NIRAK VS INSOMNIA

Jag måste passa mig noga. Jag har mitt liv, mina rutiner, min värld. Släpper jag in dig kanske allt försvinner.
Hur kan jag ens överväga det? Eller gör jag det? Det känns overkligt, därför kan jag inte ta några beslut. Jag vet mitt eget bästa men ändå kan jag inte låta bli att utmana det. Jag har inte riktigt kraften att hålla emot, men om jag låter mig dras ännu längre in så kommer det bli svårare och svårare. Och det kommer inte sluta bra, inte tillslut. Men jag vet inte när det slutet är, och om vägen dit gör det värt det.
Jag pratar i gåtor. Jag håller på att förlora självrespekten. Jag måste ha kvar min självrespekt! Jag måste hålla mig fast, krampaktigt.

Jag har inte sovit middag och minuterna går så långsamt

Nedstämdheten tonar av, men tankegångarna finns kvar i huvudet, på tungan, i magen. När de kombineras med ångest så blir det inge bra. Just nu känns det mest som en skrikande längtan i hela kroppen. I fingertopparna, allra längst in i maggropen, som feber i huvudet och andningssvårigheter. Självklart vet jag att bidragande saker är att jag såg Karros musikal nyss (som blir saknad efter min egen karro-musikal-tid, som genererar till saknad av gymnasietiden, vännerna, allt som inte finns kvar längre... framtidshopp?) och att jag lyssnar på musik som känns.
Jag skulle kunna unvika sånna här saker som uppenbart gör mig sårbar men.. som ni vet så vill jag inte vara sån. Känslolös, död.
Jag härdar ut. Precis som alltid.
Nu ska jag kolla på criminal minds så kanske jag kan få bryta ihop ordentligt och gråta bort all jävla blodröd smärta.

Jag tycker om min familj. Träffade dom igår på mors dag, då åt vi middag på Al Forno. Idag kom mamma hem till mig på eftermiddagen och städade och diskade massa åt mig. Imorgon kommer hon hit och då ska vi ta itu med tvätten. På onsdag ska jag mamma och Jon på Karros musikal. En massa umgänge med familjen i veckan alltså.
Jag får lite dåligt samvete nu när jag sitter här med jättefin städad lägenhet, blir arg på mig själv att jag inte klarar av det själv. Men jag gjorde en skiva till mamma och pappa som tack, och också tack till pappa för han brukar göra skivor till mig. Utbyte liksom.

Min nya favoritlåt är Cold Wind med Arcade Fire, ni som kollade på six feet under igår hörde den.

Jag fick beröm idag för i fredags, att jag var så igång och duktig eller vad man ska säga, på DBT'n. Berättade också om min sömnkompromiss (jag sover några timmar på eftermiddagen och några på nätterna, istället för bara på nätterna några fler timmar) och det tyckte terapeuten var jättebra, hon menade på att jag accepterat läget och gjort det som funkar. Jag håller med men jag hade verkligen inte väntat mig det, jag är van vid att folk tycker att man ska sova på nätterna (inte sitta uppe till fem eller ännu senare) och vara vaken på dagarna (inte sova till två eller ännu senare). Och när jag sagt att min dygnsrytm inte funkar så så har folk mest antytt att det bara är som jag inbillar mig. Min kompromiss funkar ganska bra iaf, jag slipper vara helt död av trötthet på DBT'n, och kan ta in informationen bättre då. Jag slipper dessutom några jobbiga timmar på eftermiddagen där jag annars bara skulle sitta med ångest.

Imorgon har jag ledigt och det känns så otroligt skönt! Jag var hemma förra tisdagen också men då var jag sjukanmäld och då sitter man ändå bara hemma med dåligt samvete och kan inte njuta av dötiden, men det ska jag göra imorgon! Sovmorgon!!

Idag gjorde jag en sak jag velat göra länge! Nämligen tog en cykelutflykt i Mellringe. Haha. Jag har bott här i snart ett år men har ingen aning om hur området ser ut eller nånting, förutom vägen mellan mig, bussen och ica. Så idag tog jag cykeln, med cola, bok, cigg och ipod i cykelkorgen, och åkte iväg. Jag åkte bara runt lite bort till det som tydligen heter Mellringestaden och så runt så kom jag tillbaka igen fast lite från andra hållet. Åkte runt mig alltså. Mer än så vågade jag inte göra nu, dels för att cykeln vobblar läskigt i hjulen, och det är för lite luft i däcken, och senså kändes det som att detta räckte för den här gången. Nästa gång kan jag åka runt och leta reda på nått fint ställe att sätta sig och picknicka på, för då är jag säker på att jag hittar hem igen, det var jag ju inte idag.
När jag kommit fram och runt och så till ica så satte jag mig en bit ifrån på gräset och läste osv. Sedan handlade jag och nu är jag hemma igen och är helt slut. Mest för att jag inte sovit nått inatt, alls, och dels för att mitt psyke drar miljoner i energi när jag vistas ute. Ångest och oro och sånt som kommer direkt man går utanför dörren, för då är man sårbar på nått sätt. Men jag försöker verkligen att inte låta det styra mig (och det bevisade jag ju idag)
Jag är glad jag bor i en cykelstad!

Jag förstörde den här dagen lite genom att sova till 9 PM. Missade mina lördagstvprogram och är enbart seg.
Igår var bästa dagen på länge. Det gick helt bra på DBT'n, och sedan kom mamma och hämtade mig vid 12. Vi åkte till max först och åt, och sedan till ikea. Där fick jag en rakspegel, handdukaren såndär klädrullare att ta boprt katthår och liknande med, och så en födelsedagspresent till Leo; en jättegullig vattenskål.
Efter ikea (där vi även släpade in 99kg-paket i bilen) så åkte vi in till stan. Mamma hittade en jättefin klänning på noa noa och så fick jag skissblyertspennor och färgpennor, underbart. Sedan tänkte vi gå till Franz och fika, och påvägen dit stötte vi på Veronica så hon följde med oss! Var jättelängesedan vi sågs så det var underbart! Efter fikat så shoppade vi ännu mer. Jag fick en klänning från gina tricot och så köpte jag en bok.
Vi skjussade hem Veronica efteråt så nu vet jag vars hon bor också, hon har ju flyttat nyligen, och det visade sig att hon bor precis brevid Karla där jag haft fysioterapi hela tiden!

Ikväll ska jag läsa Fallhöjd och kolla på säsong 1 av Criminal Minds!

Nu går det lite uppåt. Nedstämdheten känns inte riktigt lika förlamande, jag tror den är påväg bort igen, och isånnafall så stämmer misstanken om att den kom pga medicinjusteringen. Skönt!
Nu är det onsdag redan men det känns som helg. Redan nästa vecka ska jag till Dalhalla och se Antony! Jag längtar
Jag känner mig ganska postitiv idag och inte speciellt funderande. Ska ägna dagern åt att röka, läsa, och kanske sova lite på eftermiddagen. Inte sitta och älta miljoner saker i huvudet, inte sitta och tänka på existenciella frågor, inte sitta och ångra och klaga. Bara egentligen skita i allt och va lite mindful på stunden.

jag kan inte sova, och det är väl inget konstigt med det. Natten innan resan. Har jag packat allt som jag ska ha med mig? Har jag kommit ihåg allt på packlistan, eller har jag missat att skriva upp massa saker? Hur kommer incheckningen gå till? Och säkerhetskontrollen, det kommer väl börja pipa, som vanligt.. jag hatar när det händer.
När ska vi äta? Kommer jag bli åksjuk på bussen?`Finns det rökrutor på arlanda (det finns det ju på flygplatsen vid västerås), När går planet`? När kommer vi fram, kommer mamma och pappa vara där då? Och tänk om min väska försvinner eller nått.. Gah. Kommer vi hitta till Arlanda Express?
Det som håller mig ur hysterin är vetskapen att min bror är med, och han kan sånt där, och han kommer se till att vi klarar det här galant. Min stackars lillebror får släpa med sitt nervvrak till syster.
Han är bra <3

Jag har precis gjort någonslags reningsprocess. Jag har duschat och tvättat håret men det var inte riktigt så ordagrant jag menade. Har suttit här hela dagen (iaf alla vakna timmar den här dagen) och bara haft en stor klump av ångest i magen, tillsammans med all dimma i huvudet av nedstämdhet. Jag drömde en dröm inatt som bara inte kan släppa taget, och boken jag läser är väldigt gripande just nu. Det finns ett speciellt avsnitt av ett speciellt program som också ger mig blandade känslor, men jag älskar avsnittet och ser det om och om igen. Det finns personer jag bara drömmer om att de skulle vara en del i mitt liv, och jag sitter och googlar och läser och kollar på intrervjuer med dom, som ett depserat försök att lära känna dom även om dom aldrig kommer känna mig. Jag kollar på en anime som får hjärtat att banka hårt hårt.
Jag gör med andra ord en massa saker själv medvetet som bidrat till mitt mående. För mig så innehåller alla lyckliga stunder stråk av sorg och saknad och ångest. Alla stunder av ångest och misär innehåller små små fragment av lycka. Det blir antingen eller, om jag avstår från dessa saker så får jag leva mitt liv i apati eller i meningslöshet. Inga känslor alls eller en miljoner känslor. Och ni vet ju redan vad jag väljer.
Nu när jag "renat mig" känns det bättre. Som att jag gjorde nått konkret istället för att sitta tyst och stirra framför mig, jag bröt mönstret (och luktar gott nu på köpet).

Imorgon 11:30 ska jag vara på resecentrum. Har inte packat än (fast det sa jag och ljög för mina terapeuter), men jag har skrivit packningslista och tagit fram resväskan. Är ärligt talat asnervös inför resan imorgon, över att jag inte har koll, eller kontroll. Jon har biljetterna, det enda jag vet är att bussen går tolv, sedan får jag lita på honom. Men det är väldigt skönt att ha honom med, skulle aldrig palla åka själv, speciellt inte som det är nu.

Men hur ska jag nu klara av den här saknaden? När man känner en saknad, så är det lätt att det börjar bubbla upp en massa andra saknader och så bara snurrar all saknad och alla gamla minnen runt och tillslut känns det som att ingenting just här och nu är viktigt, man känner bara saknad, och saknaden gräver i en, äter en inifrån.
Inatt kommer jag iallafall ha min nalle ingemar i min famn när jag sluter ögonen och hoppas att det inte gått så långt att han blir kladdig av blod

Nu har Leo åkt ifrån mig. Jag reser ju bort på torsdag, så Leo är hemma hos mina föräldrar, och Else-Marie ska komma och mata och kela med henne och allt det där som behövs. Men det gör ont! Jag saknar henne så otroligt mycket redan.. det värker fysiskt i hjärttrakten. Jag har haft henne sedan september någon gång, och sover alltid med henne på armen. Nu känner jag mig så sjukt ensam. Två ensamma nätter utan henne här, och sedan ytterligare några nätter i norr. Jag får träffa henne på söndag igen... vill inte vara ifrån dig Leo!!

Det finns en person som har total makt över mig. Med bara ett ord kan den personen få mig att förlora självrespekten helt. Min integritet suddas ut helt och jag har ingen kontroll alls. Jag tycker om personen i fråga men har fått tagit avstånd från den för min egen skull, för att jag är rädd för vad som kan hända när jag inte kan lägga band på mig själv. Jag bryr mig alldeles för mycket om vad den personen tycker om mig. Jag undrar om den här personen vet om att den har sådant inflytande och skulle kunna styra mig och mina beslut med en handvändning. Är personen manipulativ och strategisk i sitt beteende eller är det helt oavsiktligt?
Just nu är jag sval och tillbakahållen i min relation till personen, för trots allt så nog min självrespekt bland det viktigaste jag har. Jag tillåter med andra ord inte mig själv att visa min saknad till den här personen, eller andra känslor heller, jag får inte visa mig sårbar. Risken är alldeles för stor för att jag ska våga ta det steget. Men jag behöver kanske inte ta ett sådant steg just nu.

Idag har jag funderat över nedstämdhet och ångest. Det är som två helst skillda motpoler, ångest är explosiva känslor, det snurrar, sprakar, knakar, kryper i hela kroppen. Hyperventilering och pulsen i taket.
Nedstämdhet är dovt, tyst, förlamande. Man blir apatisk och all kraft, ork, lust rinner ur en. Måste jag välja så väljer jag ångest. Ångesten kan jag hantera (om än på destruktiva sätt), men när nedstämdheten kommer så hjälper ingenting. Då vill jag bara dö, sluta leva. Då finns ingen mening kvar alls, ingen anledning att kämpa. När jag skadar mig själv så är inte det för att jag vill ta livet av mig utan det är för att överleva, för att stå ut, klara sig vidare. Därför hjälper inte heller självskadebeteendet mot nedstämdheten, den späs bara på om nått.
Just nu är jag i en nedstämd period, som förmodligen beror på min medicinhöjning. Jag sitter i mitt svarta hål och bara stirrar. Jag vill ta mig ur det här men jag har inte kraften och orken. Det är en ond cirkel.
Dessutom så vet jag inte hur man gör.

Jag försöker skapa positiva stunder, jag läser, röker, dricker cola, kollar på Death Note och lyssnar på GOIGO!7188
-skapa postivia erfarenheter
mycket mer kan jag inte göra just nu, och tiden går så långsamt.

Nu är det fredag igen, har längtat som vanligt men är inte det minsta förvånad nu när jag sitter här med en enorm ångestklump i magen. Jag har redan hunnit tänka ut en massa planer hur jag ska spendera helgen, kvällen. Alkohol, tabletter, skärsår. Jag är nästan alldeles för ärlig nu, det bankar "RADERA, skriv inte, berätta inte!" i bakhuvudet, men jag orkar inte ljuga, låtsas, ha masken på även när jag sitter ensam hemma. Jag sitter ju bara här bakom min skärm, har ingen aning om vem som läser eller inte, men det är för mig själv jag skriver och fan jag kan inte lura migsjälv ändå. (Är jag för smart för det, eller för dum?)
Även om inte planerna blir av, så är det en trygghet att ha dom där, som en utväg, när det är som värst. Stå ut, det är det jag måste jobba med, och det enda jag kan jobba med justnu. förhoppningsvis så kommer det bli lättare inom några veckor, om det är pga medicinhöjningen osm jag mår sämre nu, är mer instabil. (som om jag behövde det..)
Ännu mer förhoppningsvis så kommer medicinhöjningen att fungera bättre, att det var en bra idé att höja, att jag inte mår sämre nu utan anledning. Men det finns inget facit ännu, så jag måste stå ut.

Och så var det ny vecka, nya krafter, eller? Jag hade individuellt samtal idag, två veckor sedan senaste, och jag visste det skulle bli jobbigt den här gången, därför att jag skadat mig. Då blir det jobbigt, man ska göra SORKar och kartor och analysera VARFÖR. Mitt samtal höll på i två timmar, och vi hann knappt bara med första punkten på agendan. Men det känns ganska bra nu såhär efteråt ändå, jag vågade öppna mig mer än vanligt, och säga saker som jag inte kunnat få ur munnen förut. Jag fick validera mig själv om självskadebeteendet, istället för att känna SKAM SKULD ÅNGEST. Det är inte konstigt att jag tagit/tar till sånna metoder med allt som hänt runtomkring mig senaste tiden och med alla sårbarhetsfaktorer som jag har nu (panikångest, dålig sömn, tvångstankar och tankar om att jag är sjuk i huvudet, sorg och medicinen som höjts).
Så även om jag tog tio steg bak när jag tog upp rakbladet igen så lär jag mig ändå nått om mig själv, och det är och har varit mitt sätt att överleva. Nu ska jag lära mig andra sätt, men det kommer ta tid. Jag måste inse det, att det tar tid. Men ni hör ju hur vettig jag låter, eller liksom jag kan ju iaf analysera och förstå och så. Ett bra tecken antar jag, och ett argument mot min åsikt att jag är omogen.
Men det är väl det jag behöver just nu, nått att hänga mig fast vid, när taket snurrar och hjärtat hoppar ur bröstet och ångesten gör att man kryper ur skinnet.

Jag vaknar alltid alldeles för tidigt på helgerna. Helgerna som jag egentligen bara vill sova bort.
Jag lyckades att inte skada mig själv igår, och det känns bra! Jag vet inte vars jag fick styrkan ifrån, men jag lyckades lugna ner min kropp, och ta kontroll över ångesten som var kvar i psyket. Kanske har jag lite färdigheter trots allt. Färdigheter för att stå ut. Nu skulle mina terapeuter vara stolta över mig. (Men är jag det?)

Panik panik panik. Kommer på mig själv med att sitta och hyperventilera, pulsen slår i en miljon slag i sekunden, det kryper i hela kroppen. Jag äts upp inifrån, och fanimig jag har inga färdigheter för det här. Jag andas in, jag andas ut, jag stirrar i taket, men det bara flimrar. Jag kan inte skrika men jag försöker skriva. Jag andas in jag andas ut. Det snurrar, jag svettas. Jag behöver en utväg.

Nu är det helg igen. Och jag har längtat efter helgen. Även fast jag bara hade aktiviteter två gånger den här veckan. Jag längtar efter kontroll och ensamhet och kunna göra "beteenden" i lugn och ro. Det är som att det är helg; då behöver jag inte kämpa, det gör jag nog i veckodagarna.

Vi håller på med validering i DBT'n. Det är jättesvårt. Bara att förstå vad det är och speciellt hur man sätter in det i verkliga livet, liksom i praktiken. Det har inte riktigt gått upp ett ljus för mig än, men nästan. Känner mig iaf inte helt totalförvirrad nu som jag gjorde igår. Det jobbiga är att det känns lite jobbigt att man lär sig det här, men resten av samhället gör inte det.. Det är nått alla borde lära sig.. Nu kommer jag bli så förstående och validerande och förlåtande kanske, men kanske inte få det tillbaka? Jag orkar inte.

Den 18:e är min morfars begravning. Jag tror jag skulle vilja spela eller sjunga nått då. Men jag vet inte om jag kommer klara av det. Och hur kommer jag till det beslutet? Vet inte. Och varför vill jag göra det? Är det för morfars skull eller är det egentligen av själviska själ, alltså typ jag vill visa för morfar att jag inte blev helt misslyckad iaf.. en sista gång. Nej-.. jag vet inte, jag orkar inte tänka på det, men när ska jag göra det då?