NIRAK VS INSOMNIA

Klockan är 05:02. Om en och en halv timma ringer väckarklockan. Jag kan inte sova. Jag har sån extrem ångest. Självhatet är så koncentrerat i mig, och jag har ingenting att blanda ut det med. En ovakad sekund och jag gråter. Och jag får inte tillåta mig själv att gråta, då hatar jag mig bara mer.
Det enda jag önskar nu vore att någon speciell sa till mig "Ta några sömnpiller, sjukanmäl dig för imorgon, sov så länge du vill och sedan kommer jag hem till dig och håller om dig så länge du behöver"
Men den tanken gör så fruktansvärt ont. För det finns ingen sådan person, och jag är helt totalt jävla ensam. Och alla chanser att det inte stämmer trycker jag ifrån mig så hårt jag kan. Jag har vänner och familj, men personen jag längtar efter är en annan, och han finns inte.
Det gör så fruktansvärt ont bara.