NIRAK VS INSOMNIA

Känner mig bara så jävla äcklig. Har inget att ha på mig, det är antingen för varmt eller för avklätt. Jag vill se och känna så lite som möjligt av min kropp, men har precis tvättat håret och då är det svårt att undvika. Tvättar håret så sällan jag kan pga det. Är hellre skabbig några dagar än tvingas se och känna och vara.. ja nu var jag mer ärlig än jag varit på länge. Mitt hår är så fult och skabbig när det är nytvättat, det bara ligger och krälar i ansiktet känns det som och är fluffigt och fuktigt men ändå jättetorrt. Och min hårbotten är trasig och flagar så det ser ut som jag har mjäll. Det kliar också.
Imorgon får jag platta håret, sminka mig, och klä mig i säkerhetskläder (Kläder som är fina men också inte för tighta men inte får en att se så astjock ut som annars). Nu väntar jag bara på att jag ska börja frysa så jag kan skyla mig själv lite mer.
Spy

Det är så mycket krångel med mina mediciner. Jag träffade läkaren typ förra veckan för att stämma av medicineringen inför mitt byte från dosett till apodos. I tisdags gick jag för första gången till apoteket i adolfsberg för att hämta apodos. När jag sedan morgonen efter skulle använda den första gången så märker jag att jag fått en tablett för lite per dag. Pillrerna låg inte heller riktigt som dom ska, jag tar alla mina tre efexortabletter på morgonen, men dom hade delat att jag skulle ta en på morgonen och en på kvällen.
Jag blir så trött! Så jag var tvungen att åka till sjukhuset och hämta de efexor som saknades och bara hoppas det stämmer nästa gång jag hämtar en apodos. Jag behöver iaf bara hämta var 14:e dag nu.

Sedan har jag funderingar över ett annat läkemedel. Lyrica. Min läkare pratade om det sist jag var där, att det kanske eventuellt kunde hjälpa mot min ångest. Jag har hört både bra och dåliga saker om det. Och jag kan inte bestämma mig. Är trött på jobbiga intrappningssymptom och biverkningar. Men jag är lika trött på all ångest som får mig att inte klara av ett skit.

Det jag helst skulle vilja ha, ärligt, är nått riktigt starkt ångestdämpande som jag kunde ta vid behov. Men det får jag inte. Jag är impulsiv och behöver ha väldigt bestämda medicinmönster. De säger också att om dom skulle ge mig nått mot ångesten så skulle jag få ta det resten av livet, för min ångest är kronisk. Då känns allt så jävla hopplöst.
Därför jag sitter här klockan kvart över sex på morgonen och inte kan sova. Tack.

Jag har humörsvägningar nu så jag inte ens hinner med själv. Det var helt okej imorse, jag tog mig upp, gjorde mig iordning och fick skjuss till DBTn och det kändes ganska bra. Men sedan redan innan vi hunnit dra igång ordentligt med färdighetsträningen så sa terapeuten någonting som gjorde att jag blev irriterad. Och efter det så hamnade hon på min så kallade minuslista.
Första halvan flöt på ändå, jag undvek att säga så mycket, vara bara tillbakadragen och kort i tonen. Sedan kom vi till andra halvan efter rasten, och jag trodde det skulle bli bättre efter fikat, brukar vara så. Men då började vi diskutera saker man kan göra för att försätta sig i situationer där man måste/kan träna på relationsfärdigheter (kan tex vara att gå till biblioteket och fråga efter en viss bok, eller handla något för under tio kronor och sedan betala med en femhundralapp). I alla fall så var man tvungen att säga nått man kunde tänka sig att göra, och hon frågade också om det var nått vi gjort tidigare (för då kanske det inte skulle va så jobbigt nu), och så fråga hon mig, och jag ville inte svara för jag var sur, men hon tvingade mig, och tvingade mig typ hela tiden att kolla henne i ögonen, och det hatar jag, det känns så sjukt kränkande.. men senså blev det iaf massa tjaffs för jag sa att jag hade gjort "säg till någon som stör dig att hålla tyst" för några år sedan men att jag inte skulle kunna göra det nu, och då börja hon hålla på att tjata om vad det var som hände då som gjorde att jag inte kunde göra det nu och jag sa att det inte berodde på nått som hände då, men det höll inte hon med om, även fast jag sa att det inte var det och att det som hände då inte spelade nån roll, och då sa hon att jag var motsträvig och att jag måste visa mera villighet. Jag måste ju lita på henne när hon har arbetserfarenhet och blablalba och hon vet bäst, så tydligen om hon säger att den där saken för två-tre år sedan spelar roll så gör den det. och jag är motsträvig. Jag pallar inte, det känns så jävla orättvist, jag ska bara svälja och acceptera allt. Jag orkar inte göra mig själv dum! Jag orkar inte trampa på min egen stolthet och självrespekt, jag orkar inte hålla med om allt. Dom har inte min hjärna, mitt hjärta, mina minnen, mina tankar, mina känslor. Dom har inte ens bps. Men dom kan veta allt utifrån teorier och tabeller. Men jag, som blöder, gråter, känner, JAG har fel.
Tillslut sa terapeuten att nu blir det jobbig stämning här, det stör ju dem andra också. Och då var jag så sjukt nära att bara säga "men då går jag då, så slipper ni!" Det är liksom mitt sätt att hantera bråk. jag går därifrån, vänder mig bort. tiger, men rasar inombords. Nu lyckades jag hålla mig, men det är det närmsta sammanbrott jag kommit på färdighetsträningen. Jag har gråtit där förut men såhär arg har jag inte varit tidigare.
Vilken jävla tur att det är helg nu.

Jag saknar mina föräldrar. Dom är i Barcelona. Blir så tomt när man spenderat typ 1½ vecka med dom och sedan inte träffa eller ens prata med dom på massa dagar. Vet inte hur jag skulle klara mig utan dom, jag som ska vara vuxen och bor hemifrån. Fast det där tror jag inte på själv, för jag är inte det minsta mogen, även om jag försöker. Jag är bättre på att låtsas och spela att jag är mogen än att vara det på riktigt.
Jag har ont i huvudet och är trött, imorgon är det dbt igen. Jag vill fortfarande inte, igår gick jag inte ens. Jag bara längtar efter sömn och helgen, och då ska jag försöka städa hemma. Vet inte om det kommer gå så bra.

Nu ska jag spela age of empires II <3

fyra veckor är över. Imorgon börjar DBT'n igen. och jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan kanske ändra mitt beteende men jag är alltid ett steg före i huvudet, och vägrar att bara godta alla så kallade sanningar som DBT'n lär ut. Jag kanske är bitter, cynisk eller invaliderande men det är iaf mina egna tankar, mina egna känslor, inget jag försöker lura i mig själv.
Det bara skriker i huvudet "JAG VILL INTE JAG VILL INTE JAG VILL INTE". Jag är inte förberedd, har inte gjort läxorna ordenligt, har inte packat grejerna vare sig i huvudet eller på riktigt i väskan. Är inte redo. Kommer jag bli redo?
Fan också! Var ska jag få orken ifrån? Eller motivationen. Det känns som jag är tillbaka på ruta ett. Och min terapeut kommer nog hålla med eftersom jag har skadat mig under semstern. Terapistörande beteende. Ska jag säga nått som är terapistörande beteende?! Fyra jävla veckor utan möjlighet till terapikontakt, överlämnad åt sig själv. Förihelvete.