NIRAK VS INSOMNIA

Det är inte lätt att leva med mig.
Hade först tänkt att skriva "det är inte lätt att leva med en borderliner". Båda stämmer i det här fallet, men jag väljer den förstnämnda för jag försöker att i sån liten grad som möjligt att skylla på min diagnos när saker blir fel.
Ändå så är det inte helt dåligt att göra det.
Jag lever med en psykiatrisk diagnos där medmänskliga relationer och svårigheter att hantera känslor är betydande delar.

Jag har gått i DBT i 2 år, och jag har lärt mig färdigheter. Dock så har jag under den här tiden inte haft nästan något alls tillfälle att tränna på relationsfärdigheter. Jag var singel ända tills sista halvåret, och det senaste halvåret har jag varit nykär och det har inte blivit bråk.
Och nu slutar jag, och jag kan inte relationsfärdigheterna. Eller om jag ska skita i terapi-termerna; jag vet inte hur jag ska bete mig i en relation, speciellt när problem uppstår.

Om jag har en relativt bra dag. Jag har sovit tillräckligt, ätit tillräckligt, kommit ihåg att ta min medicin,.. då gör det kanske inte så mycket om min älskling blir irriterad på mig.
Har jag däremot en stor klump av ångest inom mig, och han säger ett ord med lite skarpare ton än vanligt, då känns det som jag bara faller. Ett endaste ljud kan få mig att kännas som att jag ska gå i tusen bitar. Direkt börjar alla tankar snurra.
"Kommer han lämna mig nu? Det är klart han kommer, du vet ju själv hur jobbig du är, inte en chans att han kommer stå ut! Det här är sista gången du träffar honom. När du åker hem, då är det inte -ni- längre. Du är totalt meningslös. Nu är du ensam igen, Bra jobbat. Kunde du inte ens behålla honom i ett halvår? Hur fan kunde du tro att ni skulle kunna flytta ihop" osv osv osv.
Och jag tror ju på¨det. Det är ju mina egna tankar, mina egna sanningar. Varför skulle inte dom stämma.. "Det vet jag väl bäst själv!!!"

Allt det där kan hända inom loppet av sekunder. Jag kanske tillochmed skrattade för en halv minut sedan.
För mig är det självklart att jag nu mår piss, men min älskling kanske inte ens märkt av att någonting förändrats med mig.
Han fattar inte, och hur skulle han kunna det, att jag mår dåligt. Och kanske säger något, något harmlöst men som till en med otrolig ångest kan uppfattas som ja.. en provokation, en antydan, ett dömande.
Och då vill jag bara gå. Gå iväg därifrån.
Jag vet inte varför, för lämna honom är det sista jag vill. Det jag vill mest av allt i världen är att han ska krama mig, stryka mig över håret, låta mig få gråta mot hans bröst och höra honom säga fina ord.
Men ändå så är min första impuls och vilja att bara dra därifrån.
Är det för att straffa migsjälv? - Du förtjänar inte honom, så du kan lika gärna gå.
Eller för att straffa honom? - Gå iväg, så märker han att du faktiskt mår dåligt och att han faktiskt inte kan ignorera det
Eller för att skydda mig själv? - Han kommer ändå lämna dig direkt, behåll stoltheten och lämna honom först!
Jag kan inte svaret på mina frågor. Har inga lösningar heller.
Jag har insett att det här verkligen är något som jag måste träna på.
Och det är heller inte bara för vår relations skull som jag måste det, det är även för min egen. För jag är aldrig så nära att självskada mig igen, som efter ett bråk.

Och om jag ska vara ärlig så har vi i princip knappt bråkat. Det har varit stress, trötthet och missförstånd som tagit ut sin rätt, men ändå så har helvetet brakat loss. Inom mig.
Jag vill inte falla tillbaka i självskadeträsket. Jag vill bli starkare, jag vill kunna ha ett förhållande, vårda ett förhållande.
Jag vill inte toffla och bara ge och ge och ge, och jag vill inte vara den krävande som bara tar och tar och tar.
Jag vill hitta balansen.
Jag vill att det här ska hålla-
Det här är det finaste jag har-