NIRAK VS INSOMNIA

Min ork börjar ta slut.
Jag har varit så jävla duktig så jävla länge nu.
Jag är trött på det. Jag är trött på att låtsas vara stark, och sedan få höra det av andra.
För innerst inne vet jag att jag egentligen är skitsvag och att jag bara ger ut ett sken om att vara stark, för att jag kan formulera mig bättre (vet vad jag ska säga i vilka situationer, för att låta bättre), för att jag inte skadat mig på länge.
Och jag har inte skadat mig på länge. Inte sedan i maj.
Och enligt DBTn betyder det att jag är självskadefri.
För mig känns det inte så. Det känns som jag vilken dag som helst skulle kunna återuppta den vanan. Det sitter fortfarande i. Det är fortfarande det första jag tänker på när ångesten slår till. Enda anledningen till att jag klarat det är att jag tagit en dag, eller nej, en timme, eller en minut, i taget. Och så har jag haft Niklas.
Jag har inte skadat mig sedan jag och Niklas blev ihop. Jag har kännt som att jag vill skydda honom från den delen av mig. Speciellt om det är någon annan som har fått mig att må dåligt. Ska han behöva se såren som någon annan orsakat mig?
Det har inte kännts rättvist.
Men det känns inte heller rättvist att den möjligheten har tagits ifrån mig. Av DBTn från början, av mina tankar om hur Niklas och min familj och mina vänner skulle reagera. Och nu har det gått så långt att om jag gjorde det skulle det bli enorm uppståndelse.
Känns det som.

Och varje gång någon säger att jag är stark, eller duktig.. Då kommer skammen. För jag vet att det är fel, och jag vet att det är jag (medvetet eller omedvetet) som get skenet av det. Jag är oärlig.

De två senaste månaderna har det blivit värre. Jag går inte länge mellan gångerna jag är säker på att jag kommer skada mig själv. De flesta gångerna har jag som tur varit i situationer där det inte varit möjligt, och när jag väl kommit hem har känslan hunnit sjunka lite. Men jag vet inte hur det blir imorgon, eller i övermorgon.


Har även haft samtal med min läkare idag tillsammans med DBT-terapeuten. Jag var jättenervös och hade ångest och hade svårt att tala för mig själv. Och inget blev löst. Jag vet fortfarande inte hur det blir i vår, vad jag ska göra. DBTn avslutas den 26 februari och sen är det tack och hej. Kanske en remiss till KBT. två års väntetid.
Blir förmodligen rehab. Ska väl fortsätta med japanskan på egen hand. Försöka träffa Niklas och vänner så mycket som går.
Men resten av tiden då?
När jag sitter ensam hemma och vet att jag misslyckats igen. Jag gick två år i behandling men nu är jag tillbaka på ruta ett. Och villkoren för aktivitetsersättning har höjts en massa så min läkare var tveksam om han kunde skriva ett läkarintyg så jag får förnyat efter sommaren.
Och det är inte hans jobb att veta vad jag ska göra.
Och det är inte DBTns jobb.
Det är mitt jobb.
och jag har inte en jävla aning.

Jag känner mig så sjukt missanpassad i det här samhället. Jag passar inte in, och jag vill inte göra det heller.
Min läkare sa en rätt sann sak
"Man måste slava sig fram i det här samhället, du är smart och håller dig undan det, men du får betala med stark ångest"

Tja. Men jag har inte valt det dock.

Jag vill inte äta-jobba-sova.
Jag vill inte gå upp sju på morgonen, klara mig igenom en dag fylld av ångest och sen sova mig igenom den tid på dygnet då jag mår som bäst. Om natten.
Men så får man inte göra. Och det är inte normalt.
Och då har man sömnSTÖRNINGAR

Nu känns det som jag skiter i allt.
Jag ska slacka mig igenom den här våren. Jag ska ta till dom medel jag har för att överleva.
Jag ska flytta till Stockholm, jag ska göra en förändring.
Jag ska bort från det här.