NIRAK VS INSOMNIA

det känns som om jag går runt i andetaget precis innan man tar ett beslut. Det är kvavt, hjärtat slår, jag är fortfarande förvirrad. Som om tiden står stilla tills precis då man uttalar orden.
Orden skulle väl vara "Nu är det slut, nu går jag vidare"
Men jag kan inte ta dom i min mun ännu, även om de snurrar i huvudet konstant. Och jag lider. Det här utdragna andetaget tar all min kraft. Alla tankar, alla känslor. Allt står stilla, men bultar där de står. Och väntar.
jag väntar.
Jag vet inte längre på vad. Har egentligen gett upp hoppet nu.
Har kommit förbi den punkten då allt kunde tas tillbaka.
"Ge inte upp det här, det vi har är för bra för att inte kämpas för"
det var så jag sa. Det är väl snart tre veckor sedan. Jag har inte andats sedan dess.
Nu vet jag inte ens om jag tror på dom orden längre. Jag kan inte tänka dom utan att tveka längre.
Allt det här är tecken. Jag vet det.
Hela mitt förnuft vet ju exakt vad jag borde göra.
Men hur gör man.

Galenskapen gör sig påminnd. Samtidigt som jag springer trappa upp och trappa ner i mitt medvetande, sitter jag på badrumsgolvet med bara en mening upprepad. Jag ska frigöra mig från dig.
Kanske om jag blöder, kanske kan jag skära bort dig. Precis som jag skär bort ångesten. Rena mig genom blod som rinner.
Ser inte mig själv. Ser inte den bilden. Förens dagen efter, man vaknar och undrar vad som hände.
Jag gör mig till åtlöje, kastar mig åt vem som helst som kan tänkas ge mig någonting, ett ord, en tanke, en känsla.
Hatar mig själv för det. Eftersom jag inte tagit beslutet än. För jag är fast, och då kan jag inte gå vidare.
Jag kan inte ta ett steg frammåt om jag sitter fast i det som är bakom mig. Som tänder som biter.

Hur stolt jag än skulle vilja vara, så kan jag inte hålla huvudet högt. Det är mitt pris för att slaviskt följa mina känslor. Och det är det priset jag kommer få betala för varje sekund och minut som går innan jag faktiskt, av egen vilja, tar steget ut i det okända. Det här är jag medveten om. Jag vet att man inte kan vara modig om man inte är rädd. Men den meningen gör inte rättvisa för hur jävla läskigt det är att vara rädd. Jag vet hur det är att vara rädd.