NIRAK VS INSOMNIA

när man väl har skrivit nått så är det så. Iaf för er, kan jag tänka mig. För jag kan omöjligt få ner allt kaos ur min hjärna. Alla motstridiga känslor, alla svängningar. Ena sekunden är jag stark med en vilja. Andra så vill jag bara slänga in handduken som man så fint säger.
jag har förlorat någonting väldigt fint. Jag trodde det var väldigt fint, det finaste som fanns. Hade inte ens några tvivel.
eller jo, det hade jag. Men inte utåt. Det hade jag aldrig erkännt.
Nu känns det som jag lika gärna kan lägga korten på bordet.
Eller nått.
Jag behöver skriva. Har tänkt skriva länge, men jag vågar inte sätta ord på det. Det blir så definitivt då.
Att det är över.
Att jag borde gå vidare.
Känns som det är evigheter sedan redan, som det hände.
Som Niklas berättade att han inte älskar mig längre. Inte är kär i mig.
Officiellt har vi en paus. Vi ska ses i juni, när han är i Örebro.
Men inom mig tror jag att jag känner att det är över.
För hur ska jag kunna lita på honom igen?
När jag aldrig litat på någon människa på det sättet, och sedan får allt slängt i ansiktet, hur fel jag hade.
För jag hade aldrig trott att det skulle hända. Inte då, inte på det sättet.

Det här var jobbigare än jag trodde att skriva. Sitter här och kallsvettas av ångest nu.
Ångest och blodsockerfall, eftersom jag inte kan äta ordentlig längre.

Jag hade ju iaf en framtid att se fram emot. Vi skulle flytta ihop, och jävlar vad bra det skulle bli.
Nu verkar det som jag blir kvar i Örebro. Blir kvar, som nått som man kastat bort. Och det är så jag känner mig. Avverkad. Utkastad. Övergiven. Ensam.
Och jag blir arg. Hur kan han bara kasta bort det här, utan att kämpa.
FAN alltså.

Jag har iaf vant mig vid tanken. Jag vaknar inte längre och tror att allt är en mardröm.
Och den där idylliska bilden av oss två är borta.
En bitter känsla av att jag borde ha vetat bättre, ligger kvar och gror.

Jag har kommit ur fasen då jag spontangråter vid bara tanken och har hamnat i fasen där jag pendlar mellan att ignorera det totalt (inte alltid så lyckat) och att vilja skrika, slå, svära.
Antar att det är naturligt. Jag har jävligt mycket aggressioner inom mig.

Verkar som jag kommer få lite hjälp iaf. Träffar läkare och psykologer hit och dit.
ska få nån psykosdiagnos.
Kommer nog få hjälp av socialpsykiatrin.
Mer vet jag inte egentligen, och är rätt lost överlag.
Men nånting verkar hända.

Nånting måste fan hända. Både utifrån och inifrån.

how do you know when its time to let go?