jag nu kan unna mig eftersom jag varit duktig den här månaden.
Makaronerna kallar, får hoppas sömnen gör detsamma snart.

Jag kunde inte sova inatt och det gav mig en oväntad chans att reda ut en hel del frågetecken. Med en annan person, om vår relation. Jag vet inte hur specifik jag vill vara än men jag kan säga att allt känns mycket klarare nu, och jag kommer nog inte ligga sömnlös över det just nu heller. Jag är också stolt att saker hände lite på mitt initiativ, eller jag kunde uttrycka vad jag ville och hur jag såg på saken och fick medhåll. Jag tror iaf att detta leder till att jag kan behålla relationen men samtidigt också behålla min integritet och mina rutiner och allt jag byggt upp senaste året. Och det känns väldigt bra.
Det kan inte skada att få in lite kärlek i mitt liv. Om inte annat för att träna relationsfärdigheter. haha nej vad hemskt. Det enda nu är att det känns som jag inte riktigt kan prata klarspråk om det, liksom skriva ut Vem och Vad och Hur men det kommer snart, såfort jag vågar.

Så släppte jag taget. Egentligen så visste jag vad som skulle hända, att jag skulle ge med mig, och det var väl därför jag försökte spjärna emot. Vissa saker vill man inte veta om sig själv. Men mest skäms jag nog för alla andra, alla tankar jag projiserar i andra. Att de skulle se mig som uppgiven, eller inte uppgiven; som att jag gett upp. Som att jag är svag. Men det är väl bara mina tankar det med.
Jag vet inte vad som kommer hända nu efter det här, jag är fortfarande livrädd att bli av med allt jag byggt upp senaste året. För du får mig att släppa allt. Att ge med mig, att släppa murarna, och det är väl därför det är så skönt. Att ta av sig masken och andas ett tag, för det har jag fortfarande inte lärt mig att göra själv. Jag vet inte vars ifrån som du får den kraften, och du vet säkert inte ens om det själv. Och jag vill inte att du ska veta det, för då blir jag sårbar. Och jag hatar att känna mig sårbar.
Jag skulle nog vilja att det blev en punkt här, men hur? Jag vet inte hur man gör.

I lördags hade jag en underbar dag med mina föräldrar i Dalarna. Vi var till Dalhalla och såg Antony & the Johnsons, det var min födelsedagspresent. Vi hade massa tur med vädret och konserten var underbar och jag hade inte alls så mycket ångest som jag trodde jag skulle ha.

Imorse däremot slog det till, så jag stannade hemma från DBT'n. Jag kunde göra det eftersom jag inte skulle bli hämtad, alla bilar var bokade. jag tar visst varje chans jag får tag på... Men jag får väl vara nöjd med att jag tog mig iväg i fredags iaf.
Imorgon har jag affektlabb 13-15 och sedan ska jag hämta medicin, efter det är jag ledig tills på måndag! Underbart!
Röd dag på onsdag, ledig på torsdag för jag har inga aktiviteter då längre sedan jag slutade på rehab, och så är jag ledig från DBT'n på fredag eftersom min bror tar studenten då. Och förhoppningsvis så håller sommarvädret i sig, 22 sköna grader var det här idag

Nu ska jag sätta mig och läsa min bok Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda. Det är läsnjutning, den är jättebra. Lägger man sedan till cola och cigg.. ja.. min kväll blir nog bra ändå.