NIRAK VS INSOMNIA

Jag vaknade imorse och kände direkt att jag inte skulle kunna ta mig in till DBT'n. Allright tänkte jag, ställde klockan och bestämde mig för att försöka sova lite till och sedan ta mig in till individuella samtalet iaf, behövde verkligen få prata av mig, har varit sånt kaos senaste veckan, och jag vet inte hur jag ska hantera allt. Jaha. Jag vaknade vid halv fyra. Jag måste missat att trycka in larmknappen på väckarklockan eller nått för inte fan vaknade jag. Fick lite ångest över det men försökte ignorera det. Sedan hittade jag min mobil som hamnat under sängen på nått sätt, och såg att jag hade fått lite mail. Tydligen hade min läkare velat träffa mig, men haft jättefå tider för mig, så han ville träffa mig idag efter ind. samtalet, och jag skulle ringa nått nummer för att säga hur det funkade. Fan alltså. Jag träffade min läkare senast i början av december och bara gått och väntat nu massa månader på att få träffa honom igen, få bukt på mina sömnproblem och fixa till min medicin, och senså nu när han kunde så sov jag bort det! så värdelöst!
Men å andra sidan så var det verkligen i sista minuten, var inte så mycket jag kunnat göra åt det.. och jag har fortfarande inte kommit fram riktigt vad jag ska säga, jag blir asnervös av dom där mötena. Å ena sidan vill jag bara ha det överstökat, men å andra sidan så vill jag vara förberedd eftersom jag träffar han så sällan, typ var tredje månad, så jag måste verkligen få fram mina önskemål då. Och jag är så dålig på att framföra min vilja och så. Gah.

Imorn kommer dom igen och ska kolla i badrummet. Den femte, på måndag alltså, så börjar dom renovera. Då måste jag bo i Nora typ någon vecka. Jag vill verkligen inte, men jag har inget val. Fan alltså. Om rören alltid varit felbyggda ända sedan 60-talet... men det måste va NU när JAG bor här som det ska krångla :'c
Tur jag har mina föräldrar som hjälper mig så gott dom kan, har kontakt med bovärden och fastighetsskötaren eftersom jag inte vågar prata i telefon, och har lovat att skjussa mig så mycket de kan medans jag stannar i Nora. Annars vet jag inte vad jag gjort

Fan jag vet att jag inte ska ta åt mig. Att jag inte ska bry mig. Ändå har jag gått och kännt mig nere hela dagen och haft ångest såklart och gått och tänkt hela tiden, vad borde jag sagt istället, ältat helt enkelt. Jag lade upp några bilder på bilddagboken där mina armar syntes. När jag lade upp bilderna så tänkte jag itne ens på det, och jag trodde verkligen inte att det skulle bli så stor grej. För nu har jag fått sjukt många kommetarer om dom där jävla bilderna, att jag är så pinsam, att jag kränker folk, att ingen är intresserad av att se mina äckliga armar (om jag nu skulle tro det), och att jag desstuom är väldigt egenkär som bara lägger upp bilder på mig själv, och att jag inte har några kompisar.
Jag tänker inte ta bort bilderna, det är jag för stolt för, jag tänker inte cencurera mig själv, tänker inte låtsas vara nått jag inte är, och jag tänker verkligen inte bara ladda upp bilder som jag tror andra vill se, då kommer jag inte kunna lägga upp en enda bild. Jag menar, jag lägger upp bilder där jag är ful, tjock, där man ser finnar, bristningar, ärr, otvättat hår, skabbighet allmänt. Jag cencurerar inte bort bilringar och finnar och andra skönhetsfläckar. Jag lägger däremot inte upp bilder på öppna sår, eller när jag skär mig osv, men om min arm råkar komma med på en bild som jag tycker visar mitt ansikte eller så, så tänker jag inte klippa bort armen eller retuschera bort mina ärr. Jag ser ju för fan ut såhär, får jag inte det?
Jag förstår bara inte varför folk blir så provocerade och framförallt, varför måste folk vara elaka? Alltså okej om man principiellt inte gillar bilder där det syns att man har ett självskadebeteende, men man behöver förfan inte ta till personangrepp! Liksom uppträda som folk! herregud
Nu har jag ältat nog, och fått ur mig det förhoppningsvis. Nu ska jag återgå till mitt eget och min kropp som jag inte tänker skämmas över.

Det är torsdag idag, men jag har trott det varit fredag större delen av dagen. Det är för att jag är ledig från DBT'n imorgon så jag har helg redan nu. Har orkat tagit mig iväg hela veckan, fyra dagar irad, var jättelänge sedan sist känns det som, och jag är helt stolt. Tillochmed fysioterapin gick jag på, men jag höll på att somna för vi körde en lång övning liggandes på madrass med kudde under huvudet.
Jag är peppad inför helgen, har en massa saker jag vill göra, jag vill måla, spela piano, sortera alla kläder, noter och teckningar. Vill kolla klart på alla studio ghibli-filmer jag har (har sett 8 av 16), spela en massa tv-spel och börja på en ny stickning.
Känner jag mig själv rätt så kommer det mesta inte bli av, kommer ägna tiden åt att sova mest, vila upp mig från slitsamma veckor. Det gör inte så mycket, jag har iaf lite kreativitet inom mig, och det är skönt att veta.

Jag har en fas av trötthet, fysiskt. Samtidigt så har jag myrkrypningar i hela kroppen, inte min favoritkombo. Jag har försökt komma på vad det är som orsakar myrkrypningarna, om det beror på mathållning eller nått sånt, men det känns som det kommer helt random. Det finns iaf ingen uppenbar anledning.

Jag ska lägga mig tidigt idag, det är söndag = skit-tv-dag. Har en 10 Ghiblifilmer att glo på, men imorn ska man upp halv åtta. Imorgon, det är imorgon, kan det inte vara imorgon jämt? Inte idag, imorn.

Jag trivs. Jag sitter vid datorn, lyssnar på Kiss, spelar AoE (precis hur jag vill, inte som man ska), dricker cola och intar nikotin. Älskar min nya dator, älskar helg just nu. Funderar inte så mycket överhuvudtaget, ägnar mig åt distraktioner istället. Aktivitet för att stå ut. Och det funkar. Jag saknar inte direkt sällskap, jag har internet och en kisse. De stressmoment som finns kvar ignorerar jag (tillexempel högen med räkningar som bränner i ögonvrån, men dom ska jag betala imorgon.)

På nått sätt känns det som världen varit död sedan i torsdags, mest pågrund av att jag inte haft nån direkt kontakt med den, omvärlden. Det gör inte så mycket, jag orkar inte med alla jävla relationsfärdigheter.

Om jag bara kunde få justera min medicinering lite så skulle jag nästan säga att allt är bra, jag gör det jag vill, inte mer än så. Iaf på helgen, och morgondagen ska jag inte tänka på.

Jag känner mig aldrig så lycklig som när jag skaffar någon ny tekiksak! Idag var jag och hämtade min nya dator! Underbar känsla, och dom på Multitech är så trevliga!
När jag kom hem så började jag packa upp och koppla ihop medan mamma stoppade mitt madrassfodral i tvätten och började laga mat. Jag fortsatte och installerade drivrutiner och nödvändiga program, och jag kan stolt säga att allt fungerade felfritt!! Jag brukar få svära tungan svart varje gång för det är alltid nått jävla mojs som inte vill funka, men nu, åh! Jag har även fört över lite grejer från andra datorn, typ alla bokmärken.
Fan va bra det känns!!

Min kisse blir könsmogen! Hon har betett sig lite underligt senaste tiden och jag frågade min vän som kan kissar, och han kollade upp i sin kattbok och vi kom fram till att hon är påväg att löpa. Katten är extra kelig, jamar massa, är rastlös. Hon pinkar även lite varstans. Men nu vet jag vad det är, varför hon jamar, jag var lite orolig att hon mådde dåligt (/jag = dålig matte?)

Jag drömde inatt att jag hade ett kärleksförhållande med Mikael Persbrandt. Fast han var typ en svensk Doug Ross (George Clooneys karaktär i cityakuten) med Persbrandts utseende. Det var underbart en stund, men han dumpade mig ganska snabbt.
Jag drömde även att jag blev Abraham Lincoln, efter hans död, det stod hans namn på väggen och jag hade nån astronautdräkt på mig, var som i ett spel, ganska skumt men det kändes helt naturligt i drömmen såklart.

Idag var det tufft på DBT'n. Det kändes som alla teorier, alla exempel, alla sanningar var emot mig. Jag blev tillslut irriterad och började käfta lite emot, försöka säga min sida av saken. Jag hade en läxa att när jag var inne på ICA så skulle jag observera vad tiden var och ungefär hur många som var i butiken. Målet skulle vara att tillslut be personalen om att beställa in min sorts cigg så att jag inte ska behöva åka nån annanstans och köpa dem. Jag sa att jag inte kunde ha det som mål, att det kändes lika orealistiskt som att jag nån gång ska kunna bygga en tidsmaskin. Jag ska använda både förnuftet och känslan säger dom då, inte bara känslan. Jag säger att det går inte, jag kan inte, det är inte jag. "Är det inte därför du är här?"
tysnad.
Är det inte det? De borde vara det. Jag går terapin för att få en förändring, för att kunna bli bättre, må bättre. Men ändå stretar jag emot. Jag fick en tankeställare. Nu vet jag varken ut eller in, som man säger, jag kanske inte alls hör hemma där, jag kanske inte är redo för förändring, jag tror inte ens jag VILL få förändring. Det är ju helt sjukt! Klart jag vill få förändring? Eller? Jag måste försöka ta till mig det som säger, lita på att dom kan sin sak. Ja, det måste jag, annars är det ingen mening med att jag är där. Det känns som ett beslut vankas, och det känns inte det minsta bra.

I fredags var jag på en underbar konsert. En hyllning till Benny Andersson. Det var en stor orkester (sveriges radios tror jag?), en asbra kör (Åh minns inte vad dom hette), Anders Berglund ("den ständigt glade") som dirigerade, och fyra solister, Anders Glenmark, Josefine Nilsson och... Åh vad jag tappar namn.. Helena och Fred? Nånting. De spelade låtar ur hela Bennys register, flera ur Chess och Kristina, som för mig ju självklart var kvällens höjdpunkter. Nu har jag sett(/hört) Anthem live tre gånger (Fast inget slår ju när jag såg den med Tommy Körberg) Men jag fick höra Möte på en bro (fast på engelska) och Du måste finnas och andra favoriter också, helt otroligt var det. De avslutade såklart med ABBA.
Är sjukt sugen på att spela massa chess och kristina nu igen, måste träffa Hannah!

Har varit helt slut i helgen, dödstrött. Har nu iaf orkat tvätta håret och föna det(!), men så mycket mer aktivitet blir det inte den här helgen. Imorgon ska man upp igen, och ha gjort DBTläxor och vara peppad. Hur det ska gå till vet jag inte riktigt än, jag får ta det på sparlågan.


Var nära att göra en DBT-uppgift på konserten, "säga till någon som stör", jag lyckas jämt hamna brevid kärringar (ja!) som babblar genom hela konserten, men jag vågade inte. Men jag lät dom inte förstöra upplevelsen iaf.

Och jag vill också spela dragspel! Och harpa! och sjunga Benny Anderssons låtar inför publik!
Kören i Nora har börjat igen och jag ska vara med då, då ska jag sjunga solo, har ingen aning om vad dock.

Jag överlevde natten också, lyckades tillslut somna. Stannade hemma från DBT'n för att palla att åka till Stockholm, hade inte klarat att åka in. Har gjort saker i snigelfart och inte vågat äta, blir rädd att magsmärtorna ska komma tillbaka. Har iaf gjort en sak i taget idag, det är iaf bra. Har lyckats klä mig, sminka mig och skickat iväg mail till folk på usö.
Jävla skitkropp jag vill inte vara sjuk!!

Har precis vaknat. Igår fick jag ont i magen vid typ nio och det kändes som jag skulle dö, och spy. Har varit livrädd för att bli magsjuk senaste veckorna för så många jag känner blivit det, och nu kom det. Låg och kallsvettades på toagolvet, såfort jag rörde mig så blev smärtan oöverkomlig. Efter några spring fram och tillbaka på toan och stunder av liggande i fosterställning så började det äntligen lugna ner sig, men då började jag total frysa och kände mig febrig istället. Försökte i panik hitta en ipren och få i mig vätska och värma mig samtidigt, och tog mina sömntabletter, så nu när jag vaknat känner jag mig iaf lite bättre. Hoppas bara att det är borta imorn för jag måste verkligen in till sjukhuset, hämta medicin, och sedan ska jag och pappa åka till stockholm, och där ska vi möta upp mamma, så ska vi gå på deras julklapp: konserten En hyllning till Benny Andersson. Det ska bli hur kul som helst!

vad är det med torsdagar? Jag är alltid hemma och sjuk på torsdagar. Det är som att min kropp inte klarar mer än måndag, tisdag, onsdag i rad. Det är frustrerande, och jag får så sjukt dåligt samvete. Dåligt samvete + sömnbrist + ångest är ingen bra kombo

Jag ska försöka somna om, wish me luck :s

Jag skriver igen, jag hittar inte språket men det struntar jag i, och klottrar ner random tankar i kollegieblocket jag fått på DBTn. Jag skriver för att få lite utlopp, och för att fördriva tiden och känslor. Jag gjorde misstaget(?) att visa en nedkladdning för terapeuterna

Jag skriver fult.
Om jag inte gjorde det så skulle detta se annorlunda ut.
Då skulle mina snirklar förföra dig
och charma dig i smilgroparna

Så får inte jag skriva. "Jag skriver fult", för då dömmer jag mig själv, värderar. Det var det första dom sa. Jag orkar inte med allt detta allvar, ska jag förvandlas in till en person helt utan självdistans? Och nu blir jag arg! Tänker de tillochmed ta orden ifrån mig?

Lagom är bäst, sade svensken
men jag protesterar
Jag vill ha exolsioner och fyrverkerier
vill ha rus och pirr.
Det är värt priset av fallet
av slaget i backen
av blodet svetten och tårarna.
Jag vill inte bli en rak linje
Får man en rak linje på sjukhusmonitorn så är man död
Där har ni det:
Normal är lika med livets undergång

Idag kände jag helt starkt att jag inte ville fortsätta med DBT'n. Jag kom dit och mådde väldigt dåligt, det märkte såklart terapeuterna, och var därför på mig väldigt mycket. "Kolla mig i ögonen" "Säg det där igen, men värdera inte" och de känns som att de avfärdar allt jag nånsin trott med en lillfingervinkning. "Isbitsmetden fungerar visst, du måste bara göra det längre nästa gång." Jag kan ju inte sitta och krama isbitar dygnet runt. Och jag får inte värdera. Om jag inte kan värdera, hur ska jag då kunna ha åsikter om någonting? Jag vill inte bli en som inte känner saker, jag vill inte bli utslätad, som en rak linje. Inte må dåligt med aldrig heller må speciellt bra. Jag vill vara jag.
Men vad ska jag göra? Om jag skulle hoppa av, vad skulle hända då? Jag klarar inte av att jobba eller plugga när jag är som jag är nu, men jag vill heller inte göra något av dessa. Får man fortsätta vara sjuk, med vilja? Får man bestämma sig för att inte ta emot behandling och därför få leva på sjukpension resten av livet? Eller avsäger man sig den rätten samtidigt som man tackar nej till vården?
Jag kanske bara inte är redo? Men hur blir man det då? Hur klarar jag mig tills viljan slår till?

Jag hatar mitt hår. Ibland. Eller hår överhuvudtaget. Har idag tvättat, fönat, plattat och nyss klippt. Jag är så trött på det! Men likfan så fortsätter jag för besväret är oftast värt mer än fulhetskänslan jag får av mitt ostylade hår. Det är så drygt att klippa luggen! Speciellt nu när jag kör v-varianten så det måste va så noga och rakt och mitt hår är så volymigt och lockigt och har massa virvlar i luggen så det blir aldrig rakt och bra, och så massa småhår överallt, i armvecken och ögonen och kläderna och det kliar!!
Jag är så trött på mina öron, nu har jag tappat bort båda mina nyinköpta spiraler så nu har jag fula färgglada plastringar i istället. När jag får pengar nästa gång ska jag unna mig nya snygga ringar och fler hål!
Jag är trött på min mage som gör ont, och jag trodde nästan att jag blivit magsjuk ett tag, men nu känns det bättre.
Jag är helt enkelt trött på min skitkropp.

Har kollat på massa filmer i dagarna. Min rädsla för ångesten har blivit större än bristen på koncentration så jag spenderar de långa minutrarna vid skärmen. Har sett 50 first dates, Prozac Nation, Heathers, Spinal Tap, Little Miss Sunshine och nyss Office Space. Mer film än vad jag sett typ senaste halvåret.

Jag måste ta itu med min skräck för poliser och andra liknande auktoriteter. Så fort jag ser eller hör om poliser så hamnar hela kroppen i försvarsläge och jag känner mig otroligt skyldig, trots jag inte gjort något. Jag känner mig alltid sjukt kränkt när jag pratat med ovannämnda. Samma sak med brandmän, läkare, och i viss mån politiker. Jag vet att det är min störning som orsakar detta, men det är jobbigt, poliser ska ju finnas här för att hjälpa en? Eller? Självklart har man många bevis på motsatsen. Eller tyvärr kanske jag ska säga. suck, den här världen..

Nu sitter jag här i pyamas, har handlat så jag inte behöver gå utanför dörren förens på måndag. Måste duscha dock, var på stan med mamma och hamnade bland massa parfymer, så nu STINKER jag, riktigt vidrigt, luktar sött gift. Införskaffade mig äntligen en hårfön också, välbehövligt, så nu kan jag kanske få ha en snygg lugg igen! woho. Känner mig inte så woho-ig nu dock, men jag har två filmer att kolla på, och jag har avmaskat kissen så nu behöver jag inte oroa mig över henne.
Jag köpte även en papperskorg (en sån där med tramplock), 100 st mjukplastfodral till cdskivor, en cd-märkpenna och en fotfil. Kalaset gick på typ en 300 (med fönen inräknad). Nu ska jag sluta slösa pengar, men till mitt försvar så behövde jag allt.
Och jag längtar tills på måndag(ev. tisdag) då jag får hämta min nya dator! WEE
Jag är konstig idag och har tappat mitt språk (men jag skriver ändå; HÄPP!)

Och sedan gjorde jag det. Jag hade lovat dom på DBT'n att prova isbits-tricket om det blev jobbigt, men jag ville inte, jag ville ju skära. Nu kommer det bli jobbigt på individuella samtalet, få skriva kedjeanalys och använda hela timmen åt Varför gjorde jag det? Vad var det som gav sådan ångest? Vad har hänt? Jag orkar inte, känns nästan som jag skulle vilja ljuga och dölja det. Men då sätter jag käppar i hjulet på mig själv. Fast det gör jag ju även när jag skär mig. Handlingen gjorde inte att mitt sug stillades heller, nu vill jag bara göra ännu mer, nu när jag äntligen fått känna lugnet och endorfinet igen. Är det det här som mitt liv ska kretsa kring?

Snart kommer mamma in, vi ska in till stan och flänga runt. Jag ska köpa en parfym tror jag (fan det har jag aldrig gjort!) och kanske kolla på hårföner, och äta paj kanske. Jag börjar tröttna på hunger, har ingen aptit så när hungern kommer känns det bara jobbigt, har ingen lust att äta, och ingen ork. Skitkropp.

Idag gjorde vi daim-tårta på DBT'n. Självklart åt jag inget (pga mitt nyårslöfte). Har inga problem alls att hålla mig borta från sockret. Har börjat märka skillnad också, att jag gått ner lite, och två personer har sagt det till mig, och menat det. Känns så jävla bra, äntligen är jag på rätt väg med nånting, och kanske med flera saker. Jag gör stora framsteg i DBT'n om jag ska lyssna på terapeuterna, och det ska jag väl antar jag.
Men jag kan fortfarande inte få bort tankarna från att jag känner mig hjärntvättad. Jag kan tänka logiskt, kan använda mitt förnuft, jag kan räkna ut vad de vill att jag ska svara, men innerst inne så håller jag ju inte med, innerst inne vet jag att det är fel, och det gör att jag känner att jag ljuger, både mot andra och mig själv.

Jag vill skära mig. Jag har inte gjort det på flera veckor, och det känns som.... det känns som jag klarat mig tillräckligt länge nu, att nu kan jag få unna mig en... själdestruktiv aktivitet. Som att det är ett pris.. Åh.. antar att dessa tankar också måste hjärntvättas bort. Fan jag vet inte vad jag ens vågar tänka längre.

Vaknade imorse med ångest och klarade inte av att ta mig in till fys. Vi skulle ha vikarie dessutom, kändes så otryggt. Så jag låg hemma idag och mådde dåligt, istället för att åka in till rehab och ha trevligt. Kan inte bestämma mig om det var rätt val eller inte. Jag antar att jag "gjorde det som fungerade" som vi säger i DBT'n. Hantera situationen utifrån hur det är, inte hur man vill att det ska vara.
Nog med hjärntvättning.