Im on no sleep
Det är niotiden, söndagmorgon. Och jag skriver blogg. Jag kan inte sova. jag kunde inte sova igårnatt heller, vilket resulterade i att jag sov mellan typ 6 och 19 på dagen istället. Vilket resulterade i att jag nu fortfarande är vaken. Mina sömntabletter hjälper inte mot det här. Såfort jag får ledig så blir det samma sak. Sover på dagarna, är vaken på nätterna. Och nu har jag ledigt tills ondag. Jag ser inte fram emot de här dagarna. Jag har liksom ingen mening med att vara vaken på dagen. Det är bara ångest, inget att göra, trött, vill inte vara vaken. Vill sova. Helst skulle jag sova typ 18 timmar om dagen, så jag bara behövde vara vaken typ 6 timmar. Det vore otroligt skönt. Slippa min hjärna, slippa alla tankar.
Jag har inte skrivit på länge heller. Jag är så trött. Jag är trött, men kan inte sova.
Senaste tiden har jag varit väldigt nere. Det är vinterdepression kombinerat med hemkomsten från New York. Jag vantrivs i Örebro, vantrivs i Sverige. Jag vill tillbaka, och ha ett riktigt liv. Inte mitt nuvarande liv med mediciner och terpi, och rädslor. Jag vågar inte göra saker, jag vågar inte träffa nytt folk, jag vågar inte roa mig ute bland folk.
I New York var det så annorlunda, folk var annorlunda. Det var inte svårt att prata med främlingar, det var bara uppskattat. Om man bara helt random börjar prata med någon på stan här tror dom ju man är dum i huvudet. Och den pressen sitter i. Så jag vågar inte.
Jag hade seriöst samtal på DBTn i onsdags (igen). Den här gången kom vi faktiskt fram till någonting. Alla andra samtal har varit typ "antingen gör du såhär, eller så får du sluta i behandlingen" och jag har motvilligt sagt okej, försökt i några dagar och sen har det brustit igen, eller runnit ut i sanden. Jag har ingen motivation, och framförallt, vad dom nu kommit fram till, inga mål. Vi har försökt traggla lite med det på individualterapin men inte kommit någon vart. Nu har dom diskuterat mig i teamtet och kommit på att jag ju aldrig gick bedömnings och commitmentfasen (som man numera måste gå igenom för att komma in på DBTn, det går ut på att man får veta vad DBT är för något, vad man har för problem, vad man behöver för hjälp, hur DBT kan hjälpa en, och sedan sätter man upp mål. Varför ska man gå i terapin, vad ska man sträva emot, osv.)
Teamet tror att om jag skulle få gå igenom den fasen så skulle jag kanske lättare klara DBTn, om jag liksom vet varför jag går där och vad jag vill och vad jag strävar efter. Så vi beslutade att jag ska ta paus från den vanliga DBTn och helt koncentrera mig på commitmentfasen. Så nu kommer jag gå två gånger i veckan med en terapeut där vi ska jobba med just dom sakerna som jag skrev om ovan. Jag ska inte gå i färdighetsträningen, inte ha individualterapi och inte gå på kurserna, ska bara koncentrera mig på det här. Det kommer ta några veckor (går snabbare för mig eftersom jag redan vet vad DBT går ut på och så).
Jag tycker det känns jätteskönt att vi kommit fram till detta, jag tror att det kan vara det som jag behöver, det som saknats. Och förhoppningsvis (om vi inte kommer fram till annat) så kommer jag tillbaka till vanliga DBTn om några veckor och forsätter som vanligt, men det kommer ändå bli en nystart.
Hade min sista färdighetsträning i fredags, och då berättade jag för dom andra om det här och dom skulle sakna mig sa dom. Vi är en fin familj ändå, i den här sekten.
Jag är lite orolig över det här med att bara gå två gånger i veckan, med tanke på hur snabbt jag kommer ur fas, som nu, och är vaken om nätterna. Men jag får försöka träffa vänner eller så istället. Jag får försöka få det att funka.
Kanske skulle man sova nu. Jag vet inte, det känns fel, men jag kommer aldrig palla vara vaken tills ikväll, har ju ingenting att göra. Det slutar med att jag sitter och gråter, hysteriskt. Vet inte vad det är med mig, har gråtit mer senaste veckorna än vad jag gjort under typ hela senaste året. Jag antar att det är bättre att släppa ut skiten men det gör mig förbryllad ändå. Vilket jävla skitliv. Gah
Jag har inte skrivit på länge heller. Jag är så trött. Jag är trött, men kan inte sova.
Senaste tiden har jag varit väldigt nere. Det är vinterdepression kombinerat med hemkomsten från New York. Jag vantrivs i Örebro, vantrivs i Sverige. Jag vill tillbaka, och ha ett riktigt liv. Inte mitt nuvarande liv med mediciner och terpi, och rädslor. Jag vågar inte göra saker, jag vågar inte träffa nytt folk, jag vågar inte roa mig ute bland folk.
I New York var det så annorlunda, folk var annorlunda. Det var inte svårt att prata med främlingar, det var bara uppskattat. Om man bara helt random börjar prata med någon på stan här tror dom ju man är dum i huvudet. Och den pressen sitter i. Så jag vågar inte.
Jag hade seriöst samtal på DBTn i onsdags (igen). Den här gången kom vi faktiskt fram till någonting. Alla andra samtal har varit typ "antingen gör du såhär, eller så får du sluta i behandlingen" och jag har motvilligt sagt okej, försökt i några dagar och sen har det brustit igen, eller runnit ut i sanden. Jag har ingen motivation, och framförallt, vad dom nu kommit fram till, inga mål. Vi har försökt traggla lite med det på individualterapin men inte kommit någon vart. Nu har dom diskuterat mig i teamtet och kommit på att jag ju aldrig gick bedömnings och commitmentfasen (som man numera måste gå igenom för att komma in på DBTn, det går ut på att man får veta vad DBT är för något, vad man har för problem, vad man behöver för hjälp, hur DBT kan hjälpa en, och sedan sätter man upp mål. Varför ska man gå i terapin, vad ska man sträva emot, osv.)
Teamet tror att om jag skulle få gå igenom den fasen så skulle jag kanske lättare klara DBTn, om jag liksom vet varför jag går där och vad jag vill och vad jag strävar efter. Så vi beslutade att jag ska ta paus från den vanliga DBTn och helt koncentrera mig på commitmentfasen. Så nu kommer jag gå två gånger i veckan med en terapeut där vi ska jobba med just dom sakerna som jag skrev om ovan. Jag ska inte gå i färdighetsträningen, inte ha individualterapi och inte gå på kurserna, ska bara koncentrera mig på det här. Det kommer ta några veckor (går snabbare för mig eftersom jag redan vet vad DBT går ut på och så).
Jag tycker det känns jätteskönt att vi kommit fram till detta, jag tror att det kan vara det som jag behöver, det som saknats. Och förhoppningsvis (om vi inte kommer fram till annat) så kommer jag tillbaka till vanliga DBTn om några veckor och forsätter som vanligt, men det kommer ändå bli en nystart.
Hade min sista färdighetsträning i fredags, och då berättade jag för dom andra om det här och dom skulle sakna mig sa dom. Vi är en fin familj ändå, i den här sekten.
Jag är lite orolig över det här med att bara gå två gånger i veckan, med tanke på hur snabbt jag kommer ur fas, som nu, och är vaken om nätterna. Men jag får försöka träffa vänner eller så istället. Jag får försöka få det att funka.
Kanske skulle man sova nu. Jag vet inte, det känns fel, men jag kommer aldrig palla vara vaken tills ikväll, har ju ingenting att göra. Det slutar med att jag sitter och gråter, hysteriskt. Vet inte vad det är med mig, har gråtit mer senaste veckorna än vad jag gjort under typ hela senaste året. Jag antar att det är bättre att släppa ut skiten men det gör mig förbryllad ändå. Vilket jävla skitliv. Gah
jag gillar inte att vara trött
Jag är en zombie. Jag är så fruktansvärt trött hela tiden. Från att jag vaknar bara längtar jag hela dagen på att få sova igen. Jag blir inte det minsta piggare av att sova heller, så det spelar ingen roll. Tröttheten är där hela tiden, men det är inte sömnighet. Att jag vill sova beror nog mest på att då slipper jag vara vaken. Mitt liv är ganska tungt just nu. Har hamnat i någon depressions-svacka och vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den. (Och jag kan berätta att det är på grund utav den som jag lyst med min frånvaro här.)
Jag är så trött på allting. Trött på att kämpa, trött på att ha ångest, trött på att vara rädd, trött på att inte våga saker, trött på Sverige, trött på Örebro. Trött på att leta efter ljusglimtar.
Jag är trött på att behöva kolla folk i ögonen. Jag är trött på att behöva tilltala människor jag inte känner, såsom till exempel busschafförer och kassörskor. Jag är trött på att behöva äta, handla, duscha.
Jag är trött på räkningar från csn som måste fixas. Jag är trött på stopp i avloppet som måste ringas om.
Jag är trött på att jag inte klarar att ta mig iväg till DBTn, och jag är trött på att skamset erkänna för mamma att jag inte tagit mig iväg.
Jag är trött på den jävla vintern och kylan och vätan.
Jag är trött på att vara tjock.
Jag är trött på att vara en feg tönt
Jag gillar inte människor, jag gillar inte kroppskontakt, jag gillar inte melodifestivalen. Jag gillar inte myndigheter som tar politiska fångar. Jag gillar inte kött. Jag gillar överlag inte världen. och framförallt inte mitt liv.
Jag är i en svacka just nu. som sagt.
jag vill ha total isolation. men jag får inte. så jag tar några halvhjärtade tag till.
Jag är så trött på allting. Trött på att kämpa, trött på att ha ångest, trött på att vara rädd, trött på att inte våga saker, trött på Sverige, trött på Örebro. Trött på att leta efter ljusglimtar.
Jag är trött på att behöva kolla folk i ögonen. Jag är trött på att behöva tilltala människor jag inte känner, såsom till exempel busschafförer och kassörskor. Jag är trött på att behöva äta, handla, duscha.
Jag är trött på räkningar från csn som måste fixas. Jag är trött på stopp i avloppet som måste ringas om.
Jag är trött på att jag inte klarar att ta mig iväg till DBTn, och jag är trött på att skamset erkänna för mamma att jag inte tagit mig iväg.
Jag är trött på den jävla vintern och kylan och vätan.
Jag är trött på att vara tjock.
Jag är trött på att vara en feg tönt
Jag gillar inte människor, jag gillar inte kroppskontakt, jag gillar inte melodifestivalen. Jag gillar inte myndigheter som tar politiska fångar. Jag gillar inte kött. Jag gillar överlag inte världen. och framförallt inte mitt liv.
Jag är i en svacka just nu. som sagt.
jag vill ha total isolation. men jag får inte. så jag tar några halvhjärtade tag till.