ångest deluxe
just nu mår jag bara skit. ångest och allt det där
vet att jag inte skrivit på länge och jag orkar inte uppdatera nu om allt som hänt
nu behöver jag bara skriva av mig.
den här våren kommer bli så oerhört svår för mig.
jag har framför mig förtvivlan, framtidskval, shitloads med ångest och förmodligen depression
jag orkar inte
och jag vet inte hur jag ska få krafter att ta mig igenom det
egentligen så kan jag inte prata med någon.
när det är som värst. så finns det inte en person som kan hjälpa mig.
det är inte deras fel heller. men jag kan inte anförtro någon allt mörker
det bara gå inte. har aldrig kunnat göra det. kanse några gånger har ag försökt, jag har försökt för mycket.
det har förstört relationer. jag tänker inte låta något sådant hända igen.
vad har jag kvar för allternativ?
tillfällig ångestlindring, piller, självskada, alkohol.
jag känner ju mig själv-
jag ska försöka att vara mindre ensam i vår. jag måste nog det. för jag vill försöka kämpa.
kämpa mot mitt inre som skriker att det inte är någon idé-
jag behöver några timmars lugn. jag behöver få andas en stund.
ibland blir jag så desperat att jag använder kortsiktiga lösningar, ibland har jag turen att få ligga i en trygg famn
jag tänker ju överleva den här våren. så långt kommer det inte gå, jag kommer inte dö. jag kommer inte ta mitt liv. men jag är rädd att självskada och annan lindring kommer bli aktuella i kris.
nu är jag förmodligen för ärlig.
just nu bryr jag mig inte.
antar att jag ska be om ursäkt. vet inte, jag kan inte riktigt tänka så nu
ibland kan man behöva ett par speciella ord från en speciell person.
den personen kan inte läsa tankar, och jag har inte kraft att be om det.
fyfan vad jag längtar tills imorgon, för då är den här kvällen över.
vet att jag inte skrivit på länge och jag orkar inte uppdatera nu om allt som hänt
nu behöver jag bara skriva av mig.
den här våren kommer bli så oerhört svår för mig.
jag har framför mig förtvivlan, framtidskval, shitloads med ångest och förmodligen depression
jag orkar inte
och jag vet inte hur jag ska få krafter att ta mig igenom det
egentligen så kan jag inte prata med någon.
när det är som värst. så finns det inte en person som kan hjälpa mig.
det är inte deras fel heller. men jag kan inte anförtro någon allt mörker
det bara gå inte. har aldrig kunnat göra det. kanse några gånger har ag försökt, jag har försökt för mycket.
det har förstört relationer. jag tänker inte låta något sådant hända igen.
vad har jag kvar för allternativ?
tillfällig ångestlindring, piller, självskada, alkohol.
jag känner ju mig själv-
jag ska försöka att vara mindre ensam i vår. jag måste nog det. för jag vill försöka kämpa.
kämpa mot mitt inre som skriker att det inte är någon idé-
jag behöver några timmars lugn. jag behöver få andas en stund.
ibland blir jag så desperat att jag använder kortsiktiga lösningar, ibland har jag turen att få ligga i en trygg famn
jag tänker ju överleva den här våren. så långt kommer det inte gå, jag kommer inte dö. jag kommer inte ta mitt liv. men jag är rädd att självskada och annan lindring kommer bli aktuella i kris.
nu är jag förmodligen för ärlig.
just nu bryr jag mig inte.
antar att jag ska be om ursäkt. vet inte, jag kan inte riktigt tänka så nu
ibland kan man behöva ett par speciella ord från en speciell person.
den personen kan inte läsa tankar, och jag har inte kraft att be om det.
fyfan vad jag längtar tills imorgon, för då är den här kvällen över.
walk the line
Min ork börjar ta slut.
Jag har varit så jävla duktig så jävla länge nu.
Jag är trött på det. Jag är trött på att låtsas vara stark, och sedan få höra det av andra.
För innerst inne vet jag att jag egentligen är skitsvag och att jag bara ger ut ett sken om att vara stark, för att jag kan formulera mig bättre (vet vad jag ska säga i vilka situationer, för att låta bättre), för att jag inte skadat mig på länge.
Och jag har inte skadat mig på länge. Inte sedan i maj.
Och enligt DBTn betyder det att jag är självskadefri.
För mig känns det inte så. Det känns som jag vilken dag som helst skulle kunna återuppta den vanan. Det sitter fortfarande i. Det är fortfarande det första jag tänker på när ångesten slår till. Enda anledningen till att jag klarat det är att jag tagit en dag, eller nej, en timme, eller en minut, i taget. Och så har jag haft Niklas.
Jag har inte skadat mig sedan jag och Niklas blev ihop. Jag har kännt som att jag vill skydda honom från den delen av mig. Speciellt om det är någon annan som har fått mig att må dåligt. Ska han behöva se såren som någon annan orsakat mig?
Det har inte kännts rättvist.
Men det känns inte heller rättvist att den möjligheten har tagits ifrån mig. Av DBTn från början, av mina tankar om hur Niklas och min familj och mina vänner skulle reagera. Och nu har det gått så långt att om jag gjorde det skulle det bli enorm uppståndelse.
Känns det som.
Och varje gång någon säger att jag är stark, eller duktig.. Då kommer skammen. För jag vet att det är fel, och jag vet att det är jag (medvetet eller omedvetet) som get skenet av det. Jag är oärlig.
De två senaste månaderna har det blivit värre. Jag går inte länge mellan gångerna jag är säker på att jag kommer skada mig själv. De flesta gångerna har jag som tur varit i situationer där det inte varit möjligt, och när jag väl kommit hem har känslan hunnit sjunka lite. Men jag vet inte hur det blir imorgon, eller i övermorgon.
Har även haft samtal med min läkare idag tillsammans med DBT-terapeuten. Jag var jättenervös och hade ångest och hade svårt att tala för mig själv. Och inget blev löst. Jag vet fortfarande inte hur det blir i vår, vad jag ska göra. DBTn avslutas den 26 februari och sen är det tack och hej. Kanske en remiss till KBT. två års väntetid.
Blir förmodligen rehab. Ska väl fortsätta med japanskan på egen hand. Försöka träffa Niklas och vänner så mycket som går.
Men resten av tiden då?
När jag sitter ensam hemma och vet att jag misslyckats igen. Jag gick två år i behandling men nu är jag tillbaka på ruta ett. Och villkoren för aktivitetsersättning har höjts en massa så min läkare var tveksam om han kunde skriva ett läkarintyg så jag får förnyat efter sommaren.
Och det är inte hans jobb att veta vad jag ska göra.
Och det är inte DBTns jobb.
Det är mitt jobb.
och jag har inte en jävla aning.
Jag känner mig så sjukt missanpassad i det här samhället. Jag passar inte in, och jag vill inte göra det heller.
Min läkare sa en rätt sann sak
"Man måste slava sig fram i det här samhället, du är smart och håller dig undan det, men du får betala med stark ångest"
Tja. Men jag har inte valt det dock.
Jag vill inte äta-jobba-sova.
Jag vill inte gå upp sju på morgonen, klara mig igenom en dag fylld av ångest och sen sova mig igenom den tid på dygnet då jag mår som bäst. Om natten.
Men så får man inte göra. Och det är inte normalt.
Och då har man sömnSTÖRNINGAR
Nu känns det som jag skiter i allt.
Jag ska slacka mig igenom den här våren. Jag ska ta till dom medel jag har för att överleva.
Jag ska flytta till Stockholm, jag ska göra en förändring.
Jag ska bort från det här.
Jag har varit så jävla duktig så jävla länge nu.
Jag är trött på det. Jag är trött på att låtsas vara stark, och sedan få höra det av andra.
För innerst inne vet jag att jag egentligen är skitsvag och att jag bara ger ut ett sken om att vara stark, för att jag kan formulera mig bättre (vet vad jag ska säga i vilka situationer, för att låta bättre), för att jag inte skadat mig på länge.
Och jag har inte skadat mig på länge. Inte sedan i maj.
Och enligt DBTn betyder det att jag är självskadefri.
För mig känns det inte så. Det känns som jag vilken dag som helst skulle kunna återuppta den vanan. Det sitter fortfarande i. Det är fortfarande det första jag tänker på när ångesten slår till. Enda anledningen till att jag klarat det är att jag tagit en dag, eller nej, en timme, eller en minut, i taget. Och så har jag haft Niklas.
Jag har inte skadat mig sedan jag och Niklas blev ihop. Jag har kännt som att jag vill skydda honom från den delen av mig. Speciellt om det är någon annan som har fått mig att må dåligt. Ska han behöva se såren som någon annan orsakat mig?
Det har inte kännts rättvist.
Men det känns inte heller rättvist att den möjligheten har tagits ifrån mig. Av DBTn från början, av mina tankar om hur Niklas och min familj och mina vänner skulle reagera. Och nu har det gått så långt att om jag gjorde det skulle det bli enorm uppståndelse.
Känns det som.
Och varje gång någon säger att jag är stark, eller duktig.. Då kommer skammen. För jag vet att det är fel, och jag vet att det är jag (medvetet eller omedvetet) som get skenet av det. Jag är oärlig.
De två senaste månaderna har det blivit värre. Jag går inte länge mellan gångerna jag är säker på att jag kommer skada mig själv. De flesta gångerna har jag som tur varit i situationer där det inte varit möjligt, och när jag väl kommit hem har känslan hunnit sjunka lite. Men jag vet inte hur det blir imorgon, eller i övermorgon.
Har även haft samtal med min läkare idag tillsammans med DBT-terapeuten. Jag var jättenervös och hade ångest och hade svårt att tala för mig själv. Och inget blev löst. Jag vet fortfarande inte hur det blir i vår, vad jag ska göra. DBTn avslutas den 26 februari och sen är det tack och hej. Kanske en remiss till KBT. två års väntetid.
Blir förmodligen rehab. Ska väl fortsätta med japanskan på egen hand. Försöka träffa Niklas och vänner så mycket som går.
Men resten av tiden då?
När jag sitter ensam hemma och vet att jag misslyckats igen. Jag gick två år i behandling men nu är jag tillbaka på ruta ett. Och villkoren för aktivitetsersättning har höjts en massa så min läkare var tveksam om han kunde skriva ett läkarintyg så jag får förnyat efter sommaren.
Och det är inte hans jobb att veta vad jag ska göra.
Och det är inte DBTns jobb.
Det är mitt jobb.
och jag har inte en jävla aning.
Jag känner mig så sjukt missanpassad i det här samhället. Jag passar inte in, och jag vill inte göra det heller.
Min läkare sa en rätt sann sak
"Man måste slava sig fram i det här samhället, du är smart och håller dig undan det, men du får betala med stark ångest"
Tja. Men jag har inte valt det dock.
Jag vill inte äta-jobba-sova.
Jag vill inte gå upp sju på morgonen, klara mig igenom en dag fylld av ångest och sen sova mig igenom den tid på dygnet då jag mår som bäst. Om natten.
Men så får man inte göra. Och det är inte normalt.
Och då har man sömnSTÖRNINGAR
Nu känns det som jag skiter i allt.
Jag ska slacka mig igenom den här våren. Jag ska ta till dom medel jag har för att överleva.
Jag ska flytta till Stockholm, jag ska göra en förändring.
Jag ska bort från det här.
darling, we're everything
Det är inte lätt att leva med mig.
Hade först tänkt att skriva "det är inte lätt att leva med en borderliner". Båda stämmer i det här fallet, men jag väljer den förstnämnda för jag försöker att i sån liten grad som möjligt att skylla på min diagnos när saker blir fel.
Ändå så är det inte helt dåligt att göra det.
Jag lever med en psykiatrisk diagnos där medmänskliga relationer och svårigheter att hantera känslor är betydande delar.
Jag har gått i DBT i 2 år, och jag har lärt mig färdigheter. Dock så har jag under den här tiden inte haft nästan något alls tillfälle att tränna på relationsfärdigheter. Jag var singel ända tills sista halvåret, och det senaste halvåret har jag varit nykär och det har inte blivit bråk.
Och nu slutar jag, och jag kan inte relationsfärdigheterna. Eller om jag ska skita i terapi-termerna; jag vet inte hur jag ska bete mig i en relation, speciellt när problem uppstår.
Om jag har en relativt bra dag. Jag har sovit tillräckligt, ätit tillräckligt, kommit ihåg att ta min medicin,.. då gör det kanske inte så mycket om min älskling blir irriterad på mig.
Har jag däremot en stor klump av ångest inom mig, och han säger ett ord med lite skarpare ton än vanligt, då känns det som jag bara faller. Ett endaste ljud kan få mig att kännas som att jag ska gå i tusen bitar. Direkt börjar alla tankar snurra.
"Kommer han lämna mig nu? Det är klart han kommer, du vet ju själv hur jobbig du är, inte en chans att han kommer stå ut! Det här är sista gången du träffar honom. När du åker hem, då är det inte -ni- längre. Du är totalt meningslös. Nu är du ensam igen, Bra jobbat. Kunde du inte ens behålla honom i ett halvår? Hur fan kunde du tro att ni skulle kunna flytta ihop" osv osv osv.
Och jag tror ju på¨det. Det är ju mina egna tankar, mina egna sanningar. Varför skulle inte dom stämma.. "Det vet jag väl bäst själv!!!"
Allt det där kan hända inom loppet av sekunder. Jag kanske tillochmed skrattade för en halv minut sedan.
För mig är det självklart att jag nu mår piss, men min älskling kanske inte ens märkt av att någonting förändrats med mig.
Han fattar inte, och hur skulle han kunna det, att jag mår dåligt. Och kanske säger något, något harmlöst men som till en med otrolig ångest kan uppfattas som ja.. en provokation, en antydan, ett dömande.
Och då vill jag bara gå. Gå iväg därifrån.
Jag vet inte varför, för lämna honom är det sista jag vill. Det jag vill mest av allt i världen är att han ska krama mig, stryka mig över håret, låta mig få gråta mot hans bröst och höra honom säga fina ord.
Men ändå så är min första impuls och vilja att bara dra därifrån.
Är det för att straffa migsjälv? - Du förtjänar inte honom, så du kan lika gärna gå.
Eller för att straffa honom? - Gå iväg, så märker han att du faktiskt mår dåligt och att han faktiskt inte kan ignorera det
Eller för att skydda mig själv? - Han kommer ändå lämna dig direkt, behåll stoltheten och lämna honom först!
Jag kan inte svaret på mina frågor. Har inga lösningar heller.
Jag har insett att det här verkligen är något som jag måste träna på.
Och det är heller inte bara för vår relations skull som jag måste det, det är även för min egen. För jag är aldrig så nära att självskada mig igen, som efter ett bråk.
Och om jag ska vara ärlig så har vi i princip knappt bråkat. Det har varit stress, trötthet och missförstånd som tagit ut sin rätt, men ändå så har helvetet brakat loss. Inom mig.
Jag vill inte falla tillbaka i självskadeträsket. Jag vill bli starkare, jag vill kunna ha ett förhållande, vårda ett förhållande.
Jag vill inte toffla och bara ge och ge och ge, och jag vill inte vara den krävande som bara tar och tar och tar.
Jag vill hitta balansen.
Jag vill att det här ska hålla-
Det här är det finaste jag har-
Hade först tänkt att skriva "det är inte lätt att leva med en borderliner". Båda stämmer i det här fallet, men jag väljer den förstnämnda för jag försöker att i sån liten grad som möjligt att skylla på min diagnos när saker blir fel.
Ändå så är det inte helt dåligt att göra det.
Jag lever med en psykiatrisk diagnos där medmänskliga relationer och svårigheter att hantera känslor är betydande delar.
Jag har gått i DBT i 2 år, och jag har lärt mig färdigheter. Dock så har jag under den här tiden inte haft nästan något alls tillfälle att tränna på relationsfärdigheter. Jag var singel ända tills sista halvåret, och det senaste halvåret har jag varit nykär och det har inte blivit bråk.
Och nu slutar jag, och jag kan inte relationsfärdigheterna. Eller om jag ska skita i terapi-termerna; jag vet inte hur jag ska bete mig i en relation, speciellt när problem uppstår.
Om jag har en relativt bra dag. Jag har sovit tillräckligt, ätit tillräckligt, kommit ihåg att ta min medicin,.. då gör det kanske inte så mycket om min älskling blir irriterad på mig.
Har jag däremot en stor klump av ångest inom mig, och han säger ett ord med lite skarpare ton än vanligt, då känns det som jag bara faller. Ett endaste ljud kan få mig att kännas som att jag ska gå i tusen bitar. Direkt börjar alla tankar snurra.
"Kommer han lämna mig nu? Det är klart han kommer, du vet ju själv hur jobbig du är, inte en chans att han kommer stå ut! Det här är sista gången du träffar honom. När du åker hem, då är det inte -ni- längre. Du är totalt meningslös. Nu är du ensam igen, Bra jobbat. Kunde du inte ens behålla honom i ett halvår? Hur fan kunde du tro att ni skulle kunna flytta ihop" osv osv osv.
Och jag tror ju på¨det. Det är ju mina egna tankar, mina egna sanningar. Varför skulle inte dom stämma.. "Det vet jag väl bäst själv!!!"
Allt det där kan hända inom loppet av sekunder. Jag kanske tillochmed skrattade för en halv minut sedan.
För mig är det självklart att jag nu mår piss, men min älskling kanske inte ens märkt av att någonting förändrats med mig.
Han fattar inte, och hur skulle han kunna det, att jag mår dåligt. Och kanske säger något, något harmlöst men som till en med otrolig ångest kan uppfattas som ja.. en provokation, en antydan, ett dömande.
Och då vill jag bara gå. Gå iväg därifrån.
Jag vet inte varför, för lämna honom är det sista jag vill. Det jag vill mest av allt i världen är att han ska krama mig, stryka mig över håret, låta mig få gråta mot hans bröst och höra honom säga fina ord.
Men ändå så är min första impuls och vilja att bara dra därifrån.
Är det för att straffa migsjälv? - Du förtjänar inte honom, så du kan lika gärna gå.
Eller för att straffa honom? - Gå iväg, så märker han att du faktiskt mår dåligt och att han faktiskt inte kan ignorera det
Eller för att skydda mig själv? - Han kommer ändå lämna dig direkt, behåll stoltheten och lämna honom först!
Jag kan inte svaret på mina frågor. Har inga lösningar heller.
Jag har insett att det här verkligen är något som jag måste träna på.
Och det är heller inte bara för vår relations skull som jag måste det, det är även för min egen. För jag är aldrig så nära att självskada mig igen, som efter ett bråk.
Och om jag ska vara ärlig så har vi i princip knappt bråkat. Det har varit stress, trötthet och missförstånd som tagit ut sin rätt, men ändå så har helvetet brakat loss. Inom mig.
Jag vill inte falla tillbaka i självskadeträsket. Jag vill bli starkare, jag vill kunna ha ett förhållande, vårda ett förhållande.
Jag vill inte toffla och bara ge och ge och ge, och jag vill inte vara den krävande som bara tar och tar och tar.
Jag vill hitta balansen.
Jag vill att det här ska hålla-
Det här är det finaste jag har-
all the scars of the nevers and maybes
Ibland blir jag bara så trött. Kollade just på Conan O'Brien.
Dr Drew från Celebrity Rehab var där som gäst. De pratade om hans show och hans kommande show, men sedan även om andra "reality-shows" som visas i USA.
Tydligen finns det flera program nu som i korta drag i princip består av att de tar ett antal personer med personlighetsstörningar (speciellt borderline verkade det som), och så får dom där personerna en massa alkohol och så ska dom sitta tillsammans och bli "galna", och det ska sedan bli bra TV.
Jag blir så ledsen när jag hör om det här.
Det är precis sånt här som gör att "borderliners" blir så missuppfattade, så dåligt behandlade och utestängda när de äntligen vågar söka hjälp.
Mr O'Brien själv sa själv " crazy personality disorders" flertalet gånger under intervjuen.
Och så sitter man här med en en-kilos-journal med just order borderline stämplat över alla papper.
Och så kommer man till psykakuten och dom säger att man bara vill ha uppmärksamhet.
Att jag bara försöker manipulera dom så att jag ska få bli inlagd.
Så står man där och känner bara att jag dör, jag dör, nu dör jag, hjälp mig snälla hjälp mig, för jag klarar inte längre.
Men jag är ju bara en manipulation, uppmärksamhetssökande tonårstjej med skärsår på armarna.
Dom bestämmer, inte jag.
Vad fan ska man göra.
Dr Drew från Celebrity Rehab var där som gäst. De pratade om hans show och hans kommande show, men sedan även om andra "reality-shows" som visas i USA.
Tydligen finns det flera program nu som i korta drag i princip består av att de tar ett antal personer med personlighetsstörningar (speciellt borderline verkade det som), och så får dom där personerna en massa alkohol och så ska dom sitta tillsammans och bli "galna", och det ska sedan bli bra TV.
Jag blir så ledsen när jag hör om det här.
Det är precis sånt här som gör att "borderliners" blir så missuppfattade, så dåligt behandlade och utestängda när de äntligen vågar söka hjälp.
Mr O'Brien själv sa själv " crazy personality disorders" flertalet gånger under intervjuen.
Och så sitter man här med en en-kilos-journal med just order borderline stämplat över alla papper.
Och så kommer man till psykakuten och dom säger att man bara vill ha uppmärksamhet.
Att jag bara försöker manipulera dom så att jag ska få bli inlagd.
Så står man där och känner bara att jag dör, jag dör, nu dör jag, hjälp mig snälla hjälp mig, för jag klarar inte längre.
Men jag är ju bara en manipulation, uppmärksamhetssökande tonårstjej med skärsår på armarna.
Dom bestämmer, inte jag.
Vad fan ska man göra.
dansa bps-dansen
Och sedan gjorde jag det. Jag hade lovat dom på DBT'n att prova isbits-tricket om det blev jobbigt, men jag ville inte, jag ville ju skära. Nu kommer det bli jobbigt på individuella samtalet, få skriva kedjeanalys och använda hela timmen åt Varför gjorde jag det? Vad var det som gav sådan ångest? Vad har hänt? Jag orkar inte, känns nästan som jag skulle vilja ljuga och dölja det. Men då sätter jag käppar i hjulet på mig själv. Fast det gör jag ju även när jag skär mig. Handlingen gjorde inte att mitt sug stillades heller, nu vill jag bara göra ännu mer, nu när jag äntligen fått känna lugnet och endorfinet igen. Är det det här som mitt liv ska kretsa kring?
Snart kommer mamma in, vi ska in till stan och flänga runt. Jag ska köpa en parfym tror jag (fan det har jag aldrig gjort!) och kanske kolla på hårföner, och äta paj kanske. Jag börjar tröttna på hunger, har ingen aptit så när hungern kommer känns det bara jobbigt, har ingen lust att äta, och ingen ork. Skitkropp.
Snart kommer mamma in, vi ska in till stan och flänga runt. Jag ska köpa en parfym tror jag (fan det har jag aldrig gjort!) och kanske kolla på hårföner, och äta paj kanske. Jag börjar tröttna på hunger, har ingen aptit så när hungern kommer känns det bara jobbigt, har ingen lust att äta, och ingen ork. Skitkropp.